söndag 20 september 2020

Tre tröjor på gång ...

Tröjstickning fortsätter, men med lite bekymmer. Först var det restgarnströjan som ställde till det. 

Jag hade köpt beige och tegelrött garn till en tröja som skulle matcha mina smårutiga byxor. Tröjan stickades.

Då kom jag på idén att sticka en gosig, längre tröja av det beigefärgade garnet. Tänkt och gjort.

Sen blev det garn över som vanligt. Ok, det blev liten halsduk och pannband. Sen blev det en tegelröd barntröja, men ännu var inte garnet slut. Alltså satte jag ihop de båda färgerna igen och påbörjade ännu en barntröja, en randig sådan. Men vad hände? Jo, restgarnet tog plötsligt slut och jag hade bara lite kvar på oket!


Ok, paus med den tröjan och jag satte igång med min egen bruna Höstlätt. Men garnet blev för lite ...

Det blev att hålla upp med stickning tills jag hade möjlighet att åka och inhandla mer. Men så en dag orkade jag inte vänta längre utan rotade igenom mina bomullsgarn, hittade ett mönster och började på en tredje stickning. Frid i huset.


Och nu ser jag ljuset. Bomullsgarn finns till flera barntröjor, ett nystan av restgarnet hittades i Vörå handarbetsaffär i samband med ett uppskjutet höstmöte och imorgon hoppas jag köpa mer garn till min bruna tröja.

Det ser sannerligen ljust ut på handarbetsfronten.

torsdag 17 september 2020

Första höststormen

Med dagens snabba kommunikation kan man ställa in sig på kommande naturkatastrofer. Nu var det Aila som började sin krigsdans onsdag kväll. 

Det lär vara ovanligt med stormar från norr och träden är inte riktigt beredda på detta. Det blåste och det regnade om vartannat. Eftersom vi sover mitt bland en massa stora träd kändes det lite skrämmande. 

Och visst hade en ordentlig tall vält från vår nedre tomt och blockerar nu vägen ner till grannen. Tur i oturen att tallen varken skadat det nya huset eller bilen. Naturligtvis är familjens motorsågar utlokaliserade, men kanske det ordnar sig till kvällen.

Jag är också tacksam över att vårt lokala elverk sköter om sina linjer så bra för inget elavbrott har ännu drabbat oss.

onsdag 9 september 2020

Reservdelar

 Jag börjar räkna in ganska många reservdelar som tilldelats mig sen jag fick min cancer för sjutton år sedan. Cytostatikan tunnade ut håret och jag fick en peruk efter första behandlingen. Den blev inte använd för jag kunde inte förmå mig att bära den och dessutom tappade jag aldrig allt hår.

Bröstcancern har också inneburit ett nytt konstruerat bröst efter några års protesanvändning, men när andra bröstet blev bortopererat bestämde jag mig för att det fick räcka med konstruktioner och använder numera protes igen.

Sen började lymfvägarna bråka och det blev kohesionsstrumpa på vänster arm. Den ska användas varje dag och sköljas varje kväll. Man måste också hålla reda på när dessa reservdelar är uttjänta och ska bytas ut.

Nu var det igen dags för perukinköp. Visserligen fanns min gamla, men det har nog gått troll i den så jag beslöt mig för att skaffa en ny. Denna gång vände jag mig till en frisörsalong i Jakobstad och fick utmärkt betjäning. Och faktiskt har jag använt peruken hela eftermiddagen och kvällen då jag shoppade en ny klänning som extra present åt mig själv och första gången besökte barnbarnet i det nyköpta huset. 

Jag har fortfarande lite tunt hår kvar, men kanske jag kastar på mig peruken då och då i alla fall, men varmt blir det ...


torsdag 3 september 2020

Paprika byter färg

Jag köpte en paprikaplanta på försommaren med färdiga små frukter. Garanterad skörd ansåg jag. Red Dexter stod det på den åtföljande lappen. In i miniväxthuset skjuts!

Under sommarens lopp har jag vattnat och stilla följt med tillväxten. Paprikorna har vuxit och börjat ändra färg till svagt orange. Blir de röda sen? I min bekantskapskrets fick jag inget svar.

Jag googlade på Red Dexter och fick bevisat att röd var färgen. Sommaren gick och de tre största paprikorna var fortfarande vackert orangefärgade. Kanske de anade att jag föredrog orange framför rött?

Till sist beslöt jag mig för att skörda en paprika och till min besvikelse märkte jag att baksidan var rutten, men halva paprikan dög i salladen.

Nu lutar jag åt att märkningen av min planta var fel. I och för sig spelar det inte så stor roll, men jag kunde ha smakat på paprikan tidigare. 

söndag 30 augusti 2020

Villaavslutning

I fjol drog vi ut på stugsäsongen in i september, eftersom det var möjligt då maken firade sin första helt lediga sommar sen sjuttiotalet. Om man bortser från arbetet med sonens villabygge på granntomten ...

I år blir det troligen en mera normal säsongsavslutning, då mina kurser startar redan inkommande vecka. 

Vi hade glädjen att fira veckoslutet i sällskap av nästan hela familjen. Och det var en synnerligen fin helg med spegellugn sjö och värme från spisarna.

Jag hade en glittrande glad sonson som hjälpreda när de över hundra värmeljusen skulle tändas i utplacerade lyktor och glas. Så vackert!

Raketer och smällare har vi tack och lov paus från.

Jag märkte att min korta tur ner till huvudstadens förort tog på krafterna. En viss andel hade säkert cancerbehandlingen strax innan, men resan var värd lite extra trötthet.



torsdag 27 augusti 2020

Min sommardröm

Eftersom cancern och coronaviruset satte stopp för reslusten, började jag i stället drömma om en liten tripp ner till Helsingfors för att utforska fysikdoktorns nya boställe.

Det var nära att jag inte skulle våga mig på att uppfylla sommardrömmen. Men då alla pusselbitar till sist föll på plats, kom chansen. Och jag blev förtjust i både bostaden med mysig balkong och området med närhet till åkrar, ängar, parker och berg.
Sonen skulle hem på ett möte och nu kunde vi kombinera bilresan ner med att han följde med följande dag upp till Österbotten. Därmed kan vi se fram emot en fin villaavslutning med familjen.


Det är vackert i Finland kunde vi konstatera när vi hittade denna fikaplats på hemvägen.

onsdag 26 augusti 2020

Liten resa

Så har jag äntligen känt mig mogen att testa en liten resa söderut till Helsingfors. Det kanske inte är det första målet jag skulle välja, men nu råkar det sig att son nr 3 inte längre får bo i studentbostad sen han doktorerat.

I stället har han flyttat sex kilometer från sin arbetsplats vid HU:s fysiklab till Ladugården i Vik. Kravet på hyresbostad var en tvårummare med balkong och det lyckades han finna i ett hus byggt i trä. 

Självklart ville jag kolla in bostaden. Resan gick riktigt bra med små pauser där vi undvek kontakt med andra.

Området där sonen bor är trevligt och nära till naturen. Imorgon tar vi sonen på skjuts upp till Österbotten så behöver han inte vara orolig att bära med sig smitta från tåget till modern som hör till riskgrupp gällande infektioner.