Nu är det dags för den fjärde omgången med cytostatikabehandlingar. Jag ligger som bäst och låter den första medicinen rinna ner i mina blodådror. Det är en ny sort för mig och under den första kvarten ska jag vara observant på allergiska reaktioner, typ andnöd, värk i ryggen, illamående, tyngdkänslor över bröstet ...
Den medicinering jag påbörjade i slutet av januari hade ingen effekt och tumörmarkörvärdet steg långsamt hela tiden, senast 357 då det borde vara under 35. Men lugnande att veta att värdet kan gå upp till några tusen. Det har jag lärt mig från TV-serien Holby City. Nå, min onkolog bekräftade det också.
Eftersom jag är i någorlunda gott skick är det möjligt att ge mer cellgift. Jag har att se fram emot tunnare hår igen och alla andra negativa saker, men visst är det viktigare att försöka förlänga jordevandringen. Det gäller att prioritera rätt.
Nu tar jag en dag i sänder och är glad så länge jag orkar med mina uppdrag i och utanför hemmet. Egentligen har coronapandemin gjort livet lättare för mig. Lugnt och skönt i hemmets vrå, små utflykter då och då. Livet är fullt av små glädjeämnen om man bara stannar upp och lyckas uppleva dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar