onsdag 30 november 2016

Vintersport

Jag är en riktig vintersportare. Nu har säsongen inletts och senaste veckoslut var jag väldigt aktiv. Det var mest längdskidåkning nu till att börja med.

Där satt jag och stickade sockor för brinnkära livet medan skidåkarna susade fram i spåret.

Efter att ha stickat mina mönstrade strumpor har jag nu en massa garn som behöver stickas upp och jag laddar upp med sockor för kommande år, både herr- och damvarianter.




söndag 27 november 2016

Plåtlådspassion

Det hände sig för ett par månader sedan. Jag besökte vår lokala andelshandel och fick syn på de underbaraste stora plåtaskar innehållande hälsosamma nötter och torkade frukter (överdragna med choklad). En sådan måste jag ha! Men vilken ska jag välja? Lådorna fanns i svart och rött samt en guldvariant. Kanske alla tre?

Jag överlade med mig själv och kom till att jag köper en som jag sparar till lillajul. Det naturliga valet blev den guldfärgade eftersom den var mest attraktiv och säkert skulle ta slut först. Tänkt och gjort!

Redan i kassan uppstod diskussion om innehållet och nästa gång jag kom till affären blev jag tillfrågad om jag öppnat asken och smakat på innehållet. Men nej, naturligtvis inte. Det skulle sparas till lillajul!

Och så blev det lillajul. Jag öppnade lådan i lugn och ro och placerade ut den som dekoration på soffbordet utan att provsmaka. När det sen blev dags var innehållet riktigt gott. Make och son med fästmö blev mer förtjusta än jag kunde ana men själv har jag försökt vara tämligen avhållsam. Min mage och nötter i stora mängder är inte på god fot med varandra och egentligen är själva lådan min passion. Det finns många idéer för vad den kan användas till. Kanske pepparkakor, kärleksbrev (men dem har jag bränt upp), hemmanspapper, testamente, knappar ...




fredag 25 november 2016

Andra gången Rusk

Jag fick i år igen en inbjudan till en konsert i Rusk Kammarmusikfestival som nu ordnas för fjärde gången i Jakobstad.

Det blev en angenäm tillställning. Jag är inte så inkörd i klassisk musik utöver de mest välkända styckena, men tycker att man ska försöka ta till sig musik i alla former. Och att sitta i Schaumansalen i Campus Allegro och åtnjuta musik med den underbara akustiken kan man sällan missa.

Musikerna är av hög klass och levererar alltid. Igår fick jag bland annat njuta av både instrumentalister och en sopran.

Tänk att man kan få så mycket variation från en tresträngad gitarr! (Ismo Eskelinen)

Och vilken komposition av Sebastian Fagerlund som fagottisten Bram van Sambeek bjöd på!

Angelika Klas tolkade Schubert så att Jukka Rintalas skapelse (antog att hon bar en klänning designad av honom ) bleknade.

Vilket samspel mellan violinisten Yuri Zhislin och holländaren Niek de Groot på kontrabas!


onsdag 23 november 2016

Det trodde man aldrig ...

Då och då filosoferar jag över saker som händer som jag aldrig trodde skulle hända.

Till exempel trodde jag aldrig jag skulle hitta nån att dela mitt liv med. Men plötsligt för nästan fyrtio år sen hittade nån mig!

Några barn skulle jag väl aldrig få, jag som varit mycket ensam som barn och fick en bror till låns när jag var tolv år och som togs ifrån mig nitton år senare. Men hoppsan, under sju år födde jag fyra duktiga gossebarn.

Politik hade aldrig intresserat mig mer än att jag gick till valurnan alla gånger jag hade rätt till det. Tjosan, nu har jag själv varit politiker i åtta år.

Läraryrket ingick i mina drömmar redan från unga år och visst uppnådde jag drömmen, men hur mycket har jag egentligen jobbat som lärare? Numera är jag mest ledare på olika plan, här hemma, i kommunstyrelsen och allra helst inom dans och gymnastik.

Men främst är det alla personer jag fått lära känna som jag bara hört talas om tidigare. Som idag till exempel då jag fick skjuts till mötet i Vasa av min kusins omsvärmade lärare. Vem hade kunnat tro att jag skulle sitta och chit-chatta med honom under flera bilresor.

Ja, livet är underligt ...


måndag 21 november 2016

Näsduksfilosofi

Jag stod och strök några tygnäsdukar och tankarna började rulla. Va, kanske ni utropar, använder nån näsdukar av tyg ännu? Jo, någon gång per år är de i användning hemma hos oss. Det händer då man vill ha något mjukt att snyta sig i. För det mesta brukar vi hederliga tygblöjor som jag sparat efter barnen och det är grejer det!

Nåväl, mina tankar gick till barndomen förstås. Då fanns det näsdukar för män, ofta enfärgade vita eller blå, eventuellt med ränder i ytterkanterna. Monogram var också viktigt.

Damerna hade ofta spetsnäsdukar. Dessa var lite mindre till storleken än herrarnas och tunnare och sirligare. Blommor var inte fel i sammanhanget heller.

Så var det barnen. Vi hade "gubba"-näsdukar. Det innebar att det kunde vara Musse Pigg eller andra figurer. Alltså barnmotiv. Jag minns till och med att vi tillverkade näsdukar i syslöjden eller handarbete som ämnet hette på min tid. Vi fållade för hand och broderade våra initialer. Och jag var mäkta stolt för jag hade samma initialer som lärarinnan!

Nuförtiden har näsdukarna kommit i modebilden igen, men de ska skrynklas ner i kavajfickan och till min stora förtret matchar de inte alltid slipsen.


söndag 20 november 2016

Nyodling

Jag gick ner i min källare för att hämta potatis. Medan jag plockar potäter ur säcken fångas mitt öga av en skinande rund kula på jordgolvet. Jag beslutar mig för att titta närmare på objektet och till min förvåning finner jag att det är en nypotatis. Pytteliten och blänkande i guld.

Den nya potatisen hade växt ut från en lika liten gammal potatis, typ en utbuktning som antagligen fallit lossat från moderpotatisen och fallit ner på golvet. Förhållandena var tydligen optimala, mörkt och lagom fuktigt och sandigt underlag.

Livet är allt märkvärdigt, eller hur?


fredag 18 november 2016

Krämpor

Nej, ni vill nog inte läsa om mina krämpor så jag ska försöka behandla ärendet ur andra perspektiv.

Vi börjar med dokumentation. Minnet behagar åtminstone hos mig ha en tendens att töja sig och böja sig. Det är svårt att komma ihåg när saker inträffar. Därför behöver jag få ner ett datum här.

Det var fredagen den 23 september lite före klockan tolv då jag kände det första magknipet.

Sen kan vi förflytta oss till den 13 oktober då vi hade fullmäktigemöte. Det började med ett våldsamt kurrande i magen, fortsatte med återkommande smärtor och kulminerade där hemma med fem gånger sura uppkastningar.

Mer behöver ni inte känna till för nu tar vi den andra synvinkeln.

Jag har begåvats med en arsenal av vänner och bekanta som stöttar mig och ger goda råd. Det innebär att jag uppsökt läkare och fått remiss till en gastroskopiundersökning. En sådan har jag högt och brett uttalat mig om att aldrig genomgå. Men jag hade en livlig inre diskussion med mig själv medan jag satt hos läkaren och småskämtade och till sist hade jag övertalat mig själv att gå med på "att svälja slangen". Naturligtvis kommer jag att kräva all till buds stående bedövning, inklusive egen medtagen hammare.

Igår kväll var jag helt utslagen med smärtor, frossbrytningar, uppkastning och annan tömning och nu har jag diagnosen klar. Magkatarr eller möjligen magsår.

Genom att diskutera med vänner i branschen och utanför har jag kommit till slutledningen, men jag antar jag måste vänta på den förbaskade undersökningen innan jag får min medicin.

Cancerspöket trycker jag långt ner i garderoben, för det är alltid det första som dyker upp.

Igen ett tack till mina vänner som alltid ställer upp.

tisdag 15 november 2016

Mönsterrikt

Stickorna har gått heta varje gång jag suttit framför dumburken. Jag blev inspirerad av en instagrambild att försöka mig på mönsterstickade strumpor.

Oj, vad skojigt det är att se mönstret växa fram. Två par Anelmastrumpor är stickade, återstår bara att fästa garnändorna, vilka är ganska många samt virka blommor och blad.

Restgarnerna har jag tänkt använda upp genom att själv hitta på randningen till nya sockor. Visst ska en farmor sticka sockor!

Gissa vilka som är mina!



söndag 13 november 2016

Inte överens

I morse var jag inte på god fot med Helsingfors regionaltrafiks ruttguide. Det är inte alltid lätt att ta sig fram tidigt en söndagmorgon med spårvagn. Och jag föredrar spårvagn framför buss, som ni vet.

Jag skulle vara på Annegatan 26 klockan nio på morgonen, vilket innebar att spårvagn 6 inte ännu hade börjat anlöpa Arabiastranden. Men det fanns andra förslag. Man kunde hoppa på Busholmsåttan och byta till sexan vid Sörnäsmetron. Fin idé, tyckte jag, fastän det är lite jobbigt med byten då man har både kappsäck och ryggsäck. Men vad gör man inte för att få åka spårvagn!

Jag var noggrann och kollade åttans tidtabell på söndagar. Jo, den skulle avgå från Byholmsgatan 8.08.

Men nehej, tidtabellen vid hållplatsen ville annorlunda. Ingen fara, fyra minuter hit eller dit spelade ingen roll.

Sörnäs nästa. Jag hoppade av och kollade nästa tidtabell. Ingen sexa var i antågande inom 45 minuter! Vad i hela friden? Snabba ryck och jag steppade ombord på spårvagnen jag just hade lämnat. Tur att den inväntade rätt avgångstid och tillät mitt avhopp och tillbakahopp.

Plan B. Man kunde ta åttan till Operan och byta till tian. Det hade ruttguiden också upplyst mig om. Sagt och gjort. Av vid Operan och promenad till Mannerheimvägens Operahållplats.

Men va nu då? Ingen tia i antågande på 40 minuter! Snabba ryck igen, kontroll av första anländande spårvagnens linje, vilket var 7 B. Jo, den var på väg mot min destination, men var den stannade hade jag inte full koll på. Sjuan kom och trots att den var en nästan splitterny vagn fungerade inte skyltarna som berättar om nästa station. Typiskt!

Men jag hade gott om tid och tog en chansning, hoppade av utanför Stockmanns och drog iväg med kappsäcken till Annegatan.

Resten var dans, dans och dans ...

lördag 12 november 2016

Fel igen!

Det börjar hända lite för ofta. Igen hade jag lyckats strula till det för mig.

När en kvinna ska ut på en ack så kort resa kan det bli ack så svårt. Jag skulle vara borta i tre dagar och två nätter och hade inte tillräckligt med tid att planera packningen. Ett par nya och bekväma vinterskor var nästan ett måste när man skulle till den insnöade huvudstaden. Det lyckades jag skaffa.

Eftersom jag skulle delta i både möten och danskurs behövdes det lite extra kläder. Min stickade kjol kunde passa bra ihop med vinterkängorna och dansskorna fick jag inte glömma.

Skopåsen fanns med, men just när jag skulle ta den med till kursen, slog det mig: Hade jag fått med rätt påse? Jag har nämligen tre påsar i gång, en med de svarta dansskorna, en med de bekväma jazzskorna som jag helst använder och en påse med gymnastikskorna.

Gissa vad jag hade packat ner! Jo, det sämsta valet, nämligen gymnastikskorna! Och inte ser det bra ut med kjol och gympadojor, men i morgon tror jag att jag struntar i det för på tågresan hem skulle det kännas käckt med kjol och vinterskor med pälskant.

Det är minsann jobbigt att vara kvinna!

fredag 11 november 2016

Vita Helsingfors

Österbotten fick sitt första snötäcke under morgonnatten. Det underlättade min resa till Helsingfors som sen en dryg vecka hade omvandlats till ett vackert vinterlandskap. Lite udda att jag ska ha besök av en liten kungsfågel (med hänvisning till en instagrambild), medan man i södra delen av landet kan åka skidor.

Mitt besök startade med två möten på Äldreinstitutet och fortsatte med en liten stadsrunda med fysikern. Som vanligt shoppade jag hejvilt eller vad sägs om en stöpsel för 1,95 och två böcker.

Kvällen tillbringade jag med att leva upp till epitetet elektrikerns dotter. Det tog en liten timma att byta ut en gammal stöpsel till en ny jordad variant som passar in i fysikerlägenhetens uttag. Försök och misstag ledde till lyckat resultat utan onödiga elstötar och nu har nattgästen också en egen läslampa.

Hallelujah
(Till minnet av Leonard Cohen)

torsdag 10 november 2016

Checked it out

Nu har jag satt mina fötter i den nya gallerian i Jakobstad, Jakob center. Snyggt och fint, men inte för mig. Jag har aldrig varit en stor fan av H&M. För mycket skrynkliga kläder passar inte min stil och inte min kropp heller. Nej, detta är nog ungdomarnas paradis.

Visst är det förmånligt, men mina tankar går osökt till kvaliteten på tygerna och framför allt den billiga arbetskraften som sitter nånstans långt borta och kan omöjligt få en skälig lön. Därför gick jag ut med lika lätt bagage som jag kom in.

Denna gång hann jag inte med caféet, men det blir nog ett måste att testa. Det finns så många kaffeställen att välja bland i lilla Jakobstad att man kunde låta alla veckodagar få sitt eget café.

Eftersom det inte blev några uppköp blir det heller inga bilder.

onsdag 9 november 2016

Trumpen

Det är nog en märklig vecka. Bakslagen bara avlöser varandra. Inga glada nyheter man vaknade till i morse då prognosen visade att Mr Trump blir USA:s nästa president - vilket bekräftades senare på dagen. Hu jeda mej!

Dessutom har jag hört rykten om att Trumpen äger en tomt i Levi. Med tanke på att Putin lär äga något på Åland känns det inte riktigt tryggt. Dessa två gentlemän vill jag nog ha så långt borta från mitt lilla rike som möjligt.

Men man kan naturligtvis dra nytta av Trump i gymnastiken. I sittjumppan trampade vi på "Tramp" och det gick strax mycket lättare.

Som en vän uttryckte det: Nog är det märkvärdigt att ett litet land som Finland med 5 miljoner röstberättigade har lyckats ha så många fina presidenter och en stat med uppskattningsvis 300 miljoner röstberättigade (om de registrerar sig) inte klarar av att hitta en duglig president 2016.

Det är något att fundera över.

tisdag 8 november 2016

Läget

Finns det månne någon som vill veta hur jag känner det efter det svåra fullmäktigemötet i måndags?

Läget är helt ok fastän det blev en del besvikelser, men dem får man lära sig att ta.

På plussidan är att vår kommun åtminstone en tid ännu hålls kvar i det kära Österbotten. Från första början hade mitt intuitiva svar varit att vi inte kan ta ställning eftersom vi har alltför lite fakta på bordet. Men för det mesta stöder jag beredningen och ett ja till att inte byta familj, ja, det känns faktiskt som en familj, gick ju helt i linje med mitt hjärtas puls.

Sen blev jag naturligtvis besviken över att rekryteringsgruppens arbete helt förbisågs av 14 ledamöter. Det tycks ha blivit otroligt svårt att göra personval i kommunen utan att ställa till det samt få hotelser om domstolsbesvär. Positivt att kandidaterna var goda, men visste borde den lämpligaste och mest meriterade utses?

Alla dessa händelser medför att det inte blir lättare att avgöra om jag ska ställa upp i nästa val. Tiden får utvisa. Det är länge än till min 58 årsdag...

(På plussidan lägger jag också att jag lyckades reta upp en politisk motståndare så att kindhuden dallrade av ilska. Så elak är jag utan att säga något elakt. Det behövdes bara att jag inte tog åt mig av de numera vanliga verbala påhoppen)

söndag 6 november 2016

Ovilligt blogginlägg

Jag hade friskt tänkt hoppa över bloggandet idag, men då jag märkte att så många varit in och kollat på kvällskvisten kom jag på andra tankar.

Själv var jag borta ett par timmar på ett onödigt möte. Vi har några omröstningar i morgon i vårt fullmäktige som väcker stora känslor i vår lilla kommun. Som vanligt är vi delade i tu. Ska man rösta med känslor eller utgående från fakta?

Det blir antagligen med känslor eftersom fakta inte finns att tillgå i den utsträckning som behövs.

Det som gör mitt beslut lätt är följande frågor:

Är det vettigt att överföra en kommun med mer än 80 procent svenskspråkiga till ett landskap med finska som förvaltningsspråk?

Är det vettigt att byta landskap då man vet att det är fritt fram att ändå välja det närmaste sjukhuset?

Är det vettigt att byta landskap utan att veta med säkerhet hur det blir i framtiden, faller reformen, kan man avtala om vården enligt önskan?

Om man kan svara nej på åtminstone dessa frågor är det problemfritt att rösta för att bli kvar i det landskap man hört till hela sitt liv, där man känner gemenskapen trots att man bor mer än hundra kilometer från varann.

Heja Österbotten!

Vill man ännu skriva något negativt kan man påminna sig om att det var minus femton grader i morse! Och ingen snö, för den har Helsingfors farit iväg med.

lördag 5 november 2016

Ett tack till goda vänner

Vilken lycka att ha goda väninnor som dessutom är duktiga på att baka!

Det kom sig att jag kände mig nästan sugen, men desto mer illa tvungen att baka kaffebröd. I brist på egen fantasi sökte jag i minnet efter lämpliga recept och fastnade för temat vanilj.

Bullreceptet fick jag faktiskt sätta alla klutar till för att hitta i min extremt virriga receptsamling, men slutligen drog jag det längsta strået och satte i gång.

Stort tack till väninna B och väninna M för bullar och hallongrottor!



fredag 4 november 2016

Tåliga och tålmodiga

En favoritblomma är nog orkidén. Mina egna blommor har fått ta plats i bloggen flera gånger.

Men nu ska inte de vackra blommorna få visa upp sig. Det är de ratade exemplaren som vill visa sin tålighet och envisa förtröstan på att få överleva.

På höstsidan konstaterade jag att det inte finns ork och lust att sköta alla sex exemplar av orkidéerna varav de flesta är presenter. De mest spretiga varianterna fick på foten vilket innebar att jag tvingade ut dem på trappan vid huvudentrén. Jag tänkte de kunde få bjuda på lite grönska, men utan skötsel.

Tydligen var växterna av samma åsikt och där står de ihärdigt kvar, gröna och fina trots att de inte fått en skvätt vatten på x antal veckor utan i stället fått uppleva många frostnätter.

Det är nästan så att jag känner lite förbarmande med dem, men jag ska stålsätta mig. Jag har inte plats för dem i härbärget. De får nog vila i komposten så småningom, men jag tackar för deras förtroende. Det finns många politikerkolleger som inte visar mig lika stor förtröstan.


torsdag 3 november 2016

Besviken på finsk produkt

Kanske ni kommer ihåg att jag införskaffade inhemska produkter till vår lilla toalett. Krokar och ställningar med sugkoppsfästen.

Nå, slutresultatet - jag är inte nöjd!

Tvålställningen som hos mig fungerar som tandborstladdarställning trillade i golvet flera gånger och blev till sist placerad på det lilla värmeelementet.

Sen började ena handdukskroken dimpa i golvet. Min förstås! Jag var ihärdig i mina försök att få den att fästa, men gav till sist upp.

Nästa attiralj att närma sig golvet var hårtorksställningen.

Endast WC-papperhållaren har hållits på plats hela tiden.

Nu har jag gett upp! Jag googlade och fann att jag inte var ensam om det här och lösningen var att hitta ett lim som eventuellt skulle fästa grejorna för evigt.

Som vanligt i min värld gick det några veckor innan limmet hittades och sen gick det några veckor till innan jag tog mig i kragen och testade min handdukshängare. Nu har den klarat sig ett dygn och i kväll limmade jag ställningen för tandborstladdaren. Det gäller att skynda långsamt. Hårtorken får vänta tills jag ser om de övriga låter sig befästas.



tisdag 1 november 2016

I väntan på vinter


Det är kyligt i luften. Är vintern i antågande? Efter en dålig sommar känns det inte helt rätt med en kall period, men å andra sidan vet man att efter vinter kommer vår.

Fastän jag utseendemässigt är en hösttyp och tycker om höstfärger, är mitt inre jag en typisk vårälskare. Född under sportlovet är det nära till takdropp och snösmältning.

Jag drömmer mig till växternas uppvaknande och vill helst glömma november, december och januari.

Bara jag kunde få lust till att peta ner vårlökarna i rabatten ...