Lilla jul igen!

Det sportiga livet framför TV har börjat. Men jag hann ändå baka ut pepparkaksdegen mot kvällskvisten. Här bakas inget på självständighetsdagen. Bara för att andra gör det så vägrar jag. 

Nej, till lilla jul ska pepparkakorna bakas. Några påsar läggs i frysen för att säkerställa att de räcker till julens kaffebord. 

Storgransstorgråt

 

Som jag har beundrat den otroligt mäktiga granen på makens bortre tomt. Ståtligt har den sträckt upp sina två toppar högt över sina grannar. Vilken minnesvärd syn det var att tyst komma paddlande med kanot och plötsligt få se en örn i toppen. Örnen flög förstås bort när den fick syn på oss, men den var stor även den.

Sen kom Aila och slet loss den ena toppen som egentligen var stort som ett träd. Och jag grät i mitt inre.

Sen var det Topis tur att knäcka den andra toppen. Och jag grät igen.

Och nu är det så synd om den stora granen som fått krympa till normal trädhöjd. Den är nog så gammal att den knappast orkar ställa till med en ny toppväxt. Det känns bittert och jag får leva på minnen ...

Obs. Det är granen längst bak, bred och stympad

Fjärrturism

Jag saknar faktiskt Helsingfors. På grund av mitt engagemang i Finlands seniordansförbund brukar jag besöka huvudstaden några gånger per år och samtidigt hälsa på den forskande fysikern.

Nu har vi hållit seniordansverksamheten nästan på noll och bara konfererat via e-post och telefon. Ett uppskjutet vårmöte hölls på hösten i Vörå och vi ska hinna med höstmöte på samma ort i december.

Men tack vare sonens cykelfärder får jag uppleva lite naturturism via foton. Och visst finns det vacker och spännande natur i Helsingfors!

Idag fick vi besöka grottor och idylliskt, stenigt landskap när sonen tog oss i ord och bild till Svarta backens naturområde i Nordsjö. Mäktigt!

Snart jullov

Det blir tidigt jullov i år, för just nu ligger jag och får årets sista cytostatikabehandling. Visserligen blev det lite missförstånd, för efter läkarbesöket var det full rulle på behandlingsenheten.

Jag ombads söka plats och låg där i två timmar innan jag började ana oråd och fråga när min behandling skulle börja. Det visade sig att ingen medicin var beställd och apotekspersonalen hade lunch. 

Ett lustigt sammanträffande fick jag dock vara med om. Man måste uppge sitt personsignum varje gång medicinen levereras till droppställningen. Här ligger vi tre damer i olika åldrar i sängarna bredvid varandra och vi har födelsedag exakt samma dag!

Färdigt!

 Ni kanske minns det krångliga mönstret jag skrev om för en dryg månad sen. Jovisst blidde det en tröja och nu har den blivit blockad också. Det har faktiskt blivit två tröjor i liknande färger som passar precis till höstens mellanbruna jeans. 

Ett litet problem är det dock att man inte behöver så stort ombyte då man mest går här hemma i joggingbyxor eller sitter på möten med framför datorn med kameran avstängd. Men kanske det blir bättre tider nästa år ...

En långkörare

Det hände sig nån gång efter millennieskiftet att jag fick se ett mönster i Kuriren. Det var en julröd, festkofta. Det blev att skaffa garn och sätta igång att sticka.

Och det blev nästan klart, men bara nästan. Det återstod att sticka den lurviga halskanten och innan den kunde avklaras, måste man sy axelsömmarna. Och det är förfärligt tråkigt att sy ihop stickade delar. Det är därför jag nuförtiden nästan alltid stickar på rundstickor och stickar fast ärmarna med oket.

Men tillbaka till den röda koftan. Den blev lagd på undantag i klädkammaren och ihågkoms med minst årliga mellanrum. Ibland hittade jag den faktiskt och tänkte lite på att förfärdiga den, men sköt undan tanken.

Ibland hittade jag den inte då jag egentligen var på G.

Nu då jag håller på med att sticka upp mina restgarner, började jag fundera lite mer på den nästan färdiga tröjan. Kanske det vore dags ...

Men jag hittade den inte vid de första genomsökningarna.

Så en dag råkade jag få syn på plastkassen med alla stickade delar, men bara lite av det fluffiga dekorationsgarnet. Jag sydde de förbaskade axelsömmarna och började sticka av det garn som fanns. Kanske det räcker ...

Men nej, det gjorde det förstås inte. Jag sökte dock igenom mina båda boxar med garn och heureka! där fanns ett nytt nystan exakt samma garn. Lyckan var gjord!

Till ackompanjemanget av några TV-program lyckades jag sy ihop alla delar och även klara av att få fast de förhatliga ärmarna. Nu blev det vila för koftan igen då den inväntade den långtbortavarande lusten att bli blockad av sin mästarinna.

Förra veckan blev det av och nu återstod igen en paus tills handarbetstanten orkade kliva upp på pallen och söka reda på lämpliga knappar ur makens ärvda lager.

Och nu är den klar! Efter minst ett dussin år. Och inga julfester i sikte ...

 

Jaktlaget

 Jag har äran att ha fått en författare ingift i släktet och jag minns ännu hur trevligt det var att få delta i bröllopet. Nu har denna vackra brud utkommit med sin första roman och jag har länge tänkt skriva några rader efter den fina läsupplevelse jag fick. 

Man kan konstatera att det blir dubbelglädje att läsa en bok som är förlagd till en plats man något så när känner till, i detta fall byn Terjärv. Persongalleriet är trovärdigt och ger en intressant bild av olika mänskotyper. Säkert är de en hopblandning av personer som författaren stiftat bekantskap med.

Tematiken med måsar som invaderade en insjö i min hemkommun lever kvar i minnet. Jag kan förstå att det var en jobbig och hopplös tid som gav upphov till hårda diskussioner mellan mänskor och med myndigheterna. 

Mänskorelationerna är för mig de mest intressanta och författaren bygger upp dem på ett mycket inkännande sätt och man får gå in i än den ena personen och än den andra. Det finns inget som är svart eller vitt utan väldigt plausibelt.

De dialektala uttrycken är väl anpassade och borde nog kunna förstås av läsare på båda sidor Bottniska viken. Boken är lättläst och man ser fram emot hur det hela ska utvecklas.

Min far var jägare och två av sönerna innehar jaktkort, men man kan njuta av Jaktlaget utan att vara det minsta intresserad av jakt. I boken hittar man så mycket man kan känna igen i umgänget mellan vardagliga människor.

 

Road trip i solsken och vackert rodnande sky

 I dessa tider när man mest träffar den närmaste familjen får man bjuda till lite för att få förströelse och vidgade vyer.

Vi hade ärende till Vasaingenjören och hoppade i bilen och tog naturligtvis kaffeväskan med. Tanken var att nöta riksåttan så lite som möjligt. I stället smutsade vi bilen då vi stötte på små partier eländigt våt och lerig väg.

Men vacker var det och vi hann uppleva Nykarleby och Munsala innan vi kom slirande upp till riksåttan igen. Eftersom det har regnat så mycket i höst, var det naturligtvis svåra förhållanden i Monå där tunga fordon transporterat krossgrus. Men vi klarade det!

Kaffepausen var perfekt i Hellnäs med vacker vy över båthamnen. Nästa gång vi kom ut till E8 var lagom till filstängningen i Vassor, men det gick smärtfritt ändå. 

Varför inte satsa på östra sidan av stomvägen? Det blev lite leriga vägar igen genom Kuni och sen fick vi sikte på Kyröälv som var fylld till bredden och såg mäktig ut. Vi hittade vägar vi aldrig kört på och fick beundra den vackra röda skyn som alla instagrammare tycks ha hittat också. Har ni annars besökt Staversby? Det var en helt ny bekantskap för mig åtminstone.

Jag fick leta ganska mycket i mitt bildminne för att hitta till en pizzeria jag besökt några gånger och som skulle förse oss med kvällsmålet. Men med lite tur kom vi rakt på och för säkerhets skull kopplade vi på GPS för att snabbast komma till destination Uvgatan.

Jag lovar, himlen var ännu vackrare i verkligheten ...