Höstlig augusti

Jag konstaterar att senaste blogginlägg handlade om andjakt. Nu är den avklarad - för sonens del. Hans licens gäller Kronobysidan och vår stuga ligger i Öja så våra vänner kunde lugnt komma till trappan och hälsa på. Jag hann inte ut och mata dem för plötsligt signalerade mamman fara och som en blixt rusade de iväg till vattnet. Det var den stora korpen som satt i en gran och gärna väntade sig ett middagsmål. 

Stugsäsongen är på sluttampen och det ihållande regnet gör det lättare att söka sig bort. Jag har en hel del evenemang på kommande och konstaterade att nu blir det stadsliv inkommande vecka. Ska bli riktigt skönt med lite bekvämligheter igen. Men en liten brasa varje morgon har gett oss värme och min tillvaro består ofta av vila och åter vila.

Jag kom till den slutsatsen att jag inte fortsätter leda seniordans och sittgymnastik. Det känns sorgligt, men allt har sin tid och jag är glad över att jag fått goda ersättare så att grupperna kan fortsätta. Bara coronasituationen skulle lätta ...

Andjakt

Det närmar sig den tjugonde augusti, det datum då andjakten börjar prick klockan tolv.

Min far var jägare och att se en död hare hänga upp och ner i min barndoms källare var en vanlig syn. Och hare i gryta är gott! Speciellt hjärtat ...

Två av mina söner innehar jaktkort och ett antal gevär med licens, men bara den ena sonen är lite aktiv som jägare. Det är 20.8 som gäller.

I sommar har vi sett fler änder än de senaste somrarna. I princip anser jag att man inte ska mata änderna och därmed göra dem till lätta byten för jägarna. Dessutom hörde jag att man i Naturväktarna framförde att man inte ska ge bröd eller bullabitar.

Det blev inte som planerat denna sommar. För vad gör man då man lugnt sitter på terrassen och plötsligt får sällskap av en andmamma med sex gulliga ungar som elegant äntrar terrassdäcket via trappor från två olika håll? Naturligtvis faller husmor till föga och hämtar lite bröd. Det råkar nämligen finnas bröd som vi inte hinner äta upp i rättan tid. Alltså win-win.

Någon dag senare kom igen en familj och nu fanns det plötsligt nio ungar. Sen blev de åtta. Här svävar havsörn och andra rovfåglar så naturen har sin gång.

Idag blev familjen And mycket försigkommen och tog sig från strandkanten ända upp till tomtens övre del där vi har en solterrass mitt i backen. Ungarna är duktiga på att hoppa upp på sten- och trätrappor och ner kommer de alltid. En del genom att falla.

Jag har fått närkontakt med några små andnäbbar, då de vill få mig att producera mat genom att de pickar på mitt bara ben. Skönt att näbben är rund och god, men jag är hårdflirtad. När krävorna hänger tunga vankas inga fler bitar örtbatong.

Carpe diem

Jag har ganska länge försökt leva i enlighet med uttrycket att "fånga dagen", men numera känns det ännu mera aktuellt. I början på juni tog jag tillsammans med läkarna beslutet att avsluta cancerbehandlingarna eftersom den senaste cytostatikamedicineringen inte medförde någon inbromsning av min cancer.

Bättre att leva den tid man har utan extra biverkningar som till och med kan få sjukdomsförloppet att framskrida i ännu snabbare takt. Jag har länge levt i dödsskuggans dal, men känner ingen ångest utan bara ett stort medlidande med mina anhöriga. 

Jag lär mig att lyssna på min kropp, försöker äta det jag kan och vilar då det behövs. Jag har nog aldrig suttit och stilla betraktat sjön så mycket som jag hittills gjort denna sommar. Jag lever minsann upp till orden: "How wonderful it is to rest and then do nothing afterwards".

För att testa systemet och försäkra mig om svensk service begärde jag remiss till palliativ vård i Jakobstad. Det lyckades och jag har redan hunnit träffa överläkaren som kom från Vasa och höll mottagning vid Malmska kretssjukhuset. Det kändes riktigt upplyftande att läsa i Min Kanta att jag är en saklig och upplyst 62-årig kvinna ... om det nu är till nån tröst?

Vi mänskor är olika när det gäller våra krämpor. Jag mår bättre när jag öppet kan prata om dem och jag tycker det är otroligt viktigt att tala om döden för den är en del av livet. Jag vill också kunna förbereda mina käraste så gott det går -  begravningsannonsen är nästan klar ...

Men som sagt, nu först tar jag en dag i sänder och hänger med där jag orkar. 

Öppna portar

Jag insåg ganska snabbt att jag hade missat lite när jag läste Instagraminlägget om evenemanget i Kristinestad. Mina tankar hade betonat trädgårdar i stället för portar. 

Det var faktiskt inte många speciella trädgårdar bland besöksobjekten, men visst var det intressant att kika in på de kringgärdade gårdarna. Jag provsatt det klassiska trädgårdsmöblemanget som man börjat tillverka på nytt och gett som present åt Tarja Halonen när hon besökte Kstad som president. Stort imponerad blev jag av de fina dockskåp som var utställda i ett gammalt uthus.

Intressanta samtal kunde spira som till exempel hos en pensionerad övningsskolelärare som fungerat som handledare i lågstadiet när jag auskulterade i engelska på åttiotalet. Båda hade vi drabbats av bröstcancer och hon gick också omkring med en kohesionsstrumpa på vänster arm. Det blev en stund och ett vackert framgrävt berg att minnas.

De olika loppisborden intresserade mig mindre, men äldste sonen hade kört ner från Vasa och det förgyllde dagen.

Kattpiskargränden och gamla Ulrica Eleonora kyrka är platser jag alltid måste återse i den pittoreska staden. Med munskydd var mögellukten inte så påtaglig i kyrkan från 1700.

När orken började tryta körde vi till Lappfjärd och besökte ett par ställen med simbassänger och intressanta trädgårdar.

Väl tillbaka i staden hade son nr 2 med familj anlänt. 

Barnbarnet förärade farmor med blommor som jag absolut skulle ta hem. De skulle tälta och göra sin gårdsrunda följande dag. Vi körde raka spåret hem och kanske det var sommarens resa. Mer än ifjol åtminstone.

Utfärd till citta slow-stad

Kristinestad har länge hört till mina favoritstäder i Finland. Överlag är jag svag för kuststäder.

En övernattning bokades på hotell Leila. Jag har tidigare övernattat några gånger på Alma som hör till samma hotell och ligger närmare viken. Rummet var stort och välutrustat med litet kök och Smegkylskåp! I badrummet kunde man ha dansat vals, men ingen har ännu bjudit upp ...

Det passade bra att ta en slow rutt då vi startade på förmiddagen och fick rummet först klockan fyra. Det betydde att vi körde närmare kusten och vände in via Sundby till Nykarleby och Munsala. Lite E8 och sen Oxkangar och mot havet. Vi är vanare att köra norrut den vägen och båda missade vi avtagsvägen till Maxmo. Det blev några tiotals kilometer mot Österö innan vi kom till vägs ände vid en båthamn. Tillbaka och nu fann vi skylten gömd i en kurva, via Vassor och plötsligt var vi hungriga.

Det blev lunch vid Tesse's och sen vidare rakt genom Vasa och kustvägen igen till Sundom, Malax, Korsnäs, Närpes och sist lite E8 igen innan vi befann oss i mysiga Kristinestad.

Nu var vi i Staadin och i Daalin (Henriksdal, Härkmeri) har jag en kusin. Det blev en liten bit mat på Jungman och trevlig samvaro tills den hårda blåsten mojnade och vi promenerade tillbaka till hotellrummet.

Imorgon blir det annat program ...

     Öskata, Närpes

    rum 7 hotell Leila

    Kristinestadsviken (om den heter så) mot        havet

Närminnet ställer till det

Ni som är kvinnor eller umgås med kvinnor är säkert medvetna om hur svårt det är att hålla reda på en handväska. Det är ett problem som tilltar med ökande ålder.

Följande incident hände mig förra veckan. Vi hade tillbringat dagen ute vid stugan i sommarvärmen och hjärnan var antagligen mossigare än vanligt. Jag tog min handväska, gick till bilen, men valde att placera väskan utanför medan jag tog en titt på svärdotterns nyplanterade perenner.

Jag gick tillbaka till bilen och vi körde hem. Jag steg ur bilen och gick till postlådan. På väg in i huset kom jag att tänka på väskan. Blev den kvar i bilen? Nej, maken kollade, ingen väska. Jag hade ett bildminne av att jag placerat väskan lutande mot bilen på stugparkeringen. Hade jag glömt att ta in den? I så fall hade maken troligtvis backat över den ...

Ok, jag får köra tillbaka. Samtidigt började ett annat minne dyka upp. Jag hade lutat väskan mot en sten. Jag kollade bilen än en gång, fortfarande ingen väska. Jag gick in några varv i huset och sökte telefonen, för den hade jag haft. Ingenstans. 

Ok, tillbaka till bilen, men just då jag skulle sätta mig bakom ratten, fick jag en ingivelse att se snett bakåt. Jag såg stenröset som utmärker tomten och lutad mot den yttersta stenen såg jag min svarta väska. Bildminnet var rätt, men plats och tidpunkt fel. Jag hade placerat väskan där innan jag gick till postlådan. 

Vad jag kände mig DUM! Och tänk om jag kört tillbaka till stugan och inte hittat nån väska ... 

En gammal hand

Det har blivit en massa onlinemöten det senaste året på grund av coronapandemin. På det stora hela har det varit ett bra komplement och sparat en hel del tid och körkilometrar.

Tekniken har ibland strulat och att komma ihåg att stänga av respektive sätta på micken har ställt till smärre problem. Ibland har man fått höra bakgrundsprat som inte var ämnat för ens öron. 

Som ordförande för ett möte blir det att vänta lite extra för att få respons från deltagarna. Tystnad har fått tolkas som medgivande.

Det största problemet tycks vara åldrande händer. Har man en gång hittat Raise hand-knappen, så händer det gång på gång att folk glömmer att ta ner handen igen. Det innebär att den mest frekventa frågan från ordförande är: Är det en ny hand eller en gammal hand?

Ångrade mig

Jag hade redan bestämt mig - nästan. Jag skulle skriva mitt sista blogginlägg, ett Tack och Farväl. Men jag sköt på det och kom inte till skott, så det får bli lite längre fram i tiden. 

Annorlunda dag

Det råkade sig att det var klämdag just idag då jag skulle på CT-undersökning. Det medförde att man hade stängt på onkologiska polikliniken och jag kunde inte vika in där för att de skulle kunna koppla min venport inför kontrastämnestillförseln. Dessutom tyckte man på röntgensidan att mitt kreatinvärde var för högt och jag behövde få vätska intravenöst.

Men det gick att fixa på avd. 7 och dit anlände jag 6.30. Tyvärr kopplades inte allt till slangen så läkaren måste ändå sätta in en kanyl med hjälp av ultraljud. Kunde ha sluppit den proceduren, men det blev tydligen nåt missförstånd. 

Nå, nu är jag röntgad och får ligga i dropp ännu tre timmar efter undersökningen. Det går väl ingen nöd på mig. Jag har fått mat och det enda jag irriterar mig på är att dörren till mitt rum inte stängs när nån varit in. Det blir så mycket ljud och man vill till exempel  inte lyssna på när farbrorn har duschat senast ...

Två minuter senare ...

Jag hann bara publicera detta inlägg så var det hämtning av matbrickan och dörren står på glänt igen ... bara att hoppa ner från sängen och ta droppställningen på en liten promenad igen ...

Dåligt samvete

Jag ska inleda morsdagen med att snabbfixa ett inlägg med några bilder på de små lyckostunderna som infunnit sig den senaste tiden. Jag har nämligen mycket dåligt samvete för min bloggtystnad.

Tiden går åt till möten via internet, förberedande av en inspelad valdebatt, där jag plötsligt stod ganska ensam ... och diverse blodprov, behandlingar och undersökningar.

Men jag har unnat mig avkopplande stunder på Kvarnbacken, minipromenader och börjat på en ny stickning.

Ni ser väl de två prickarna under molnet - två av mina mest älskade personer i världen.

Vår i Skolparken - en promenad här lyfter själen. 

Takatalvi

Det kändes inte alls lustigt att slå upp mina grågröna i morse och mötas av vita träd. Visst är jag medveten om att den här omkastningen i väderleken är ett årligen återkommande vårligt fenomen, men varför just idag?

Tajmingen kunde inte ha varit mycket sämre. Klockan nio skulle jag infinna mig på onkologiska polikliniken. Bilen hade vinterdäcken i tryggt förvar och sommardäcken fick i stället uppleva snömotstånd. Tack och lov var det blöt snö och inte halt, men snösörjan gjorde att däcken ibland vägrade köra en centimeter längre framåt. Hoppas de medger att backa bort från parkeringen ...

På eftermiddagen var planerna riktade söderut till Vörå där Finlands seniordansförbunds vårmöte skulle äga rum i form av ett hybridmöte. Vår ordförande var snabb i tanken och bestämde att vi alla är på distans. Ett bra beslut, för det varnas för hårda vindar i Österbotten förutom snö och regn.

Men nu halvsitter jag här och får min veterligen första blodpåse intravenöst. Jag kan möjligen ha fått blod under nån operation, men det har ingen berättat för mig i så fall. Orsaken är nu mitt låga hemoglobin som man försöker höja. Egentligen har jag inte haft några men av anemi. Jag börjar bli så van vid att bara känna mig som en halv kvinna ...

Värmerekord

Jag kände mig onekligen lite stolt då Yle uutiset igår informerade att dagens värmerekord uppmätts i Kronoby - 18,3 grader Celsius.

På grund av cancerbehandlingarna borde jag undvika stark sol, men värme är väl ok? Lite märkvärdigt såg det ut på insidan av låren som blivit ordentligt upphettade i svarta byxor. Det hade bildats röda, krokiga vägar. Visst är det bra med mediciner, men biverkningarna skulle gärna få lysa med sin frånvaro.

Jag njuter i alla fall av lökväxterna som tittar upp lite här och där och lockar till sig de första stora humlorna ...

Hälsouppdatering

Nu är det dags för den fjärde omgången med cytostatikabehandlingar. Jag ligger som bäst och låter den första medicinen rinna ner i mina blodådror. Det är en ny sort för mig och under den första kvarten ska jag vara observant på allergiska reaktioner, typ andnöd, värk i ryggen, illamående, tyngdkänslor över bröstet ...

Den medicinering jag påbörjade i slutet av januari hade ingen effekt och tumörmarkörvärdet steg långsamt hela tiden, senast 357 då det borde vara under 35. Men lugnande att veta att värdet kan gå upp till några tusen. Det har jag lärt mig från TV-serien Holby City. Nå, min onkolog bekräftade det också.

Eftersom jag är i någorlunda gott skick är det möjligt att ge mer cellgift. Jag har att se fram emot tunnare hår igen och alla andra negativa saker, men visst är det viktigare att försöka förlänga jordevandringen. Det gäller att prioritera rätt.

Nu tar jag en dag i sänder och är glad så länge jag orkar med mina uppdrag i och utanför hemmet. Egentligen har coronapandemin gjort livet lättare för mig. Lugnt och skönt i hemmets vrå, små utflykter då och då. Livet är fullt av små glädjeämnen om man bara stannar upp och lyckas uppleva dem.

Lördagspromenad

Det var en blåsig dag och inte läge för promenad ute på slätterna. Skog, tänkte vi. Men finns det snö kvar? 

Jo, det fanns det. Men eftersom nån annan traskat före oss kunde vi ta oss ut till den ringlande skogsbäcken. Stundvis var stigarna helt snö- och infria och vi insöp den friska luften bland de mäktiga trädstammarna. 

Det rinnande vattnet fick mig att tänka på den vackra Hammarforsen och vi beslöt köra vidare. Lite osäker på dess läge försökte jag tänka logiskt. När vi tidigare råkat ha vägarna förbi har vi kört på norra sidan av Kronoby å. Det kändes som en bra ledtråd.

Det är förstås menförestider och den annars händelsevis rentvättade bilen fick finna sig i lite lerbad, men visst var det fint med svanar som parat ihop sig och simmade på översvämmade åkrar tillsammans med några gräsänder. Årets första tranpar bongades också.

Men vart hade Hammarforsen tagit vägen? Inte ville Google Maps hjälpa till heller. Dessutom var inte ån inom synhåll längre. Men vi valde att fortsätta lite till och plötsligt bara dök den upp igen och vi tog oss ned till de kraftigt forsande vattenmassorna. 

Så underbart mäktigt! Det blev en liten videosnutt till Instagramkontot och några bilder som inte alls gör verkligheten rättvisa. 

Tänk, så lyckliga vi är med så mycket vackert runt omkring oss ...

Påskbak

Oops, I did it again! Det är minsann inte första gången jag skriver om mina misslyckanden - knappast den sista heller ...

Men jag är egentligen inte den värsta skrytmånsen. Tvärtom vill jag gärna bjuda på mina misstag och därmed bagatellisera dem. Livet är för kort för att hänga upp sig på oväsentligheter.

Nåväl, jag ville baka något sött till påsken och inspirerades av ett recept i Samarbete. Att sen komma till skott visade sig inte vara det enklaste. Jag trodde jag hade alla ingredienser, men konstaterade att jag missat mangokvarg. 

Det blev påsklördag då jag skred till verket. Digestivekex krossades maskinellt, smör smältes och formen smordes. Väldigt besvärligt var det att klä in kransformen med smulmassan.

Jag beslutade att gå lugnt och metodiskt till väga när jag fortsatte med fyllningen och hade nästan alla ingredienser i skålen när jag slogs av tanken att jag eventuellt hade haft en annan strategi när jag fixade skalet ...

Jovisst, jag hade glömt vetemjölet! Det brukar räcka med smulor och smör, men inte denna gång. Raskt ut med massan och dit med en deciliter mjöl. Nu var jag ganska säker på att jag skulle misslyckas, men vem orkar börja diska formen och smörja på nytt?

Jag tryckte ner den nygamla smulmassan och hällde i fyllningen. Svisch in i ugnen en knapp timme och sen hoppas på att familjen skulle kunna avnjuta kakan i någon form följande dag ...

Mycket riktigt gick det inte att få ut kakan hel, men visst smakade det gott i alla fall. Nu sitter vi här med ganska mycket kvar och maken är inte så förtjust i creamcheesecakes och kanske inte i mango heller ...

Så här skulle kakan se ut ...

Säg det med en blomma ...

Mina fina sittgymnaster överraskade mig med vacker sång och en underbar blomma idag.

Varför? frågade jag förvånat. Jo, de hann inte ge mig någon julblomma då pandemin satte stopp för gymnastiken så plötsligt före jullovet. Och jag hade födelsedag för några veckor sen ...

Det var bara att tacka och ta emot. Det är dansarna och gymnasterna som håller mig igång åtminstone två timmar per vecka. Utan dem skulle jag bli helt försoffad. Roligt att de är så tacksamma för det lilla jag kan erbjuda.

     African breeze

Latmaja

Vad har jag uträttat sen det svängde över till mars månad? Ingenting känns det som. 

Jag har suttit och beundrat min vackra orkidé som maken förärade mig lagom till den sextioandra födelsedagen. Han hade bett om en orangefärgade och det här var det närmaste de hade att erbjuda 😀.

Jag brukar föredra vita orkidéer så för mig var den röda varianten riktigt vacker och lite annorlunda. Egentligen stämmer mina favoritfärger inte med färgen när det gäller blommor. Annars skulle jag inte tycka om blå blommor och nästan avsky gula.

Istulpaner

Vinterns trend tycks ha varit att skapa istulpaner. Det vimlar av foton på Instagram, det ena vackrare än det andra.

Visst måste jag också försöka och lyckligtvis kom jag mig för att ta en bild innan töväder skulpterade om mitt konstverk.

Dagsläget:

Stålfarmor

Jag visste inte att jag var så stark! Med en lätt svepande rörelse tvingar jag ofrivilligt och ovetande smörkniven att stifta bekantskap med trägolvet i mitt kök. Ett fall på en knapp meter.

Och kniven (Hackman/Sorsakoski R, design Kaj Franck från 1950-talet) delar sig i två delar med en ljudlig smäll! Hur är det möjligt? En präktig stålgrej som ger sig så lätt. Vad ska detta betyda?

Jag gråter en skvätt i mitt stilla sinne och gläder mig åt att jag har några gafflar och knivar kvar ...

Intervju

 Jag har just deltagit i en telefonintervju, en planerad sådan, gällande inbesparingar och service inom vår nuvarande samkommun Soite i egenskap av kommunstyrelseordförande. I nuläget är jag väldigt bortkopplad när det gäller sjuk- och hälsovården, använder den bara. Men jag satt faktiskt med och tog beslut som medlem i den gemensamma nämnden när Karleby fungerade som värdkommun i fråga om vården.

Lite annan färg blev det på intervjun då det råkade vara samma person som intervjuade mig och som jag stött på under en tidigare konsultutredning. Väldigt bra att jag begärde att få göra intervjun på svenska så jag fick just denna person.

Det var en avslappnad diskussion som fördes och min vana trogen flög mina tankar ibland utanför temat, men det var helt OK enligt Fredrik. Vi hann också diskutera den tyske kommunalläkaren Udo på nittiotalet och det var inte jag som drog upp honom, känner honom inte ens, minns bara TV-serien om en läkare i Alperna ...

Knappast var jag till stor nytta i fråga om tolv miljoners inbesparingar under de kommande åren, men jag gjorde min plikt och får nu börja koncentrera mig på fullmäktigemötet ikväll. Vad ska jag sätta på mig? Streamas på Facebook! Det är inte lätt att vara kvinna!

Nu händer det!

Jag fick ett överraskande samtal på förmiddagen. En vänlig själ ringde från Soite och bjöd ut en tid till vaccination mot covid-19. Och det fanns tid redan denna vecka!

Jag hade faktiskt idag undrat över om jag skulle hinna få vaccin innan jag eventuellt ska delta som funktionär i kommunalvalet. Det skulle inte kännas tryggt att åka iväg hem till folk och utsätta dem eller mig för onödiga risker.

Gladeligen tog jag emot en tid till onsdag eftermiddag. För jag är helt på det klara med min tro på vetenskaplig forskning och på vaccinets möjlighet att ge oss immunitet mot detta smittosamma coronavirus. 

Här bor ingen konspirationsteoretiker. Upp till kamp mot de som förringar pandemin och uppmanar folk till civil olydnad. 

14.2

Vill bara säga att jag tänker på er, mina vänner idag. Ni är guld värda!

Åldersproblem

 Visst är det skönt att ha nått tantåldern. Mer harmoni, färre must-do saker, förmåga att vara glad över smått och gott.

Men på hälsoplanet märker jag att med åldern kommer sämre återhämtningsförmåga och dåliga förnyelseegenskaper. Eftersom jag under min livstid varit med om tre omgångar cytostatikabehandling, inser jag att kroppen nu har mycket sämre förmåga att bygga upp nytt material/celler för att ersätta det som medicinen har förstört.

Fastän jag aldrig tappat allt mitt hår, märker jag att det går trögare att återfå kalufsen. Håret är mjukare och skörare och framför allt gråare för varje omgång. 

Detsamma gäller naglarna. De delar sig i segment och blir tjockare, missfärgas och det syns tydligt var den friskare nageln är på gång.

Men jag lever ännu. Även om jag fick åka till samjouren i helgen på grund av tarmblödning, vilket medförde att hemoglobinvärdet sjönk till 106. Åter igen var jag till besvär för laboratoriesköterskorna som fick göra sitt yttersta för att hitta några bloddroppar att analysera.

När nu förkylningen är borta borde jag dock få ändan ur vagnen och börja bygga upp konditionen, men då det är så kallt ...

Passar bäst som material till fågelbo

Tudelade känslor

 Jag har haft en liten skrivpaus för att bearbeta mina inre känslor.

Jag är supernöjd över att ha kunnat starta seniordansen och sittgymnastiken. Visserligen har vi restriktioner på inalles 10 i gruppen, men vi når inte riktigt upp till det ändå och jag hoppas att medborgarinstitutet ser mellan fingrarna eftersom man i vanliga fall kräver minst 10 deltagare, vilket inte är möjligt just nu då ledaren också ska medräknas i gruppstorleken enligt restriktionerna.

Nåväl, de deltagare jag hade förra veckan är glada över att träffas igen och jag är lika glad över att få lite egen motion eftersom lättja och förkylning gjort enorma inskränkningar i min dagliga motion.

Det som ändå gruvar mig mest är mitt hälsotillstånd. Eftersom jag haft paus i cancerbehandlingarna sen mitten av november var jag nog beredd på att både röntgen och blodprov skulle visa sämre resultat. Så var också fallet.

Egentligen inga nya saker, men cancervävnaden i bukhålan har ökat lite. Nu återstår en hormonmedicin som ska göra livet surare för tumörbildningen, men den ska tas med en förstärkare som har en himla massa biverkningar, allt från diabetes till munsår och hjärtproblem och andnöd och diarré och så vidare.

Nu gäller det att samla krafter och få upp humöret. Det gick bra den dag jag besökte läkaren, men säkert kommer allt ifatt mig nu, för nog tycker jag att dödsängeln sitter på min axel ...

Men det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Det är bara att streta vidare och göra det bästa av situationen. Fastän jag inte är i toppskick, mår jag ändå ganska bra. 

Jag är inte riktigt färdig med livet ännu. Rubinbröllopsdagen ska firas, kommunalpolitiken ska avslutas och jag behöver mer tid ännu med barnbarnet så han inte behöver gå och fråga: Vann e fammo?

Andra gången gillt testresultat

 Tur att jag hade rätt i mina föraningar - ingen covid-19, vanlig förkylning! Hostar vidare ...

Andra gången gillt

 Den andra gången tog jag eget beslut om coronatest. Denna gång var det en snabb utryckning av Drive-in-personalen. Enkelt att bara sitta i bilen, andas genom munnen och få stickan nedpetad i halsen två gånger. Inte behagligt, men jag kände mig betydligt vanare.

Orsaken till denna procedur kom till mina sinnen på natten. Jag fick en hostattack modell värre och kom att tänka på att jag inte kan dyka upp i seniordansen och sittgymnastiken denna vecka i förkylt tillstånd. Om inte deltagarna får vara förkylda, gäller väl samma sak ledaren?

Jag testar "omaolo.fi" kom jag på och naturligtvis var svaret givet då jag listade upp min kroniska cancer med aktuella behandlingar samt därtill lungemboli. Symtomen var nog de vanliga för en helt ordinär förkylning börjande med halsont, lite snuva och nu en eländig rethosta. Ingen feber, ingen muskelvärk, bara en liten förkylning som jag besparats från förra vintern. 

Nu är jag alltså i karantän och det känns nästan som vanligt eftersom jag inte varit på promenad de senaste dagarna, inte varit ute ur huset på grund av kylan. 

Ett litet problem uppstod då jag kom på att jag har laboratoriebesök imorgon ... men jag ombokade till onsdag (efter goda råd av en alltid lika hjälpsam väninna) och hoppas jag fått negativt besked innan dess. Och blir det positivt vill de nog inte ha mig varken på labbet, CT-röntgen eller onkologiska polikliniken nästa vecka ...

Brasvärme

 Vi lär ska få en kallare vinter än på tio år. Förra vintern var det inte många dagar kallare än -10 grader. Jag brukar passa på att frosta av frysen när det går ner mot -15, -20 och det blev ingen avfrostning ifjol innan bärskörden var minimerad så att jag kunde flytta över resterna i lilla boxen.

Så länge vi väntar på en lämplig avfrostningsdag, kan vi passa på att värma oss med eld i diverse eldstäder. Här eldas det sällan bastu nuförtiden, spisen som fungerar som en kakelugn får vila för det mesta, eftersom vi värmer upp huset genom vedeldning och det blir många varv till pannrummet om det är kalla dagar.

Nu har ekonomen också blivit med hus i den gamla stadsdelen Skata i Jakobstad och han har blivit helt tänd på att göra upp brasor för att minska på elkostnaderna. Det ska eldas i två kakelugnar, vedspis och öppen spis. Men visst är det vackert med levande brasor!

 

 

Synsk eller ...?

Idag hände det igen och det har hänt förr. Jag kan få en tanke i mitt huvud och sen händer det.

Vi satt framför dumburken och såg upplösningen av herrarnas masstart i Tour de Ski. Fyra ryssar och en schweizare fajtas om placeringarna ett till fem. Den förste ryssen är i klar ledning, medan de övriga är på väg in i en brant kurva. 

- Tänk om alla tre ryssar faller och Cologna åker förbi, utbrister jag när klungan kommer i sista backen.

Och det är precis det som händer i nästa ögonblick. Den ena ryssen åker in i den andra och de faller. Den tredje ryssen parerar genom att åka ner i terrängen ...

- Vad var det jag sa? Lite kusligt!