Ernst är med!

Vi hade lite glögg kvar. Det fanns pepparkaksgrissini à la (au?) Ernst och ännu ett recept att testa. Vad behövdes därtill? Jo, ett par stycken gäster. Ett telefonsamtal och det var fixat.

Ernst bidrog denna gång med ädelostbakelser som innehöll dadlar, valnötter och blåmögelost. Allt bäddades in i den goda smördegen som tryckts ut i form. Här var jag tvungen att förkasta muffinsformarna av papper. De var inte tillräckligt stadiga. Jag tog till mammas plåtformar och det fungerade bättre. Lite svårt var det att få ut pajerna, men man kunde använda sked. När de kallnat märkte jag att det gick lätt att lossa dem.

Allt detta plus lite ost, frukt och vin samt intressanta diskussioner ledde till en givande kväll.

Tack, Ernst, för inspirationen!

Egentligen skulle inte hörnen vikas in, men jag tyckte det blev bättre så eftersom formarna var för små

Igen överraskningspresent!

Jag har begåvats med otroligt snälla och uppmuntrande vänner och känner mig alltid i tacksamhetsskuld. Nu senast fick jag en liten påse hemlagade Rocky Roads (hann inte ens fotografera dem för såå goda var de!)

En liten disktrasa med favorittemat Lilla My hittade jag också i det orangefärgade kuvertet (någon som känner till mina svagheter). Trasan är så fin att den får fungera som en tavla på diskbänken.

Att falla för flaskan

Jag har en svaghet för emballaget och inte bara innehållet. Följaktligen köpte jag inte egentligen glögg utan närmare bestämt flaskan.

Blossa måste jag köpa för att tillfredsställa ekorren/samlarmaniet inom mig. Jag har en röd, en vit och en lila. Undrar var jag gömt dem? Guldflaskan var för läcker för att lämnas kvar i hyllan.

Shoppande damer

För en del kommuninvånare upplevs det som en stor nackdel om man måste åka in till grannbyn för att besöka hälsomottagningen. Tack och lov åker jag gladeligen iväg 40 + 40 km för att få saker uträttade. Det var faktiskt tredje gången på två månader.

Man kan passa på att ta en väninna på en åktur samtidigt och äta lunch, gå i affärer, ägna sig åt sightseeing, göra ett cafébesök, granska snöläget och så vidare.

Vi kände oss aningen onormala då vi efter en ingående inventering av en klädbutik med 40 % rabatt gick ut tomhänta och avslutade i stället besöket i grannkommunen med att köpa bröd i bageriet.

Glada och lyckliga kom vi hem och hade fått prata av oss det viktigaste och fått lite distans till julmaten.

Ernst hjälper

En gång för länge sen i nybyggt hus startade jag upp en kusinträff i julhelgen. Kusinerna förökade sig och barnen växte upp. Det blev skilsmässor och nya respektive och barnen började hitta sina levnadspartners.

I år var det dags för lite nytänk. Den rullande träffen förvandlades till ett knytkalas och endast kusiner med bihang och småbarn inviterades. I mitt tycke blev det en lyckad förändring. Man hann prata lite djupare och fem timmar flöt iväg i en hast.

Till min hjälp hade jag Ernst från TV. Eftersom jag stod för glögg och pepparkakor nappade jag tipset om att köpa färdig pepparkaksdeg, kavla ut och sporra långa remsor. Lite flingsalt och riven parmesanost över och in i ugnen. Det blev ett tilltugg med extra knorr tillsammans med mina vanliga pepparkakshjärtan.

Kusinerna hade överträffat varandra med godsaker i både sött och salt. Tyvärr blev det för mycket för en av kusinerna visar en tydlig släktskap med sin kära faster (= min mor) och hade inte kunnat begränsa sig till en sort utan dukade fram den ena läckerheten efter den andra. Är man dessutom utbildad inom kosthåll så ...

Återväxt

Det blev inte som jag tänkt och kanske den lilla orkidén hade läst min tanke. Egentligen hade jag tröttnat på de spretiga bladen som jag förgäves försökte få någon ordning på och jag hade tagit beslutet att låta krukväxten gå till den sista vilan, men så plötsligt kom jag på andra tankar...

Mitt under en vattning märkte jag några små blomknoppar och några till - vem är nu så hjärtlös att man verkställer sitt beslut under sådana förtecken? Jag tänkte om och nu får jag njuta av små underbara, vita blommor mitt i den mörka vintern och jag tackar kusinen i syd som skänkte mig denna rara orkidé ...

Så kom julen ändå

Denna jul blev lite eller mycket annorlunda. De från förr minimala julbestyren blev ännu mindre och det tycktes inte hittas tid till just något alls. Men julen kom ändå och mat har vi ätit och lite klappar har vi lyckats hitta på.

Vad gör det att julpyntet inte vill hitta ur sina gömmor? Vad gör det att kryddkakorna inte tycks bli bakade? Det räcker tydligen med jultårtor, pepparkakor och två andra sorters småbröd.

Lite snö fick vi också dagen innan och en promenad till gravgården efter lunchen var perfekt i det nollgradiga vädret.

Viktigast är att familjen är samlad och att alla mår bra.

God jul!

Vi får njuta av andras juliga hus under promenaden

Små goda ting för en fisk

Jag är mycket förtjust i små ting som underlättar vardagen. Jag är fisk och jag älskar fisk.

Eftersom jag inte äger någon fiskbenspincett har jag fått tänka till lite för att plocka ut de stora rackarna som gömmer sig i laxbiten. Visst går det lika bra med en jordgubbssnoppare!

En annan tingest som är praktisk är verktyget som håller den hala fisken på plats när man ska dra bort skinnet.

Små julklappstips för den som har nästan allt?

Kreativ vänskap

Det är roligt med kreativa vänner.

Detta överraskningskort satte en guldkant på ett långt möte. Jag kan inget mer än tacka så hjärtligt!

Tröst från förr

Samtidigt som jag var frustrerad över att ha blivit felciterad fick jag en snabb tröst då jag sökte efter något i min mötesportföljväska.

Språkkusinen och jag köpte likadana väskor när vi var på väg ut i arbetslivet. Som ni förstår har inte min väska blivit uppnött och den får ännu tjänstgöra som möteshjälp till kommunstyrelsen och -fullmäktige. I den finns nämligen Prättäläs förklaringar till kommunallagen, årets budget, förra årets bokslut och förvaltningsstadgan.

När jag letade fram kuvertet med ett överraskningskort (mera om det sedan) råkade ett rött kuvert fastna i min hand. Antagligen tomt, tänkte jag, men nej, det innehöll en liten lapp som går tillbaka till min sista period som vikarie i gymnasiet. Jag gav upp den karriären för ett par år sen.

Nu kändes det riktigt glädjande att ta del av en okänd elevs tack. Jag har ingen aning om när jag fått brevet, men som de säger: Ett brev betyder så mycket.

Orättvist!

Jag fick lov att ta en ledig bloggdag efter torsdagens maratonmöte, sex timmar. Det var stora frågor som ventilerades och svårigheten med att få ihop nästa års budget var lika svår i fullmäktige som i styrelsen - om det nu ska vara någon tröst.

Man blir inte gladare då man märker att radioreportern som livebloggade från mötet lyckats omformulera mina uttalanden. Jag påpekade åt henne i en webbkommentar och hon bad mig ringa efter mötet vilket jag gjorde. Hon var mycket tillmötesgående och bad om ursäkt och ville inte komma i dålig dager med tanke på kommande rapporteringar från vår kommun. Det här sades torsdag kväll. Ännu idag står allt som förut. Det betyder väl inte så mycket eftersom få läser det, men mig stör det oerhört, speciellt det som blev tvärtom!

Citerar:
Liane Byggmästar (SFP) säger att man inte bara kan förlita sig på känslor. Byarna har inte hittills vuxit fast byskolorna finns kvar. Om man ser på andra kommuner som till exempel Vörå så har man redan dragit in de minsta skolorna. 
(Jag jämförde indragningshotade skolor i nejden - från Karleby i norr till Korsholm i söder och när det gällde Vörå nämnde jag planerna på att bygga en ny skola för Rökiö, Rejpelt och Koskeby. Mitt påpekande i hela uttalandet var att nedläggningshotade skolor i övriga kommuner har större elevantal än våra, de minsta 33 elever mot t. ex.vår skola med 6 årskurser och 17 elever)

Liane Byggmästar (SFP) säger att nuvarande system inte är jämlikt. Även om småskolor är bra så ska undervisningen i de större skolorna bli lidande för att de små skolorna kostar för mycket. De unga i dag behöver kunna ta sig fram och de kanske inte får den vägkosten i en stor skola. Det är inte heller lätt att kunna ta del av alla kurser i en liten skola. Dessutom blir steget väldigt stort när eleverna ska vidare till högstadiet, Ådalens skola. 
(I klartext de större skolorna får mindre resurser per elev och jag anser att man i en liten skola kanske inte lär sig lika bra att ta sig fram (blev liksom tvärtom i citatet). Dessutom har jag inte pratat om kurser i skolor - det gäller gymnasiet)

Liane Byggmästar (SFP) säger att kommunen på grund av sparkrav inte kunnat anställa tillräcklig personallista för det förebyggande arbetet bland barn och inga.
(Min utsago gällde Planen för barns och unga personers välfärd 2015-2019. Sparkrav tvingade oss att inte bevilja två nya tjänster för familjearbetet i barnfamiljer)

Jag förstår att ni tycker jag är onödig, men det här är MIN blogg, MIN ilska och det är ibland oerhört viktigt att bli korrekt citerad.

Men jag förstår också att det är svårt att i livesituationer få det rätt, men varför då sätta sig i den situationen? Hur många följde med livebloggen? Och hur viktigt var det att få reda på diskussionen om det sen visar sig att rapporteringen är missvisande?

Liten uppmuntran

Ett brev betyder så mycket sjöng man när jag var barn. Nu kan jag ändra det till ett sms betyder något lite i alla fall.

Det är VR / statens järnvägar som vill tacka för mitt tågåkande under året. 250 gram Fazers choklad väntar på mig i en R-kiosk! Naturligtvis vet jag att det också är i reklamsyfte och ska uppmuntra mig att åka tåg i fortsättningen också, men jag blev lite lycklig över att det var choklad den här gången och inte en glasstrut. Den sortens uppmuntran hämtar jag inte alltid ens ut, bara om jag vill bjuda maken på en glass ...

Min bakchoklad får tjänstgöra som illustration eftersom VR:s julgåva ännu väntar i kiosken.

Heureka!

Igår fann jag den! En ny polotröja som inte är svart, inte är blå och inte är grå - utan djupt orange!

Min lycka är gjord. Det behövs så lite! Den matchar alla mina kjolar- nåja, jag har inte så många och kanske inte den röda jeanskjolen ...

Tröjan fungerar också med alla mina byxor. Nåja, kanske inte sommarbyxorna ...

I morgon är det dags för invigning då vi har årets sista fullmäktigemöte som på papperet ser ut att bli långt och tungt, men jag tittar bara ner på min orangefärgade överdel, andas djupt och orkar lite till.

Halvvägs

Åtminstone då det gäller utelyktan är jag på gång i julförberedelserna. Den övre delen har fått flytta in då det plötsligt blev kallt. Där bor nämligen en julros.

Igår färdigställde jag nedre delen. De fina snöbollarna gav upp kontraktet redan under första säsongen, eller egentligen var det ledningen till transformatorn som ville ha skilsmässa. Men eftersom jag tycker själva slingan är fin ändå - utan ljus, får den fungera som prydnad i stället. Dessutom köpte jag en fästman som ivrigt glittrar och flirtar med bollarna.

En uppochnervänd ytterkruka får fungera som piedestal för tomtemusen. Det lär bli varmare om någon dag och då kommer toppen på lyktan ut och jag har tänkt dekorera med lite kvistar runt den späda julrosen.

Större julförberedelser än så här aktar jag mig för. Det är ännu en massa möten som förgyller mina dagar och kvällar ...

Längtan till sommaren

Vi besökte sommarstugan på förmiddagen av två orsaker. För det första ville vi kolla vattenståndet som varit ovanligt högt den senaste tiden. Och jo, vi hade vatten på fel sida av strandterrassen, men brygglocket var än så länge ovanför vattenytan.

 Den andra orsaken var att hämta hem en vackrare julgran (fortfarande har vi endast utegran) än år 2014. Det var inte svårt för fjolårets gran var vår fulaste genom alla tider. Och nej, vi stal inte granen utan den togs ur egen skog och utvaldes på en minut. Jag valde ifjol så jag överlät med varm hand åt ingenjör och make att stå för årets val. Det var ett lyckat drag från min sida.

För att fortsätta på ämnet granar fick jag en längtan till sommaren då jag såg min lilla "bonsaigran". Den har inte lov att växa upp till en stor gran så jag formar den till en boll på stam varje år.

midsommartid före klippning

Förlovningsfest

Med gemensamma krafter fixades ekonomens och fästmöns förlovningskaffe. I två omgångar bjöds släkt och vänner in till Gula salen vid Kuddnäs. Tänk Topelius!

Det var en mysig och praktisk festplats och en berikande upplevelse åtminstone för fästmannens mor och hoppeligen också andra.

Med hänsyn till gästerna publiceras endast serveringsbordet.

Igenkännande

När man har levt så länge som jag, har man hört en hel del och varit med om ett och annat. Första gången jag började nicka igenkännande inom mig själv var på föreläsningar, föräldramöten och dylikt. Man tänkte för sig själv att det där stämmer och det var inget nytt man lärde sig, men man fick bekräftat det man redan visste. En ganska skön känsla även det.

Idag när jag höll på och bakade till förlovningsfesten hörde jag samtidigt på radion och man pratade om sorgen när man mist ett barn genom en olycka. Jag kunde även där relatera till de sorgearbeten jag själv gått igenom. Det är ilska blandat med gråt och självömkan - en massa känslostormar som är helt naturliga och viktiga att att ta sig an för att kunna gå vidare.

Slutet av programmet fick mig att stilla le. Igen ett ögonblick av igenkännande. Pappan berättade om den lilla fågeln som satt utanför fönstret och orädd lät honom komma nära. Det var bara tre glasrutor som skiljde dem åt. Det bekräftade mina upplevelser och mitt speciella förhållande till små fåglar som uppsöker min närhet ibland.

Jag är inte fullblodsrealist. Jag tror på att det finns mycket runt omkring oss som vi kan känna in om vi bara är öppna och vill ta emot det. Det är viktigt att ha en framtidstro, en gnista av ljus som lyser på vår väg och tar oss igenom prövningar, motgångar, sjukdomar och sorg. Det är det som är livet!

Respekt!

Var och en får ha sin egen åsikt, men när åsikten leder till onda handlingar då blir jag otroligt arg.

Som vanligt halvsov jag och lyssnade på morgonnyheterna i radion. Igen har ett illdåd begåtts mot en flyktinganläggning. Det kunde ha gått rikigt illa.

Detta händer i NORDEN och har hänt flera gånger!

Det finns onda krafter bland alla mänskor och folkslag, men ingen ger oss makten att döma, fördöma och ta lagen i egna händer. Vems lag i det här fallet?

Jag har just läst Onda boken av Kaj Korkea-aho och håller på med Maj-Gull Axelssons bok Rosario är död som handlar om sexturism på Filippinerna. Nu vill jag inte höra mer om ondska.

Jag vill ha en GOD jul.

En lätt undran

Affärerna är hjälpsamma nog att komma med en hel del julklappstips åt oss. Denna vackert röda sida fick mig att stillsamt börja undra...

Har vi rum för alla dessa mojänger? Behöver vi dem alla?

Saknar du en sockervaddapparat, softis apparat, popcorn apparat, Hot Dog apparat, omelettapparat, donitsapparat, muffinsapparat, våffeljärn?

Det sistnämnda känns okej och det finns i mitt skåp, men de övriga grejerna klarar jag mig utan och saknar utrymme för.

Duktig, duktig ...

Tänk, att denna dag kom! Den sjunde december känns som en milstolpe i mitt liv. Hela hösten har jag haft enorma tyngder vilande över mig. Idag kändes det äntligen nu eller aldrig!

Nu är det nog inte riktigt så stora saker som det låter. Det bara hände att när klockan var halv tolv och jag redan kände mig lite hungrig så beslöt jag mig för att gå ut och göra undan överhängande saker.

Jag klädde mig varmt och stegade ut med två långa skaft, lite såpvatten och satte i gång med att tvätta fönstren från utsidan. Det var några grader plus så jag tog chansen. Jag kände hur välbehaget ökade inom mig ju fler fönster som fick sig en omgång. Ett varv till runt huset och fönsterbleckens (heter de så?) dammiga yta blev glänsande svart.

Gissa om jag var nöjd! När jag nu var i gång tog jag itu med de förlorade rötterna eller finns det hopp? Utrustad med grep och tomma fat grävde jag mig igenom dahliarabatten och visst hittade jag rötter! Ner i källaren med dem i en salig blandning. Det blir intressant att se om de överlever och vilka sorter jag lyckats blanda ihop.

Jag var väldigt sent ute med inköp av blomlökar, men tre påsar lyckades jag få tag på. Naturligtvis slängde jag ner dem i lökkorgar, strödde kompostjord över och inväntar med skepsis våren ...

Till och med rosorna i krukor, de två klematiskrukorna och dito buxbomskrukor insamlades och fick en skjuts ner i källaren. Bort med örtkrukorna (sparade timjan och fransk dragon) och fram med stora vita lyktan.

Ni hör alltså att det var tjohej i två timmar och jag var väl värd en dusch och en uppvärmd lunch.

Jag får nog nypa mig i armen och springa ner och se den överfyllda källaren för att riktigt tro att detta verkligen hänt.

Trädgårdsarbete i zon 5 i december

Inspiration

Det blev inte riktigt som planerat med städningen häromdagen. Jag började nog i ett rum, men plötsligt var jag i ett annat och i ett tredje och slutresultatet blev att jag röjde bland en massa papper som har en förmåga att samlas på det långa arbetsbordet i hjälpköket.

Under den proceduren hittade jag ett recept med sillröra på Malaxlimpa. Nu råkade det sig att vi blev sugna på något småsalt. Kylskåpet gapade nästan tomt, men både sill, anjovis och gravad lax fanns.

Jag visste också att någon rödlök borde finnas bland årets skörd. Crème fraiche var också en ingrediens, likaså fänkål eller dill.

Sist och slutligen blandade jag ihop en röra som inte innehöll många ingredienser i ursprungsreceptet, endast crème fraiche och rödlök. I stället för limpa valde jag Sundby hembageris fullkornsformfranska, sillen ratades till förmån för lax, gräddfil fanns inte så jag tog vanlig grädde. Jag kryddade med lite citronsaft, pepparblandning och torkad dill. 

Brödet rostades och röran breddes på. Mums, gott var det!

Vad lär vi oss härav? Jo, man behöver bara få den lilla puffen och så händer det ...

Ingen julfantast

Jag är fortfarande inte speciellt förtjust i julhögtiden, men den kommer ändå. Adventsljusstaken hittade inte fram till bordet förra söndagen så jag funderar starkt på att skippa den helt och hållet i år. Den elektriska sjuarmade får dock godkänt och skänker lagom med lyse åt frukosttidningen. Annars tänder jag nog levande ljus varje måltid och älskar det.

Nu har jag dock varit på julkonsert. Orsakerna gjorde det helt berättigat: det var gratis, konserten hölls i Schaumansalen och jag ville väldigt gärna uppleva Erik-Andre Hvidsten.

Jag är helnöjd med föreställningen. Artisterna var av god klass, musikerna var briljanta, låtvalet var mycket varierat och vem kan motstå Cohens Halleluja i en mycket förnäm tolkning? Om man därtill lägger ljuva saxofonsolon, suberbt fiolspel och mästarimprovisationer så är succén garanterad för min del.

Olika revir

Om man har lyssnat och pratat kultur halva dagen borde man kanske tänka städning och rensning resten av dagen.

Men varför lockar det inte? Om jag ska få något gjort måste jag börja från förmiddagen, annars går det lätt så att jag låter bli. Den svarta ängeln som sitter på min vänstra axel ger så tydliga instruktioner om att det är onödigt att börja med stora projekt på eftermiddagen.

Men om jag skulle börja med ett rum ...? Ett litet rum? Kanske arbetsrummet? Eventuellt hittar jag en intressant bok att bläddra i och sen är det plötsligt kväll?

Det är lätt att lura sig själv.

Tappat lusten

Jag tror jag har drabbats av en allvarlig sjukdom. Jag har märkt att den kommit smygande i små etapper. Det hjälper inte med lockelser som Black Friday eller rea 70 procent. Jag är immun.

Nu hade jag kommit till det stadiet att jag behövde en ny gåbortkjol. I fantasin förespeglade jag mig i en pennkjol. Men alltid då man vet vad man söker så finns det inte. Med god betjäning provade jag mig igenom hela kjolkollektionen och fastnade till sist för den jag provade först. Inte grät jag heller då det råkade vara 20 procents rabatt den här veckan.

Det lär vara modernt med polotröjor i år så en sådan kunde jag tänka mig när jag ändå släpat mig ut. Färgen skulle vara en mellanvariant, alltså inte mörk och inte ljus. Fanns det? Naturligtvis inte.

Ett par grövre strumpbyxor då? Jovisst fanns sådana, men hur veta om de hade fötter då man inte fick öppna förpackningen? Det får inte heta strumpbyxor om det egentligen är leggings!

Mina sjukdomssymptom tog överhanden. Jag tappade lusten och köpte gravljus och halspastiller i stället.

Och vad gör jag nu då i väntan på att mötet ska börja? Jo, sitter i bilen och bloggar med fin utsikt i ett parkeringshus!

Inte prata politik men, ...

... visst tycker jag att mycket går fel i Finland just nu.

Regeringen skär ner på sådant som slår tillbaka mycket hårdare än tänkt. Eller har man ens tänkt?

Utbildningen lider på alla fronter. Arbetslösa ungdomar stjälps i stället för hjälps. Lågavlönade riskerar ännu lägre löner och högre avgifter. Fackföreningspamparna testar vem som har mest makt. Digitalisering skall hjälpa i alla situationer - tror man. Pensionärerna får dra sitt strå till stacken. Och så vidare.

Högavlönade. Chefer med överstora löner och bonusar. Företag som dumpar sina vinster i skatteparadis. Vad händer med dem?

Ja, ni märker väl att jag är liiite suuur!

På plussidan ser jag att semesterdagarna inom det offentliga och det privata blir mer likriktade. Bort med Pekkanendagarna också, som var planerade för en övergångsperiod, så kan jag lite börja dra upp ena mungipan.

Det är väl nog bara att lyfta upp sig i nackskarven och trampa vidare i höstmörkret ...

Uppochnervänt

Efter att ha dragit sista seniordansen för terminen i form av juldanser slängde jag i mig lunchen och drog söderut, plockade upp min socialdemokratiske vän och styrde kosan mot residensstaden. Det tycks bli ett besök varje vecka.

Halvvägs stötte vi på snö och 0 grader! Vi hade åkt från småregn och +2. Ibland är det mer norr i söder tydligen.

Inte tid att sitta

Det passar bra att gräva lite i bildarkivet och plocka fram en stol under förvandling eftersom jag inte haft tid att sitta så mycket idag.

Egentligen ljuger jag nu. Visst har jag suttit, men på pensioneringsfest och på kommunstyrelsemöte.

Stolen på bilden hör till ett projekt på hälft. Diplomingenjören hade denna stol (+några till) under studietiden och ville ha den svart. Jag tog den till sommarstugan och tyckte att jag kunde skrapa bort det svarta och hittade två nya färger. Den fick stå ute i regnet som erbjöd hjälp med färglossningen och kanske jag målar den i nästa sommar ...

Minnen från barndomen

Det tycktes ganska passande att ställa fram röda skålen fylld med karameller så där lagom till lilla jul.

Den här gången tänkte jag taktiskt. Jag valde att bortse från alla goda chokladpraliner. Varför fresta både andra och sig själv?

I stället satsade jag på en låda Fazers bästa, den vanligaste karamellblandningen från anno dazumal. Då tyckte jag om dem, inte alla sorter, men speciellt den långa Kiss Kisskaramellen med det gulliga omslaget (kanske jag tyckte om katter då?).

Men inget är som förr! Karamellerna har blivit så små och är otroligt söta! Det har kommit en ny sort och vissa sorter har fallit bort. Men summa summarum: fastän tre gossebarn har varit på besök i helgen blev bara halva skålen tömd.

Ett lyckat val, alltså!

Nära ögat!

Det var nog på håret att jag hade skippat pepparkaksbaket inför lilla jul, men jag tog mig i kragen och fixade degen fredag eftermiddag och bakade ut några gubbar och en hel mängd hjärtan lördag förmiddag.

Nu går jag här och njuter av doften som spridit sig i huset. Till på köpet satte jag undan ett hundratal förlovningshjärtan till festen om några veckor.

Lättskrämd

De senaste månaderna har jag fått ickevälkomna gäster i huset. Först var jag osäker på om det var spindlar eller stora insekter (som vi kallar krankmora), men nu lutar jag mot spindel i alla fall.

Helt mitt i plötsligt får man syn på en långbent mager krabat och då är det bara att försiktigt plocka upp den och föra ut den, alternativt döda den.

Idag satt jag med min läsplatta och så bara fanns en uppe på kanten. Inte ett ljud, inte en rörelse hade jag märkt. Jag anser det är ganska skyndsamt att få bort spindeln ur min åsyn och har därför inte gett mig tid att fånga den på bild.

Nu undrar jag varifrån de dyker upp. Lägger de ägg i huset? Jag vill gärna vara i fred från alla typer av småkryp.

Varför?

Vad betyder detta? Lilla My ligger övergiven på sekretären i sovrummet. Lämnad, övergiven, ratad, arg och sur!

Ja, nu gäller det inte mig (brukar kalla mig Lilla My då jag är sur) utan adresslappen till min lilla kappsäck. Maken har lånat kappsäcken och i morse märkte jag att han lämnat My hemma. Antagligen tyckte han att det inte var tillräckligt manligt att resa i väg med en barnboksfigur i släptåg. Underliga tankar om ni frågar mig.

Det går inte stor nöd på mig förutom att jag har det tunga ansvaret att få fyr i pannan och det är inte riktigt min talang. Hittills har jag inte behövt frysa ihjäl och en natt till ska jag väl klara...

Two busy days

Smarrigt värre!

Tisdagen innehöll dans, necessary shopping (förlovningspresenter+gudbarnsmellan födelsedagochjulpresent,svarta skäggets triangelmärkta hostmedicin) och cafébesök i inredningsaffär och allra sist politiskt möte i Karleby.

Idag har jag besökt residensstaden Vasa, guidat chaufför och medpassagerare till Campus Kungsgården (det går många vägar dit och jag vet aldrig hur jag kör, men hamnar rätt till sist), fastslagit en budget och lunchat på hemvägen. Allt detta gjordes i det trevligaste sällskap av två "historiska" bröder i ett sammelsurium av politik, vardagsliv och chit-chat i bästa humoristiska stil.

Den ena dagen är inte den andra lik och det tackar jag för!

Stolt över blomningen!

Vecka nr 4

Ok, jag kör in på fjärde veckan med min kära följeslagare, hostan. Jag är definitivt mycket piggare och har till och med energi att mangla några lakan fastän det finns rena och manglade i skåpet. Men jag är absolut inte så energisk att jag tar itu med att stryka makens skjortor. Kanske jag inväntar det momentum som inträffade för några veckor sen då han villigt fixade strykningen själv ...

Två maskiner tvätt har körts idag och fastän det är snö och kallt ute hängde jag ut både lakan och handdukar. Jag eftersträvar frisk luft och fräschör.

Vad återstår? Jo, ett blogginlägg (kommer här) och en diger föredragningslista (jobbigt) och planering av morgondagens seniordansprogram (dans är alltid roligt).

Möten i storstan

Jag var lyckligt framme vid Simonsgatan just innan höstmötet skulle börja och blev mottagen med öppna armar och välkomnande leenden. Åh, dessa underbara människor! Jag kände mig nästan som den förlorade sonen (läs: dottern). Man hade sparat smörgåsar åt mig och de åt jag tacksamt.

Efter mötet var den officiella delen slut och jag pilade iväg till nästa möte med en ny bekantskap. Paavo Lipponen med dotter (?) gjorde entré på samma café, såg mig nog, men valde ett annat bord.

Sen var det dags att kalla på nästa träffpartner, nämligen fysikern. Vi hade samma problem som alltid, var dinera? Vi satsade på var sin djävulskyckling och jag som var hungrig som en varg vid det här laget, njöt av varje tugga, medan den kinkigare sonen inte var lika nöjd. Men vi toppade med var sin chocochilibakelse och kaffe på Fazers café. Efter det var vi synnerligen mätta och belåtna.

Intet är som väntans tider. Jag hoppas vara hemma sen eftermiddag om jag hittar bilen under snön. Här i Helsingfors finns inte mycket av den varan. Lite puder bara.

Föraning

Det hände igen! Jag bokar mina resebiljetter i god tid för att spara på seniordansförbundets pengar. Det innebär för november att jag får söka ut utgifter för tågbiljetter från försäkringsbolaget eftersom jag var så eländig i fredags.

Nu kan jag skymta en strimma ljus i tunneln fastän hostan är härdig. Idag skulle jag i väg!

Jag hann nog kolla bokningen flera gånger för avgår faktiskt pyjamasflyget på lördagar? Jo, det gick att checka in.

Men sent på kvällen fick jag ett sms, flyget är inställt och jag är inbokad på kvällsflyget! Men, hallå! Jag borde vara i Helsingfors senast 13.30! Man kunde försöka få plats på flyg från Vasa. Det innebar att jag hängde i telefonen och irriterades av musikaliska toner i en evighet innan jag fick en röst från Kajana i mitt öra.

Jag ombokades till ett förmiddagsflyg från Vasa och här sitter jag nu och väntar. På plussidan lämnar det faktum att jag fick sova till klockan sju, men minus är förstås bilfärden i ett snöigt landskap med så gott som oplogade vägar, men det gick bra. Plus är också att all service här fungerar perfekt. Jag hamnade förstås ut för en slumpmässig visitation, men kompenserade med kaffe och en croissant och glatt samspråk med cafebiträdet.

Få se hur fortsättningen blir. Världen är full av ettor och nollor, men tydligen också plus och minus. Det gäller bara att hålla balansen.

Minnesbilder

Oj då! tänkte jag när jag halvsovande lyssnade till riksnyheterna i morse. I Boden hade man gripit en efterlyst man misstänkt för planering av ett terrordåd i Sverige.

Men va då? Vi besökte Boden i somras, sov en natt och det jag kommer ihåg är en underbar middag på en restaurang nära sjön, en långsam promenad längs med sjön, ett bostadsområde med ganska många flyktingar.

Verkligheten kryper närmare då mina bilder blandas ihop med aktuella nyhetsbilder.

MEN - vi måste komma ihåg att inte låta oss skrämmas. Vi MÅSTE fortsätta våra vanliga liv. Om vi blir rädda har terrorn vunnit.

Mina minnesbilder:

Efterskrift: Man kan höra fel, minnas fel, ta fel, ha fel och så vidare. Det var inte Boden utan Boliden, men likväl gav det upphov till ett blogginlägg. Dessutom tog polisen tydligen fel också - fel man!

Guidning

Efter fullgjort jobb på förmiddagen hade jag förmånen att få åka med Nedervetilväninnan till södra staden och guida henne runt till en asiatisk restaurang för lunch och mycket prat.

Sen åkte vi vidare till favoritcaféet Skorpan och myste över kaffe och moussetårta och pratade ännu mer.

Tänk så många ord det finns att ta till då två pratglada mänskor sitter vid samma bord.

Väl hemma var det bara att ta på sig sjukstugefejset igen för att kunna möta ett ännu sjukare fejs.

Idag fick jag dessutom de ultimata trösteorden angående flunssan:
    Den går aldrig över!

Snygg utebelysning vid Skorpan

 

Inför deckaren

Jag är inte allätare när det gäller deckare. Vissa författare har jag bara bestämt mig för att inte läsa, till exempel Camilla Läckberg. Nesser och Mankell har jag läst var sin bok av och bryr mig inte heller om TV-programmen.

På grund av handlingen på Gotland har jag fastnat för Anna Jansson. Jag läste just hennes vanliga roman Salon d'Amour och den var lättläst och rolig. Men TV-inspelningarna orkar jag inte se.

Däremot har jag med behållning följt med Morden i Sandhamn och i kväll börjar en ny omgång. Bara jag hålls vaken ...

Tävlingsinriktad

Jag har aldrig varit tävlingsidrottare på grund av totalbrist på talang, men visst kan det hända att tävlingsinstinkten smyger sig på i de mest oväntade situationer.

I bärskogen vill jag väldigt gärna vara den som plockar mest och snabbast. Det lyckas sällan. Eventuellt när det gäller lingon, men det ställs mot det obestridliga faktumet att mitt ämbar innehåller mer skräp.

När det gäller antalet hostningar per dygn har maken nu kört förbi mig, men den segern bjuder jag så gärna på.

Kanske vi borde tävla om vem som blir snabbast frisk. Jag har förvisso en tjuvstart på en och en halv vecka. Eller så kan vi satsa på den längsta sjukdomstiden, men den segern klarar jag mig också utan.

Snabbt

Möte i grannkommunen från 9-12 (inklusive lunch)
Några telefonsamtal och 30 minuter vila
Nästa möte från 16-?

Bara snabba blogginlägg tillåts.

Sjukstuga

Vi hade planerat att pigga upp oss med ett restaurangbesök i fredags, men eftersom vi nu båda är drabbade av den intrikata influensan valde vi bort att äta ute.

Men kanske söndaglunchen då? Resultatet blev det samma. Det känns inte särskilt adekvat (märker ni så många fina ord jag kan idag) att tvätta upp sig och sen sitta och hänga över ett bord utan att kunna ta till sig alla de smaker som troligtvis finns i maten. Alltså fixade jag lunch hör hemma som intogs i sällskap av sprintåkarna i Beitostölen.

Som dokumentation nämns att den första kluddsnön föll idag, men smälte efter en stund.

Onda cirklar

Det är med fasa man lyssnar till rapporterna som kommer från Paris. Hur kan mänskor vara så onda? Är ens tro och åsikt så viktig att man måste döda?

Jag är helt oförstående.

Idag har jag dessutom fått uppleva hur en koppling till hemskheter kan göras helt med vilja också i mina cirklar. Jag kunde läsa i lokaltidningens ledare och fick dessutom ett mejl av en god vän med samma innehåll - att jag räknas till en skara av fascister, talibaner och en radikal SFP-grupp jämförd med jihadismsektionen.

Är detta friskhetstecken? Är detta kränkande? Är detta rättvist bemötande av en demokratiskt vald fullmäktigemedlem som dessutom representerar den svenska underavdelningen i sitt parti?

Jag tål ganska mycket, men om det börjar gå ut över kommunens tjänstemän och nyvalda kommundirektör då blir jag ARRRG och inte lätt att tas med.

Tranbärstack

Söndagen innan jag insjuknade tillbringade jag på favoritstället för tranbärsplockning. Det var riktigt varmt och skönt ute på den lilla mossen och vi fick ihop vinterns behov.

Sen kom eländet, men jag skyller inte på bäreftermiddagen.

Jag känner att jag kommer att överleva, men får säkert bida någon vecka ännu innan hostan är försvunnen. Tålamod, tålamod.

Viktiga beslut

Jag har en tung tid inom politiken just nu och den blir inte lättare på en lång tid framöver. Lägger man då till min eländiga flunssa så blir det mest vila, hosta, möten och övrigt jobb och väldigt lite tid och ork för bloggande.

Men i kväll väljer vi ny kommundirektör i Kronoby!

Från SPF till SFP

Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man rör sig i förkortningskretsar.

Jag lydde doktorn och gick till seniordansen. Jag hann bara ta ett växelsteg och så kände jag svetten stiga, men dansarna var på hugget i både lättare och svårare danser.

Hem och ta en snabbdusch, blåsa håret torrt, äta en banan och iväg till höstmötet för Svenska Pensionärsförbundets Österbottenregion. Jag var ombedd att hålla kommunens hälsningstal, vilket jag snabbformulerat under en flygresa Hfors-Kronoby. Före det hann jag njuta av Veterankören och de duktiga sjungande gymnasiegrupperna. Min största koncentration gick till att försöka hålla strupen klar. Jag var rädd att en aggressiv hostattack skulle ställa till det.

Jag fixade hälsningen på mitt sätt och såg till min glädje en seniordansväninna bland mötesdeltagarna.

Hem för mat och vila och nu återstår SFP-träffen för norra Österbotten. Partipolitik är inte riktigt min grej, men jag kan nog lyssna ändå och tänka inåt. Man kan inte vara bra på allt ...

Nu kör vi!

Nu har Dr Musse gett mig grönt ljus. Jag smittar inte längre, jag får dra lätta gymnastikpass, en hostmedicin ska riva slemmet ur mig och alla välmenande kommentarer kan jag strunta i. (Det sista sa han inte, men man måste väl få tänka själv också)

Jag måste nog medge att jag blev lite förvånad. Jag hade i mitt innersta förberett mig för inhiberade kurser och möten. Uppriktigt sagt blir jag svettig genast jag tänker på att ta en rask promenad eller dansa en vals. Men jag behöver åtminstone inte slåss med de närmaste då jag sticker iväg på jobb.

Mitt innerliga hopp står till att jag ska känna förbättring från dag till dag så ni slipper läsa om mina krämpor. Men jag är nu en gång en sådan mänska som mår mycket bättre då jag får prata av mig och konstatera fakta.

Är jag på bättringsvägen?

Nej, det är fortfarande lika eländigt. Jag hankar mig fram genom dagen, får stegring till kvällen, droppar i båda ögonen, dricker varmt, ligger under filten, sitter under filten, hostar, hostar och hostar.

Ja, det är verkligen läge att tycka synd om mig. Men lite bättre är jag väl då jag använder laptopen för blogginlägget? Nej, jag sitter i fåtöljen och har kopplat loss sladdarna och försöker klara mig utan musen. Övning ger färdighet.

Jag har redan börjat utveckla plan B för nästa veckas händelser. På måndag ringer jag HVC och frågar om det finns nåt som kan hindra mig från att få lunginflammation och därefter stoppar jag i mig allt vad som rekommenderas för på kvällen har jag några nästan-måste-möten.

För övrigt är det nära till hands att jag börjar skriva en liten handbok för de närmast anhöriga hur de ska agera efter mitt plötsliga frånfälle. Det blir allt från städtips till sköta graven, klädvård till mattips.

Ni kanske börjar inse att mitt tålamod närmar sig nollpunkten. Kanske det är all min elakhet som ska ut i slemmig form? Om jag överlever torde ni kunna förvänta er en supersnäll liten tant - åtminstone under en veckas tid...

Praktisk uppfinning

Fastän jag är så illa däran lyckas jag frambringa små kreativa stunder. Det händer sig att man inte är 100 procent säker på att man tagit sin dagliga medicin, i mitt fall blodtryckstabletten. Man har kanske tänkt ta den, men sen sätter man i gång med frukostbestyren. Efter frukosten står man där och funderar: tog jag, tog jag inte?

Det känns lite övermäktigt i mitt fall att skaffa en medicindosett, men jag kom på den lysande iden att ta min fryspenna och skriva datum på varje metallinpackad tablett. På hela kartan skrev jag nov. Finurligt, va?

Medan jag skriver detta dras jag ner på jorden. What if en större mängd piller är förpackad på burk! Då får jag hitta en annan lösning...

Ändrade planer

Det blev tydligen för mycket för den sjuka att ställa sig framför datorn. Jag hade just slängt i väg mitt inlägg när jag började känna en märklig svaghetskänsla längs hela ryggraden. Snabbt av med datorn och fort i sängläge.

Jag insåg i morse att jag borde kontakta hälsovårdsmottagningen och fråga om min ögoninfektion går över av sig själv. Svaret blev att jag får antibiotiska droppar på eftermiddagen.

För övrigt kurerar jag mig med varma teer, nu just med ingefära. Sockerfria halspastiller finns också till hands och helgens fester och konserter får klara sig utan min närvaro.

Fars dag får förlöpa med minsta möjliga ansträngning. Med fysikerns hjälp laborerade jag fram en kakbotten till en minttårta samt ett dussin muffins där jag passade på att gömma in lite vaniljsås som överskridit bäst-före-datumet. Mitt smaksinne är nästan obefintligt så för min del är det inte så noga med smaksättningen.

Få nu se hur länge det blir rapporter från sjuksängen (har dock hållit mig i lodrät ställning än så länge), men nästa vecka har jag faktiskt inte tid att vara sjuk ...

Hotellbedömning

Se, jag har orkat sparka i gång laptopen, men det betyder inte att jag är frisk. Jag har utökat influensasymptomen med ögoninflammation. Få se vad vi har härnäst? Men åtminstone är jag ledig till måndag kväll. Jag ska försöka få fysikern att röra ihop nånting till farsdagen i morgon.

Tillbaka till Seinäjoki. För att komma ihåg inför kommande färder ska jag kort ge mitt intryck av Hotell Sorsanpesä.

Det är ett helt OK hotell, lite långt från stadskärnan, men man kommer vanligtvis hit med bil om man bor 130 km ifrån.

Rummet var standard, men lite trångt. Jag saknade ordentlig garderob. Badrummet var perfekt å andra sidan. Fastän vi sov två rum från restaurangen hördes inget ljud, bara lite från nattklubbsbesökarna som tog rökpaus nedanför vårt fönster.

Frukosten var välsmakande, men servicen långt ifrån funktionell, endast en servicelinje och med fler besökare samtidigt skulle man nog ha tillbringat mesta tiden i kön. Själva restaurangen var stilren i svart och off-white.

Utanför fanns Friskinlammi och tyvärr hann vi inte ta en promenad eftersom vi hade bråttom till ett annat ställe.

Eländet fortsätter

Ni kan förstå att jag är lika sjuk som en vanlig karl då han är lite förkyld och det vill säga ganska illa däran. Men att jag skulle ge upp mina dans- och gymnastikgrupper. Det ska mer till än lite feber, hosta och heshet.

Men jag måste nog medge att det inte är lätt att leda sittgymnastik i två timmar utan annat ljud än musiken. Jag införde enkla kommandon som klapp i händerna för att visa att nu byter vi övning. Teckenspråk fungerade också. Själv orkade jag inte utföra många rörelser i följd. Jag hoppas verkligen att jag får rösten tillbaka snart.

I morgon blir det att plocka fram det gymnastikprogram jag gjort för sådana här tillfällen. Deltagarna utför rörelser på olika stationer enligt nedskrivet manuskript. Jag bara sköter musik och tidtagning.

Dagens höjdpunkt

Det är eländigt för tillfället. Jag har drabbats av en förkylning som satt sig på stämbanden och bara väntar på att den ska vandra upp mot näsan. Sångrösten som annars är skral är nu obefintlig och jag låter mer som en hes kråka. Ribban är lagd till att klara av veckans åtaganden med minsta möjliga ansträngning.

Höjdaren idag var att jag hade tre talgoxar som badade tillsammans i vårt fågelbad. Hela familjen har hållit till här och glatt mitt öga de senaste veckorna. Jag antar de har bott i tujorna i sommar. Det om något piggar upp.

Nu ordinerar jag vila!

Rock and roll

Lördagens tillställning i Törnäväsalen blev riktigt lyckad förutom att jag kände nobody. Men det kunde rättas till.

När vi stod vid ett mingelbord tillsammans med makens affärskontakter tyckte jag mig höra svenska. Jag svängde på huvudet, men det räckte inte för att bekräfta språket. Om en liten stund blev jag mer säker på att jag hört rätt och vad gör lilla blyga jag? Jo, jag stegar fram och presenterar mig och vips har vi ett nytt par att bekanta oss med och vi följdes åt hela kvällen.

Saken blev inte sämre av att paret i exakt vår ålder kom från Kristinestad, en av våra favoritstäder. När finlandssvenskar träffar varann hittar man ganska snabbt gemensamma bekanta i lilla ankdammen.

Musikalen då (Ihan tuuliajolla)? Njaa, jag är inte heltänd på Suomirock. Själva storyn var lite tunn och förutsägbar, men musikerna och sångarna desto bättre. Låtarna som framfördes var inte de allra kändaste av Finlands rockare år 1981, men vissa kände jag nog igen. Slutbetyget blir 7½.

I finska Östermyra

De redan insomnade är ihågkomna med tända ljus och vi har bilat ner till Seinäjoki för lite representationsuppdrag.

Nyduschade tar vi en paus för att om en liten timma sälla oss till en större skara för lite mat och finsk rockkultur i musikalform. Det ska bli intressant att se om man känner igen musiken.

Gravgårdsdags

Jag förde lyktan till föräldragraven och tyckte jag var riktigt fiffig då jag klippte kvistarna av min övervintrade murgröna och dekorerade mellan de halvfrusna växterna. Den tunga krukan med murgrönan ska inte behöva tynga makens armar flere år. Visst tycker jag om lerkrukor, men jag tycker mer om maken.

Också den här gången fick jag en trevlig liten pratstund med ett främmande par. Mannen kände min pappa och han hade vuxit upp en halv kilometer från backen som vi bodde på.

Backen! Jag måste faktiskt skratta. Jovisst finns mitt barndomshem intill Rapuskabacken, men själva backen ser man inte mycket av, den är så väldigt svagt sluttande. En norrman skulle skratta ihjäl sig och många andra också.

Hur som haver, jag fick ett möte att lägga till min minnessamling.

Rapporter

När året närmar sig sitt slut är det dags att rapportera verksamheten.

Jag har lyckats förtränga att en sådan rapport skulle uppgöras dessa tider, men i kväll tog jag tag i det och lyckades plocka ut de fakta jag behövde och sammanställa och skicka vidare. En liten sten föll av min för tillfället tunga börda.

Jag har också hunnit läsa lite lagtexter och nu ska jag fördjupa mig i nästa års budget. Låter väl intressant, eller hur? Men jag ser fram emot en weekend i Seinäjoki med rockmusikal och hoppeligen lite tranbärsplockning.

Förtroende

Det händer så mycket drastiskt i mitt kommunala liv att jag har lite svårt att fokusera på kreativt bloggskrivande. Och jag vill undvika för mycket politik - känner mig fortfarande inte som en politiker! Jag brukar hellre säga att jag är förtroendevald och det är just det som det handlar om nu.

Förtroende!

Jag känner att jag har gått från 99 till 0 på några veckor och jag vet att det tar lång tid att bygga upp ett nytt förtroende om man känner sig grundlurad. Jag vill följa de regler som satts upp så långt det är möjligt och har man fått ett uppdrag så försöker man fullfölja det tills det är avslutat. Detta tycks inte mina kolleger inse och andra kan förblindas av makt ...

Mina väljare har nog säkert insett att man oftast kan lita på mig, men nu kan det hända att jag tvingas bli politiker ...

symbolik: ljus och skugga

Nej, men har man sett! Jag hittade spårvagnen idag!

Felbedömning

Man borde gå på intuition. Åtminstone kan jag säga det i efterskott.

Söndag morgon när jag skulle ta mig till platsen för danskursen hade jag några alternativ. Jag hade sett att det fanns en spårvagnshållplats mitt emot ingången till huset. Jag hade resväska, inte så tung dock, men mer vägande skäl att minimera gångsträckan var mina skodon.

Mina bekväma svarta hade börjat välkomna vatten i tådelen, fastän det var omöjligt att hitta dräneringshålet, men det var ett två gånger testat faktum. Det ledde till att jag satsade på ett annat par svarta skor som inte lämpade sig för långpromenader, typ då man traskar från köpcentret i Östra centrum för att titta på skrivbordsstolar i möbelkomplexet vilket innebär en tre kilometers sträcka.

Jag gick ner till hållplatsen i god tid för att inse att min spårvagn skulle anlända först om tjugo minuter. OK, det finns bussar också och så småningom gick jag över gatan för att checka tiderna. En hade just åkt iväg och nästa var om arton minuter. Tillbaka till spårvagnen igen. För att få lite vidgade vyer hoppade jag på sexan då den var på väg åt motsatt håll och fick beundra Arabiastranden.

Vid Hagnäs torg hade jag tänkt byta till trean, men som tur var frågade jag föraren om hållplatsen och han sa att jag skulle ta nian. När jag kom över till rätt hållplats var det igen nästan tjugo minuter till spårvagnens ankomst. Det visade sig att den var försenad. Men jag hann hjälpa en spansktalande familj, tror jag, som var på väg till Sveaborg och ge dem rätt spårvagnslinje.

Slutresultatet var att jag anlände 40 minuter senare än planerat till Simonsgatan och det kunde ha slutat med att jag blev överkörd av min spårvagn, men som tur var hade jag den gången bra balans och hann dra foten tillbaka. Det var faktiskt ett övergångsställe och jag hade just väntat på emotkommande spårvagn när min egen ville för snabbt iväg. Tack för änglavakten!

Och nu skulle det ha passat med den bild av spårvagnen som jag haft väldigt länge i min mapp med användbara bloggfoton. Men för en vecka sen raderade jag radikalt bland fotona. Jag har inte heller tid att gå och fotografera mina svarta skor - använd fantasin!

En tant som vågar

Det är så befriande att befinna sig i en stad där man vågar ta ut svängarna och bjuda på sig själv. Ja, till och med frivilligt agera utan att bry sig fastän man eventuellt gör bort sig. Ibland får familjemedlemmarna skämmas, men de kan behöver härdas anser jag.

Vid ett besök på en pizzeria lyckades jag få den unga servitrisen att träna sin svenska då jag undrade hur det var med pakkoruotsi. Hon var från Salo, men hade nog kommit i kontakt med kimitobor som inte kunde finska. Jag uppmuntrade henne och gav henne beröm då hon genast satte i gång med att öva och frågade vad kuitti är på svenska. Med ett leende på läpparna gick jag till mitt bord.

På spårvagnen till Majstranden ramlade ett gäng på svensexa in - svenskatalande. Den diademklädda huvudpersonen hade en lista med uppgifter som skulle utföras. Han skulle bland annat dra ett aerobicpass med minst en deltagare. Ingen frivillig uppenbarade sig och till sist förbarmade jag mig och hasade mig upp från bänken och gjorde diverse arm- och benrörelser till finsk schlagermusik och stackaren fick sin poäng. Killen blev överlycklig och gav mig en kram och jag önskade honom lycka till i äktenskapet.

Avslutningsvis kan sägas att det händer saker om man låter dem hända. Liva upp livet och var inte så himla dötråkig!

På vift

Helsinki calling again!

Denna gång åter i seniordansens tecken. För tillfället sitter jag och avnjuter det sista av en frukost på järnvägsstationen. Jag har lite tid att döda innan jag ska ta pendeltåget till Böle för ett möte på Äldre Institutet. Vi måste börja planera för Nordisk Träff 2018 i Finland. Tiden går snabbt.

Jag hade planerat sticka mig in hos fysikern med nygräddade croissanter, men konstaterade att det skulle ha blivit hektiskt. Jag vill inte stressa och jag tog faktiskt mitt första blodtryckspiller igår.

Ja, det blev direktmedicinering och det är jag nöjd med. Jag vill slippa min tryckande huvudvärk. Och sköterskan sa att det till och med kan vara bra med danskurs fastän det också är tröttsamt. Man kopplar bort politiska bekymmer. Hoppas det!

Det får räcka med krämpor för den här veckan.

Lättlånat

I en finsk lokaltidning (Keskipohjanmaa) förra veckan drogs blicken till en bild med småbröd som hade choklad som ingrediens. Det stod dessutom att de var lätta, vilket innebar att jag var såld direkt.

Jag provbakade småbröden i fredags och lätt var det och tillräckligt goda var de också. Nästa gång skulle jag gärna testa med lite havregryn i stället för hela mängden vetemjöl. Jag tror också det räcker med lite mindre chokladmängd.

En fri översättning av receptet med lite egna ändringar:

Chokladkex

125 g mjukt smör
drygt 1 dl indiansocker (egentligen stod det ljust rörsocker eller muscovadosocker)
½ dl hushållssocker (tror jag glömde bort det)
1 ägg
2½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
200 g hushållschoklad (i mitt skåp fanns 100g mörk 70% och dito mörk choklad med hallon)

Ugn: 200 grader, 8-10 minuter

Vispa smör och socker till skum, vispa in ägget. Blanda de torra ingredienserna och tillsätt i skummet. Hacka chokladen och rör försiktigt ner i smeten. Ta upp matskedsstora högar och sätt på plåt (lämna jäsmellanrum).

Grädda inte för länge (jag brände några). Kexen får gärna vara lite mjuka.

Rosa bandet

Är jag gammalmodig? Är jag trångsynt?

På något väldigt litet sätt tycker jag det är väldigt lite men ändå lite störande att män bär rosa bandet i oktober. Jag tackar för sympatin, men det är främst ett band mellan oss kvinnor det där med rosa bandet. Jo, jag vet att män kan ha bröstcancer.

Det är ju inte liksom så att vi kvinnor går omkring med mustasch i november, eller hur?

Men som sagt, det är bara ett pyttelitet bekymmer för mig, endast en reflexion jag fick tidigt i morse. Kanske det beror på blodtrycket som fortfarande är skyhögt. I morgon har jag bokat tid hos specialsjukskötaren och jag vill gärna slippa min tryckande huvudvärk.

Historiska funderingar

Ett aktuellt tema just nu är asylflyktingarna som väller in i Europa och hittar till och med till lilla Finland, främst via Torneå.

Naturligtvis väcker det känslor, både positiva och negativa. I kärvare ekonomiska tider är det inte alltid så lätt att hjälpa utöver sitt eget revir.

Mina funderingar gick ganska så långt tillbaka i tiden. Visst har det funnits folkvandringar förr. Svenskarna vandrade österut i sitt stora rike och finnarna kom österifrån och samerna fick dra sig norrut. Andra folkslag har gjort motsvarande eskapader och bosatt sig för kortare eller längre tider.

Nya världsdelar som Amerika och Australien har fått nybyggare som kört undan ursprungsbefolkningen. Orsakerna har varit mångahanda, äventyrslusta, letande efter bättre förhållanden, miljökatastrofer, krig - you name it!

Kanske man om några hundra år har ett annat perspektiv på dagens flyttningsrörelser?