Igenkännande

När man har levt så länge som jag, har man hört en hel del och varit med om ett och annat. Första gången jag började nicka igenkännande inom mig själv var på föreläsningar, föräldramöten och dylikt. Man tänkte för sig själv att det där stämmer och det var inget nytt man lärde sig, men man fick bekräftat det man redan visste. En ganska skön känsla även det.

Idag när jag höll på och bakade till förlovningsfesten hörde jag samtidigt på radion och man pratade om sorgen när man mist ett barn genom en olycka. Jag kunde även där relatera till de sorgearbeten jag själv gått igenom. Det är ilska blandat med gråt och självömkan - en massa känslostormar som är helt naturliga och viktiga att att ta sig an för att kunna gå vidare.

Slutet av programmet fick mig att stilla le. Igen ett ögonblick av igenkännande. Pappan berättade om den lilla fågeln som satt utanför fönstret och orädd lät honom komma nära. Det var bara tre glasrutor som skiljde dem åt. Det bekräftade mina upplevelser och mitt speciella förhållande till små fåglar som uppsöker min närhet ibland.

Jag är inte fullblodsrealist. Jag tror på att det finns mycket runt omkring oss som vi kan känna in om vi bara är öppna och vill ta emot det. Det är viktigt att ha en framtidstro, en gnista av ljus som lyser på vår väg och tar oss igenom prövningar, motgångar, sjukdomar och sorg. Det är det som är livet!