Mitt första vägmöte

Jag har varit ägare till min sommarstuga i mer än trettio år, men aldrig deltagit i väglagets stämma. I år tyckte jag det var dags.

Voi, huh, huh! Det var minsann ett häftigt möte. Jag har varit med om mycket i politiska sammanhang, men detta slog nog alla rekord.

En och en halv timme i ett trångt rum nästan utan syre med folk som talade i mun på varann och halvt om halvt grälade. Ibland glömde man bort vem som var ordförande. Det var östfinsk mentalitet mot karlebysvensk envishet. Naturligtvis gick hela mötet på finska fastän nästan hälften av deltagarna var svenskspråkiga, men det upplevde jag som det minsta problemet.

Det tycks vara krångligt med vägar. Det strids om euron och metrar och blev till och med omröstning, där jag var på den vinnande sidan.

Vi hade tänkt åka vidare till stugan, klippa gräset och inleda vårarbetet, men vi fick snällt åka hem med kaffekorgen och inta kaffet i lusthuset i stället.

Intressant kväll!

Hinner inte ...

Det är lite mycket för tillfället. Jag river loss tapeter, sitter halva dagen på ekonomikommittémöte, hämtar renoveringsmaterial åt kakelläggaren, leker barberare ... 

Den obligatoriska klematisgenomgången

Mina älskade småblommiga klematisar är på gång med sin blomning. Som vanligt är de aningen risiga nertill, men ack så strålande blomvilliga.

Den blåblommiga alpklematisen är på väg in i yngste sonens rum, men bryskt rev jag loss några grenar. Uppfostran behövs!

Den vita bildar ett vackert tak på klätterställningen som agerar port till den nedre delen av trädgården.

Och så har jag de som flitigt gift sig med varandra och nedkommit med nya plantor, några rosa, några blå.

Min gamla hängkaragan är helt överväxt av en klematis som självsått sig vid dess fötter. Få se om karaganen orkar komma i gång i år med sina gula blommor eller om den dött av den våta hösten med påföljande frost.

Det vita taket

Tävling med tujan i höjd

Svagt rosa

Var är karaganen?

Börjar närma sig trettio år

Varvning pågår

Vi fortsätter varva lätt renovering med festligheter. Som tur är har vi hjälp av några söner då vi drar på 70-års fest mellan varven.

Äntligen är de grå takbräderna ett minne blott och blir nu nästan vita och i morgon kanske hela taket är i samma färg. Jag låter dem fritt härja bland målarpenslar och rullar och ägnar mig åt seniordansövning i Vörå.

Uppvisningströjorna är sorterade och nerpackade i plastpåsar i enlighet med dansteam (låter snofsigt, va?) och inlastade i bilens bagageutrymme. Det blir spännande att se hur vårt dansmedley tar sig ut med rätta färger och hoppeligen rätta stegserier.

Hit och dit

Jag tycker mig inte få grepp om försommaren. Som idag - ett möte på förmiddagen. Snabbt hem och koka svenska nypotatisar, tyvärr helt smaklösa, men sillen var bra och jag älskar ägg!

Lite småplock ur vitrinskåpet. Det ska tapetseras! Ett kaos är på väg in i vardagsrummet och lilla toaletten luktar fuktspärrmedel. Men det blir väl bra så småningom ...

På eftermiddagen var det att dra på sig söndagskläderna och bege sig på avskedskaffe för bibliotekschefen som går i pension. Tänk så snabbt tiden går, inte var det så länge tillbaka som jag som ung studerande sommarjobbade som t.f. bibliotekarie och skrev protokoll då biblioteksnämnden valde henne till ny chef.

På kvällen tog vi time-out och tog en liten stärkande skogstur, åt några granskott som förrätt innan vi köpte pizza och åkte ut till Andra sjön för att få bättre utsikt än den som stadsrestaurangen kunde erbjuda. Kvällsutfärden avslutades med snabbval av tapeter.

Väcker minnen

Min tidig morgon- och kvällslektyr består för tillfället av Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Vilka nostalgitrippar jag fick när huvudpersonen uttrycker det så här:

Mitt flickrum hade muren full av David Cassidy och Donny Osmond bilder. Jag kände inte till David Cassidys musik, visste att han var med i en såpopera som inte visades här. Var det månne The Partridge Family? Men han var ju så himla söööt!

Donny Osmonds LP-skivor hade jag nog och han sjöng precis så sockersött om Puppy Love så det fick mitt lilla flickhjärta att vekna.

Ja, det var tider det! Som jag minsann inte vill ha tillbaka ...

Regntunga skyar

Lite fotproblem har irriterat tillvaron den senaste månaden. På en väns rekommendation beställde jag slutligen tid till Fysio O.

Få se nu om foten blir i skick. Den främsta teorin är att en liten broskbit lossnat i en led och surfar glatt omkring. Den andra teorin innefattar en eventuell gammal ledbandsskada. Kanske nån gammal fotbollsskada tänkte jag då jag låg där på britsen och blev manipulerad. Problemet är bara att jag aldrig spelat fotboll ...

Ja och så hade det börjat regna sakteligen då jag skulle cykla hem - därav rubrikvalet.

Annars var dagens största problem att fundera ut vilken väg jag skulle välja till Fysio O. Egentligen bor jag på två stenkasts avstånd, men för att komma dit borde jag först traska över andras gårdsplaner och genom eventuella busksnår och brännässlor.

Jag löste problemet genom att ta cykeln och ta en kilometers tur genom skolgårdar, idrottsplaner, ishall och park och konstaterade samtidigt att det nog är närmare att ta lilla vägen ut till Flygfältsvägen hem.

Och då hade det börjat regna som skrivet och då skulle det ha varit frestande att cykla över en gräsmatta och uppför backen och rakt in på egen tomt, men det gjorde jag inte. 

Och sen kom nästa frestelse: att hoppa av cykeln på Flygfältsvägen, korsa stora diket och släpa cykeln med mig genom egen skogstomt. Men det kändes väldigt besvärligt och jag velade så länge att jag hann cykla förbi den frestelsen.

I stället tänkte jag att nu fick jag lite mer motion då jag kraftigt tryckte ner pedalerna uppför den långa, sega backen...

(ingen illustration idag. Tog nog bilder av foten, men den såg så ful ut ...)

Sommar nr 2

Vi hade en tidig sommar i början på maj och idag hade vi sommar nr 2. På onsdag utlovas ensiffrig temperatur. Det är bara och njuta så länge det varar.

Trädgården drog ut mig mellan mötena och odlingarna fick sig en skuff framåt då diverse frön kom i jorden.

En enkel bänk har hittat in i trädgården eller bord

Men vadå? From outer space? Nej, växthuseffekt!

Ny bekantskap

Den underbare maken kom på en strålande idé: Jag borde få ny telefon!

Först var jag lite tveksam. Jag är inte mycket för moderna rackerier, men sen kom jag på att det vore kul att kunna instagramma från telefonen i stället för pekplattan. Jag har inte varit nöjd med bilderna och visst har jag haft en gammal smarttelefon, men den har haft ett fel på skärmen så efter en kort tid gav jag upp min nätuppkoppling.

Hemmasonen fick i uppdrag att kolla lite på lämpliga telefoner passande mina ändamål. Och plötsligt på fredag kväll tycktes det vara dags. Som en mycket anspråkslös person försökte jag protestera högljutt. Maj är en dålig månad för mer investeringar med våra renoveringar därtill. Men när maken meddelade att det fanns ett erbjudande vi borde anta så var det avgjort för min del. Inga fler men utan bara att snabbt glädjas åt nyförvärvet - och lära sig använda den.

Och bilderna på instagram är jag mycket nöjdare med och nu kan jag ta emot alla emojis utan att bombarderas med en massa rektanglar!

Sten efter skilsmässan

Det börjar hända saker ...

Äntligen tar någon itu med saneringen av lilla toaletten. Det kommer mer om det här senare, men idag ska ni få fundera över om vi har börjat med golvet eller taket?

Inspiration

Jag hade bjudit två väninnor på besök vilket innebar prat i kvadrat. Lusten att baka något uppenbarade sig inte. I stället tog jag och lånade konceptet från Mommo's café.

Jag smulade några fullkornsmariekex och grundade bottnen i glasen med det. Sen fyllde jag på med hoprörd mascarpone (min favorit för tillfället) och chokladsås. Nästa varv blev lite osötat äppelmos. Sen vaniljkvarg, lite smulor igen och ett lager hallon. Allra sist spritsade jag vispgrädde och hyvlade lite mörk choklad över. Glasen fick stå i kylen några timmar. Jag tyckte det var gott!

För att få lite sälta rörde jag ihop crème fraiche, wasabismältost, finhackade räkor och vitpeppar. Den röran fick var och en fylla i små rågcups.

Mina Mariskålar fick sig en diskning då de fick ståta med melonbollar, ananasbitar och vindruvor. Lite cheddar, fårost och blåmögelost därtill och vi knaprade på mellan munturerna.

Konstigt?

Jag är ganska bestämd med mina frukostvanor och försöker alltid äta min turkiska yoghurt ur matchande skål till muggen.

Så tänkte jag i morse också.

Jag måste tillägga att jag har ett visst system när det gäller mina Muminskålar - precis som med de små handdukarna. När jag plockar ur diskmaskinen sätter jag alltid de nytvättade underst. Varför? Jo, jag vill variera mitt porslin och inte alltid använda samma färg. Det leder till att jag ibland får vända tillbaka då jag hämtat skålen och märker att muggen, som finns i ett annat skåp, är smutsig.

Nu hade maken plockat ur diskmaskinen två gånger i rad och jag tänkte minsann inte inta min frukost med hattifnattarna tre dagar i följd. Det gick två dagar, men icke mer. Alltså valde jag att ta underifrån och tog en av favoriterna - den röda Lilla My.

Från skåpet med muggarna sökte jag efter den röda dito och kände mig tillfredsställd. Jag läste tidningen, åt min yoghurt och drack första muggen grönt te, pratade i telefon en liten halvtimma, fyllde på ved i pannan och skulle servera mig andra muggen te -
MEN VAD I ...? Min mugg var orange!

Jag var säker på att jag tagit den röda - men tydligen inte. Där hade jag suttit i allsköns ro med fel färger!

Men jag måste erkänna att frukosten smakade precis som vanligt ...

passar inte alls ihop färgmässigt

lika arg som vanligt för att ha blivit sidsteppad

Tack till hockey!

Jag är ingen ishockeyfantast, men VM ser jag på ibland. I år får jag tacka Finlands hittills fina spel som ger mig en ny sjal. Man kan inte sitta sysslolös i flera timmar och stirra på dumburken.

Mest använder jag hörseln för det är lite svårt att titta aktivt och hålla reda på spetsmönstret samtidigt ...

Höstens lökar

Det blev som det blev med min plantering av höstlökar. Jag var igen sent ute och satsade på enbart vita små lökar. Det tog ett tag innan trädgårdsmästaren i mig fick tid och ork och lust att plantera ut dem i sina lökkorgar på platsen efter dahliorna.

Hur ser det ut nu i vår då? Inte så fett. Två av troligtvis sex korgar uppvisar små bladrosetter. Två sorters lökväxter visar lite fägring, men vad det är fråga om blir en gissning. Som tur var tog System-Fia över och sparade de små etiketterna och så här tror jag det är:

Porslinshyacint (Puschkinia libanotica)

Den vita vårstjärnan lyser med sin frånvaro

Turkisk stjärnlök (Ornithogalum balansae), tror jag

(om någon undrar vad det vita på jorden är kan jag upplysa om att det är äggskal eller med andra ord kalk)

Vänskap

Jag kom att tänka på mina vänner när jag bytte lakan på förmiddagen. En numera avliden väninna gav mig två tryckta dynvar för länge sen. Varje gång jag använder dem minns jag henne med saknad. Hon var empatisk och djup och jag beundrade de diktrader och de kort som hon skickade. Allt var så väl uttänkt. Tack och lov fick jag senare i livet en djup vänskap med hennes syster.

Det är viktigt att ägna kvalitetstid åt sina vänner då och då. Jag är så tacksam för mina eftersom de ger mig så många olika dimensioner till mitt liv. En del är jag släkt med, en del har jag gått i skolan med, en del är gamla vänner och en del är nya bekantskaper. Men alla är de så oerhört viktiga på olika sätt.

Tack för att ni finns!

Rymlingar

Det finns en hel del rymlingar i min trädgård som jag gärna släpper fria. Till den gruppen hör alla typer av vårlökar.

Vårstjärnorna och scillafröknarna har fritt fått sprida sig, mellan stenar, intill husväggen, i gräsmattan ... Samma gäller blåsipporna och vitsipporna. De är så himmelskt välkomna för de skänker hopp om en sommar och försvinner sen snällt när det är dags för perennerna.

(Bilderna är tagna för några veckor sen)

Mor och barn

Det hände sig att då jag stickat den lilla koftan så fanns det lite garn kvar och barnets mamma skulle fylla år om en månad. Jag fick idén att sticka en lite större kofta i samma garn. Det blev att skicka efter mer garn och sätta i gång.

Stickningen blev klar, men det där med att sy ihop lockar sällan. Först då det blev akut och dagen var inne blev det fart i gumman.

Passformen då? Mamman fick en ganska precis kofta, men ungdomen vill ju ha tajta kläder och hon får ge den vidare. Lilla gossen föddes för tidigt och får nog vänta till vintern innan han passar in i sin tröja, men tror ni han bryr sig? Nej, knappast.

Det är oftast angenämare att ge än att få ...

Mina nya krukor

 Mina fina storblommiga klematisar, som kan beskådas i mitt blogginlägg från lördagen den 26 september 2015, hade planterats i fel krukor och efter övervintringen, som de ser ut att ha klarat fint, ansåg maken att han kunde skaffa nya krukor till morsdagen.

Utrustade med måttband begav vi oss till "krukbutiken" och började mäta och jämföra. Efter många försök hittade jag det jag trodde skulle kunna passa. 

När jag sedan tog mig för att försöka få ut klematisklumparna ur de gamla krukorna fick jag ta till barnmorskemetoder eller det kändes mer som en kalvförlossning. I den ena krukan hade rötterna fått bra fäste och jag grävde och drog med händerna och fick slita och dra. Till sist vände jag krukan upp och ner och skakade försiktigt och det lyckades. Den andra klematisen var mer välvilligt sinnad, men få se nu om båda överlever behandlingen. Än så länge ser den ena OK ut fastän senaste natt hade en temperatur nära nollstrecket.

Men krukor och klätterställningar gifte sig direkt.

Alpklematisen i bakgrunden ser risig ut, men vänta bara  ...

Mycket Nykarleby

Jag vet inte när jag skulle ha haft så mycket ärende till den lilla staden Nykarleby som denna vår. Förstås kan man inte räkna med den sommaren då jag jobbade tre månader som guide på Herlers museum.

I vår tog jag på min lott att försöka skaffa fram pikéskjortor till deltagarna i vårt FSG Festivalprogram och idag var det dags för avhämtning. Jag brukar locka med mig någon väninna på äventyr och idag nappade Jstadsväninnan och vi lunchade på Mommo's café och åt en smarrig efterrätt, cheesecake i burk, till kaffet.

Hur mysigt som helst!

 Så här såg den lyckliga staden ut en kväll då jag satt på bänken och åt en glass.

Runt omkring

Man hinner tänka på mycket och iaktta en hel del då man sitter på möte. Den här gången var det tyget på stolarna och storleken på desamma som sysselsatte mig.

Jag tyckte tyget var stiligt (mina färger) och förstod nog att fullmäktigeordförande kan ha en stol med mera majestätiskt ryggstöd. Vad jag inte förstod var varför lilla sekreteraren hade den minsta stolen.

Men se, där bedrog ögat! Vid närmare titt var själva stolen likadan men så lågt nedskruvad och det fanns fotstöd dessutom. Säkert var det ergonomin som hade sitt finger med i spelet.

Vad lärde jag mig härav? Jo, man ska inte döma någon/några för lättvindigt utan att undersöka närmare först.

Det var ingen kränkning av den kvinnliga sekreteraren, varken gällande kön eller rang. Ber så mycket om ursäkt för mina tankegångar.

(ps, sekreterarens stol rymdes inte med på bilden)

Möte med fika

Det blev en äventyrsdag av bästa slag. Jag deltog i Kvarkenrådets årsstämma som hölls i Örnsköldsvik och är helnöjd med dagen.

Turen startade klockan halv sju på morgonen med bil till Vasa, plockade upp projektingenjören som skjutsade mig till flygfältet och tog hand om bilen under dagen. Jag fick genast syn på två bekanta Karlebyansikten och slog glatt följe med dem.

Så småningom öppnades dörren till Affärsflyghallen och trevliga svenska besättningsmän hälsade oss handgripligen välkomna sen de anlänt med två små plan.

Åtta stycken resenärer + två piloter parkerade oss i det större av de båda planen och åkte iväg på en fyrtio minuters flygfärd i vackert väder. Vi kunde beundra den vackra skärgården under resan och förplägningen var betydligt bättre än på Finnair och SAS.

Eller vad sägs om lapplandsklämma, mazarin, chokladboll, kaffe, te, läsk, karameller (och på hemfärden erbjöds till och med konjak och Jägermeister som vi tyvärr måste avböja på grund av bilkörning efteråt).

En liten buss hämtade oss vid Övik flygstation och förde oss in till kommungården som sen ett år huserar i en ljus och öppen f.d. universitetslokal. Vi fick höra att personalen inte har egna rum och arbetsställen utan flyttar på sig efter behag. Vill man stå, sitta i grupp, ha möte i rum är det bara att uppsöka lämpliga platser.

flera hundra kg tung konstfull takkrona

trevligt häng

Jag trivdes utmärkt i det öster-västerbottniska sällskapet och allt förbättrades då Gunnar Wetterberg höll ett humoristiskt och historiskt föredrag om den nordiska förbundsstaten (googla gärna). Ni kommer väl ihåg att jag en gång skrev ett inlägg om just detta som maken och jag kör fram i lämpliga sällskap. Tänk vilken stor gemenskap och enligt Wetterberg skulle vi vara på tionde till tolfte plats på den ekonomiska världskartan baserad på BNP. Det måste vi jobba på!

Lunchen då? Jo, jag tror bestämt att vi åt Wallenbergare. Gott var det! Tur att jag kunde utnyttja min köttdag.

Vi gick tillbaka till kommungården via en utställning av Hans Hedbergs konstverk. Ni kan ha sett hans frukter eller ägg i Antikrundan.

 

Sonen hämtade upp mig vid flygfältet i Vasa och vi kunde inta en försenad morsdagskvällsbit innan jag rullade hemåt.

Wow, vilken dag!

Fågelholksbalkonger?

Hus på höjden, också i bakgrunden, väldigt brant

Mor, kära mor

Mor, mormor och farmor i all ära men jag har de senaste veckorna ofta fastnat i tanken på alla som inte får bli mödrar fastän de så innerligt önskar samt alla mammor som hett längtar efter barnbarn utan att få uppleva det ögonblicket.

För mig som är en öppen människa och snarare avslöjar för mycket än för lite, kan jag tänka mig att det måste vara något oerhört tungt att längta så mycket och samtidigt inte allmänt våga yppa de starka känslorna. Jag kan leva mig in i situationen fastän den för mig är helt främmande eftersom jag kan bearbeta mina sorger genom att få prata om dem. Men det är bara att konstatera att vi är olika funtade.

Så idag väljer jag att njuta normalt av mitt eget lyckliga moderskap och färska farmoderskap och sänder i stället trösterika tankar till alla som ofrivilligt saknar barn och barnbarn och till alla som mist sin mor, mormor, farmor sen senaste morsdag.

Bonden har vaknat

Det bor en liten bonde i mig som vaknar till liv på våren och börjar planera och förbereda den ekologiska odlingen. Så har nu skett. Fröpåsar har införskaffats, jorden i lådorna har svängts om och jag blandade ner något som antingen var kalk eller algomin, återstår hönsgödsel, kompost och slutligen sådd.

Make och son var duktiga de också och tvättade lusthusfönstren med torn och allt samt fixade en odlingslåda med takkupol som ska bli intressant att testa.

Fransk dragon har övervintrat i källaren och börjat växa med vita skott

Både kinesisk och vanlig gräslök grönskar

Än lever hopp om skörd

Mastodont verk

Tidigt i morse avslutade jag läsningen av Jussi Valtonens roman He eivät tiedä mitä tekevät som vann Finlandiapriset 2014. Jag är mäkta imponerad och har spenderat både sena kvällar och tidiga vakmorgnar i Alinas, Joes och Samuels sällskap.

Det är en mångfacetterad roman som tar upp flera saker ur ett psykologiskt perspektiv (författaren är också psykolog). Här hittar vi problemförhållandet mellan en finländsk kvinna och en amerikansk professor, en pojke som växer upp övergiven av sin far, motståndsrörelse mot djurförsök, nya teknologiska landvinningar inom interkommunikation och en hel del annat. Författaren går djupt in i de tre huvudpersonerna och man får små föraningar om vad som ska hända. Fascinerande!

Trädgårdsdags

Jag minns med lätt vemod hur det var för snart trettio år sedan. Mitt trädgårdsintresse vaknade helt apropå då vi flyttade in i vårt nya hus. Broschyrer studerades, böcker lånades och oj, vad man lärde sig. Sen gjorde man förstås sina misstag, men hela tiden var det nya projekt på gång.

Numera har den värsta ivern lagt sig, men visst hör trädgården ännu till mina hobbyer. Först igår satte jag i gång med att kratta löv och idag har jag tillbringat nästan hela dagen i trädgården. Vi till och med intog vår lunch där fastän det brukar bli mer sällan här hemma i motsats till ute på sommarstugan.

I tanken har mina övervintrande växter nog varit på väg upp ur källaren, men först idag kom jag till skott. Vissa hade börjat växa ut med vita, vattenskott (hups skott igen). Det blev att klippa, plantera om och bära fram och tillbaka.

Dahliaknölarna kom upp ur jorden väldigt sent som ni kanske minns och jag är lite tveksam till att kunna väcka dem till liv. Rosorna tycks ha klarat sig och nu behöver jag införskaffa en ros till då jag lyckades få en lämplig kruka ledig. De två klematisplantorna ska också få nya krukor eftersom klätterställningarna inte var dimensionerade för de gamla. Men det är bara roligt att få gå på uppköp.

Lite mer krattande och lite mer beskärning borde jag hinna med innan nästa vecka tar vid.

(Jag vet att bilden inte är perfekt eftersom huset skuggar vissa växter, men jag orkade inte flytta och organisera)

Illustrationer till 1 majtrippen

Naturligtvis måste vi börja med vårblommor!

Skepparviken

Godaste grekiska maten

Kanalen mot Tammelund

Och så avslutar vi promenaden med vitsippor

Måndagen tillbringades i Lojo med planering av en träff för nordiska seniordansledare år 2018. Det gäller att vara ute i god tid! Det var ett väldigt kuperat ställe invid Lojosjön.

Ingång till Kisakallio

Ja, och så har jag börjat instagramma. Ni kan hitta mig på
                    https://www.instagram.com/lianeroseiren/
Jag är väldigt ovan ännu och borde kursas, men jag kör med försök och misstag, mest misstag ...