Det hände sig nån gång efter millennieskiftet att jag fick se ett mönster i Kuriren. Det var en julröd, festkofta. Det blev att skaffa garn och sätta igång att sticka.
Och det blev nästan klart, men bara nästan. Det återstod att sticka den lurviga halskanten och innan den kunde avklaras, måste man sy axelsömmarna. Och det är förfärligt tråkigt att sy ihop stickade delar. Det är därför jag nuförtiden nästan alltid stickar på rundstickor och stickar fast ärmarna med oket.
Men tillbaka till den röda koftan. Den blev lagd på undantag i klädkammaren och ihågkoms med minst årliga mellanrum. Ibland hittade jag den faktiskt och tänkte lite på att förfärdiga den, men sköt undan tanken.
Ibland hittade jag den inte då jag egentligen var på G.
Nu då jag håller på med att sticka upp mina restgarner, började jag fundera lite mer på den nästan färdiga tröjan. Kanske det vore dags ...
Men jag hittade den inte vid de första genomsökningarna.
Så en dag råkade jag få syn på plastkassen med alla stickade delar, men bara lite av det fluffiga dekorationsgarnet. Jag sydde de förbaskade axelsömmarna och började sticka av det garn som fanns. Kanske det räcker ...
Men nej, det gjorde det förstås inte. Jag sökte dock igenom mina båda boxar med garn och heureka! där fanns ett nytt nystan exakt samma garn. Lyckan var gjord!
Till ackompanjemanget av några TV-program lyckades jag sy ihop alla delar och även klara av att få fast de förhatliga ärmarna. Nu blev det vila för koftan igen då den inväntade den långtbortavarande lusten att bli blockad av sin mästarinna.
Förra veckan blev det av och nu återstod igen en paus tills handarbetstanten orkade kliva upp på pallen och söka reda på lämpliga knappar ur makens ärvda lager.
Och nu är den klar! Efter minst ett dussin år. Och inga julfester i sikte ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar