Följande incident hände mig förra veckan. Vi hade tillbringat dagen ute vid stugan i sommarvärmen och hjärnan var antagligen mossigare än vanligt. Jag tog min handväska, gick till bilen, men valde att placera väskan utanför medan jag tog en titt på svärdotterns nyplanterade perenner.
Jag gick tillbaka till bilen och vi körde hem. Jag steg ur bilen och gick till postlådan. På väg in i huset kom jag att tänka på väskan. Blev den kvar i bilen? Nej, maken kollade, ingen väska. Jag hade ett bildminne av att jag placerat väskan lutande mot bilen på stugparkeringen. Hade jag glömt att ta in den? I så fall hade maken troligtvis backat över den ...
Ok, jag får köra tillbaka. Samtidigt började ett annat minne dyka upp. Jag hade lutat väskan mot en sten. Jag kollade bilen än en gång, fortfarande ingen väska. Jag gick in några varv i huset och sökte telefonen, för den hade jag haft. Ingenstans.
Ok, tillbaka till bilen, men just då jag skulle sätta mig bakom ratten, fick jag en ingivelse att se snett bakåt. Jag såg stenröset som utmärker tomten och lutad mot den yttersta stenen såg jag min svarta väska. Bildminnet var rätt, men plats och tidpunkt fel. Jag hade placerat väskan där innan jag gick till postlådan.
Vad jag kände mig DUM! Och tänk om jag kört tillbaka till stugan och inte hittat nån väska ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar