Farväl och välkommen

Om man hade vetat i mars vad vi hade framför oss ... 

Nästan ett år fyllt med ord som virus, corona  covid-19 och dagligen statistikuppgifter över smittade, intensivvårdsbehövande och döda.

Jag är tacksam för hur vi i Finland agerat för att skydda vår befolkning. Men visst lider jag med kulturarbetarna, turistnäringen, restauranger och caféer samt många andra näringsidkare.

Nu när vaccindoserna är på kommande varje vecka kan vi med stora förhoppningar se fram emot 2021.

För egen del hoppas jag på ännu ett levnadsår, härliga stunder med familjen, ett smärtfritt sista halvår i kommunalpolitiken och mera umgänge med vänner.

50 år

Idag minns jag speciellt min adoptivbror som skulle ha fyllt 50 idag, men varit död i mer än 30 år.

Många gånger har mina tankar gått till André under åren. Hur kunde hans liv ha blivit? Tänk om mina barn fått ha en morbror. Det är bara den äldste som minns honom och jag var gravid med son nr 3 när min bror förolyckades i en bilolycka tillsammans med fyra andra ungdomar. 

Jag minns min ilska mitt i sorgen och utbrast att sörjer vi för att vi tycker synd om oss själva? Jag hävdade att André har det bra ...

Åtminstone fick jag lära mig att det finns inget värre för en förälder än att mista sitt barn. Det kommer man aldrig över. Man måste bara lära sig att leva vidare.

Jag minns också speciellt dagen när vi hämtade hem kistan med Andrés kropp från Vasa centralsjukhus. Flickvännens föräldrar hade fått se sin döda dotter och sa att det gett dem en fridfull känsla. När jag frågade begravningsentreprenören om vi kunde få se André, svarade han att han skulle försöka åstadkomma detta. När han återvände blev budskapet att vi kunde få se ena handen. Det avstod vi ifrån, men det ångrar jag idag. Jag tror det skulle ha känts bra i alla fall med ett sista farväl.

Vi får leva med den hälsning som mötte oss då vi svängde in på gårdsplanen när vi kom hem. En hare satt och väntade på oss och det fick oss alla att tänka att nu var André hemma. Han hade varit en ivrig jägare precis som min pappa.

En annan sak är också helt klar för mig, fastän man inte delar arvsmassa är en adopterad bror/son lika älskad. ❤

Mors önskan

Vi har begränsat med julklappsköp och i år hade far och mor till och med skippat de obligatoriska sjävvalda konfektaskarna. 

I och för sig hade mor investerat i en kaffekapselmaskin till Kvarnbacken för att kompensera för cafébesöken.

Men en önskan hade mor förmedlat till sönerna - ett lysande träd.

Och det levererades i låda. Nu är det också "planterat"!

Julförberedelser

 Egentligen flyter julförberedelserna på ganska lugnt. Städningen helt normal, inget extra om man bortser från att ett (1) skåp blev städat.

Pepparkakorna blev aningen misslyckade redan före lillajul, men vi äter dem ändå. Småbröd har bakats och en del har försvunnit i en och annan mage. Kryddkaka finns i frysen och idag försökte jag mig på ett nytt recept på limpa.

Det blev inte perfekt, för det är svårt att komma ihåg för en gammal tant. Man har skärmdumpat det nya receptet, läser igenom och börjar på. Mobilen slocknar och man måste öppna med fingeravtrycket, läser mängden av ingredienser och minns några och gissar lite. Det visade sig att jag nog tillsatt 3 teskedar salt, men kryddat med 3 msk fänkål i stället för 1 msk. Jag funderade faktiskt på att ta bara två, men då påsen blev nästan tom så var det lika bra att sätta tre, vilket det inte skulle vara, inte ens två. Nå, jag har provsmakat och brödet går att äta. Hoppas att sonen som inte tycker om fänkål inte märker nåt ...

Etthundrasex stycken köttbullar stektes i ugn efter limporna och kryddningen lyckades helt efter behag. Jag hittade en gång ett recept där man använde julkryddorna nejlika, kanel etc och nuförtiden kryddar jag friskt utan mått. Denna gång blev det kryddpeppar till. Enkelt sen att värma och steka i panna den mängd som man tror går åt.

De senaste åren har jag börjat tillreda julskinkan samma dag, struntar ofta i griljeringen. Tidpunkten för julmiddagen bestäms av när skinkan är klar och när det blir beror på när jag behagar stiga upp på morgonen ...

Jag ser fram emot en lugn och skön julhelg ...

Tur-retur

Det blev en snabbvisit till huvudstaden för att hämta hem dyrbar last. Fysikern som levt ganska isolerad under hela pandemin med distansarbete och långa cykelturer ville vi ge en trygg hemfärd.

Med vana från sommarens tur var det bara att packa kaffe och smörgås, ja, till och med kanelbröd och plättar, och styra söderut i dimman. Med två raster utan att vara i närheten av andra mänskor kändes det covidsäkert.

Fortfarande grått och trist väder när vi återvänder mot hemtrakterna, men julfriden kan infinna sig. 

Borde kanske baka limpor, kryddkaka och lite småbröd ...?

Roligt fynd

 Lite skrytsam kan jag väl få känna mig. Inte för att jag städat övre skåpet i badrummet, men för att jag blev påmind av full pott för en av mina söner strax efter födelsen.

Av någon anledning hade sjukhusets kort hamnat på en konstig förvaringsplats och kortet förmedlade att den ännu namnlöse babyn fått tio av tio möjliga Apgarpoäng. Fastän de övriga sönerna inte kommit upp till samma höga poäng, har de nog klarat sig helt bra efteråt. 

Och visst älskar man sina barn lika mycket oberoende av brister och talanger. Tur att man också inser sina egna tillkortakommanden här i livet. Det är bra med både självkännedom och självförtroende.

Jag undrar om man fortfarande kör med detta poängsystem på BB? Känns lite onödigt ...

 

Vackert och fult

Det är många som jagar den vackraste granen. Så gör inte vi. Det är länge sen vi hade julgran inne i huset. Det är så mycket enklare att ha den på terrassen i stället. 

Sällan är granen av den vackra sorten. Nej, den blir ofta huggen på tomten och där finns bara rangliga, sneda granar med glesa barr. Det enda positiva är att skogen behöver gallras just där och därför blir just den granen vald. 

I år skedde det just så här. Vi gick några steg ner på tomten från huset och bar upp vårt exemplar. Till vår förvåning och stora glömska hittade vi en oöppnad förpackning bollformad ljusslinga som genast gjorde granen mycket vackrare - och oss gladare. Frid och fröjd!

Andra har förvisso finare exemplar såsom kommungården 

och affärer

Liten resa

 Det blir ganska mycket innevaro i hemmet under dessa onormala tider. Jag försöker hålla mig på avstånd från övriga mänskor och väljer noggrant var jag sätter min fot. Hittills har det lyckats ganska bra. Ingen smitta än så länge, inte ens en liten förkylning.

Men ibland uttrycker maken en liten önskan och nu senast var det att få promenera på Strandgatan i Vasa och se på julbelysningen. All right, det kan vi väl fixa och lämpligt läge infann sig när julgubben behövde hjälp med transporten av en julklapp från just den staden.

Men vi är som skrivet mycket försiktiga så vi packade väskan med kaffe och muggar, tog en omväg via Larsmo och inhandlade både pizzabröd och Auroramunkar och åkte iväg. 

Vägen via Nykarleby bjöd på stjärnor och rosettprydda grandungar på esplanaden och vi var mogna för lätt lunch då vi anlände till Vasa. Naturligtvis hade vi hellre ätit lunch på några av de fina lunchställena vid havet, men det kändes tryggare med picknick i bilen, men med garanterad havsutsikt. En promenad längs med både stranden och Strandgatan fullbordade lunchen.

 

En knapp hittades

 I somras stickade jag en liten bolero som ska dölja mina fula gäddhäng och efteroperationsvalkar (nytt ord?) när jag använder en ärmlös klänning. Frid och fröjd, men jag har inte kunnat använda plagget eftersom det saknades en knapp. I och för sig har coronaviruset ställt in de flesta festligheter.

I mitt eget lager fanns ingen passande och inte heller i handarbetsaffären jag frekventerar. Men den här veckan gjorde jag ännu ett försök och tänkte att jag inte får vara kräsen. 

Det fanns egentligen ännu inte den optimala, men jag kände mig tvungen att komma till skott och investerade två euro i den som nästan fungerar. Hittar jag en bättre går det säkert att byta ...

Lilla jul igen!

Det sportiga livet framför TV har börjat. Men jag hann ändå baka ut pepparkaksdegen mot kvällskvisten. Här bakas inget på självständighetsdagen. Bara för att andra gör det så vägrar jag. 

Nej, till lilla jul ska pepparkakorna bakas. Några påsar läggs i frysen för att säkerställa att de räcker till julens kaffebord. 

Storgransstorgråt

 

Som jag har beundrat den otroligt mäktiga granen på makens bortre tomt. Ståtligt har den sträckt upp sina två toppar högt över sina grannar. Vilken minnesvärd syn det var att tyst komma paddlande med kanot och plötsligt få se en örn i toppen. Örnen flög förstås bort när den fick syn på oss, men den var stor även den.

Sen kom Aila och slet loss den ena toppen som egentligen var stort som ett träd. Och jag grät i mitt inre.

Sen var det Topis tur att knäcka den andra toppen. Och jag grät igen.

Och nu är det så synd om den stora granen som fått krympa till normal trädhöjd. Den är nog så gammal att den knappast orkar ställa till med en ny toppväxt. Det känns bittert och jag får leva på minnen ...

Obs. Det är granen längst bak, bred och stympad

Fjärrturism

Jag saknar faktiskt Helsingfors. På grund av mitt engagemang i Finlands seniordansförbund brukar jag besöka huvudstaden några gånger per år och samtidigt hälsa på den forskande fysikern.

Nu har vi hållit seniordansverksamheten nästan på noll och bara konfererat via e-post och telefon. Ett uppskjutet vårmöte hölls på hösten i Vörå och vi ska hinna med höstmöte på samma ort i december.

Men tack vare sonens cykelfärder får jag uppleva lite naturturism via foton. Och visst finns det vacker och spännande natur i Helsingfors!

Idag fick vi besöka grottor och idylliskt, stenigt landskap när sonen tog oss i ord och bild till Svarta backens naturområde i Nordsjö. Mäktigt!

Snart jullov

Det blir tidigt jullov i år, för just nu ligger jag och får årets sista cytostatikabehandling. Visserligen blev det lite missförstånd, för efter läkarbesöket var det full rulle på behandlingsenheten.

Jag ombads söka plats och låg där i två timmar innan jag började ana oråd och fråga när min behandling skulle börja. Det visade sig att ingen medicin var beställd och apotekspersonalen hade lunch. 

Ett lustigt sammanträffande fick jag dock vara med om. Man måste uppge sitt personsignum varje gång medicinen levereras till droppställningen. Här ligger vi tre damer i olika åldrar i sängarna bredvid varandra och vi har födelsedag exakt samma dag!

Färdigt!

 Ni kanske minns det krångliga mönstret jag skrev om för en dryg månad sen. Jovisst blidde det en tröja och nu har den blivit blockad också. Det har faktiskt blivit två tröjor i liknande färger som passar precis till höstens mellanbruna jeans. 

Ett litet problem är det dock att man inte behöver så stort ombyte då man mest går här hemma i joggingbyxor eller sitter på möten med framför datorn med kameran avstängd. Men kanske det blir bättre tider nästa år ...

En långkörare

Det hände sig nån gång efter millennieskiftet att jag fick se ett mönster i Kuriren. Det var en julröd, festkofta. Det blev att skaffa garn och sätta igång att sticka.

Och det blev nästan klart, men bara nästan. Det återstod att sticka den lurviga halskanten och innan den kunde avklaras, måste man sy axelsömmarna. Och det är förfärligt tråkigt att sy ihop stickade delar. Det är därför jag nuförtiden nästan alltid stickar på rundstickor och stickar fast ärmarna med oket.

Men tillbaka till den röda koftan. Den blev lagd på undantag i klädkammaren och ihågkoms med minst årliga mellanrum. Ibland hittade jag den faktiskt och tänkte lite på att förfärdiga den, men sköt undan tanken.

Ibland hittade jag den inte då jag egentligen var på G.

Nu då jag håller på med att sticka upp mina restgarner, började jag fundera lite mer på den nästan färdiga tröjan. Kanske det vore dags ...

Men jag hittade den inte vid de första genomsökningarna.

Så en dag råkade jag få syn på plastkassen med alla stickade delar, men bara lite av det fluffiga dekorationsgarnet. Jag sydde de förbaskade axelsömmarna och började sticka av det garn som fanns. Kanske det räcker ...

Men nej, det gjorde det förstås inte. Jag sökte dock igenom mina båda boxar med garn och heureka! där fanns ett nytt nystan exakt samma garn. Lyckan var gjord!

Till ackompanjemanget av några TV-program lyckades jag sy ihop alla delar och även klara av att få fast de förhatliga ärmarna. Nu blev det vila för koftan igen då den inväntade den långtbortavarande lusten att bli blockad av sin mästarinna.

Förra veckan blev det av och nu återstod igen en paus tills handarbetstanten orkade kliva upp på pallen och söka reda på lämpliga knappar ur makens ärvda lager.

Och nu är den klar! Efter minst ett dussin år. Och inga julfester i sikte ...

 

Jaktlaget

 Jag har äran att ha fått en författare ingift i släktet och jag minns ännu hur trevligt det var att få delta i bröllopet. Nu har denna vackra brud utkommit med sin första roman och jag har länge tänkt skriva några rader efter den fina läsupplevelse jag fick. 

Man kan konstatera att det blir dubbelglädje att läsa en bok som är förlagd till en plats man något så när känner till, i detta fall byn Terjärv. Persongalleriet är trovärdigt och ger en intressant bild av olika mänskotyper. Säkert är de en hopblandning av personer som författaren stiftat bekantskap med.

Tematiken med måsar som invaderade en insjö i min hemkommun lever kvar i minnet. Jag kan förstå att det var en jobbig och hopplös tid som gav upphov till hårda diskussioner mellan mänskor och med myndigheterna. 

Mänskorelationerna är för mig de mest intressanta och författaren bygger upp dem på ett mycket inkännande sätt och man får gå in i än den ena personen och än den andra. Det finns inget som är svart eller vitt utan väldigt plausibelt.

De dialektala uttrycken är väl anpassade och borde nog kunna förstås av läsare på båda sidor Bottniska viken. Boken är lättläst och man ser fram emot hur det hela ska utvecklas.

Min far var jägare och två av sönerna innehar jaktkort, men man kan njuta av Jaktlaget utan att vara det minsta intresserad av jakt. I boken hittar man så mycket man kan känna igen i umgänget mellan vardagliga människor.

 

Road trip i solsken och vackert rodnande sky

 I dessa tider när man mest träffar den närmaste familjen får man bjuda till lite för att få förströelse och vidgade vyer.

Vi hade ärende till Vasaingenjören och hoppade i bilen och tog naturligtvis kaffeväskan med. Tanken var att nöta riksåttan så lite som möjligt. I stället smutsade vi bilen då vi stötte på små partier eländigt våt och lerig väg.

Men vacker var det och vi hann uppleva Nykarleby och Munsala innan vi kom slirande upp till riksåttan igen. Eftersom det har regnat så mycket i höst, var det naturligtvis svåra förhållanden i Monå där tunga fordon transporterat krossgrus. Men vi klarade det!

Kaffepausen var perfekt i Hellnäs med vacker vy över båthamnen. Nästa gång vi kom ut till E8 var lagom till filstängningen i Vassor, men det gick smärtfritt ändå. 

Varför inte satsa på östra sidan av stomvägen? Det blev lite leriga vägar igen genom Kuni och sen fick vi sikte på Kyröälv som var fylld till bredden och såg mäktig ut. Vi hittade vägar vi aldrig kört på och fick beundra den vackra röda skyn som alla instagrammare tycks ha hittat också. Har ni annars besökt Staversby? Det var en helt ny bekantskap för mig åtminstone.

Jag fick leta ganska mycket i mitt bildminne för att hitta till en pizzeria jag besökt några gånger och som skulle förse oss med kvällsmålet. Men med lite tur kom vi rakt på och för säkerhets skull kopplade vi på GPS för att snabbast komma till destination Uvgatan.

Jag lovar, himlen var ännu vackrare i verkligheten ...

Allhelgona

Vi behövde komma bort från vardagslunken och rattade iväg till lägenheten på Kvarnbacken i samband med helgens ljuständning. 

Sen vi acklimatiserat oss, ätit lunch och kommit till rätta drabbade min glömska mig som ett åsknedslag. Jag hade helt glömt bort att ta med mig mina blodförtunnande sprutor. Vad göra? Åka hem till kvällen eller hämta dem och komma tillbaka?

Is i hatten, tänkte jag, nu tar vi en funderare och beslutar senare. Min hjärna fungerade faktiskt och jag kom på att jag kunde försöka hitta ett helgöppet apotek. 

Och lilla Jakobstad levererar. Det finns ett apotek som har öppet varje dag året runt. Ett litet 'men' återstod. Det var sista oktober och en ny ranson av medicinen borde egentligen få tas först i november, typ imorgon. Men nu hade jag tur på grund av corona. Apoteken får ge ut medicin på förhand i undantagsfall. 

Problemet löst och jag betjänades av två före detta Kronobybor. Det kallar jag service!

Att sen få besöka barnbarnet och tillsammans med lilla familjen promenera genom idylliska Skata och premiärvandra från Sikören till innerstan längs med underfarten som öppnades igår. Det kallar jag kvalitetstid och guldkant på tillvaron.

En spruta till!

Tänk, jag blev injicerad min första influensaspruta idag i samband med min sjätte cancerbehandling. Jag, som egentligen har varit lite skeptisk till dylika sprutor. 

Men jag gick på magkänsla och baserade mitt beslut på enkel logik. Förra vintern hade jag inte en endaste förkylning om jag inte minns fel (och minnet blir nog sämre). Alltså är sannolikheten stor att nu är det dags så småningom. Ännu längre är det sen jag drabbats av en riktig influensa, vilket ökar sannolikheten ännu mer.

Influensa, nedsatt immunförsvar på grund av cytostatika, lungemboli och kanske coronavirus som toppen på det! No, no, det låter inte som en bra kombo.

Alltså tackade jag ja till en spruta i armmuskeln och jag märkte inte ens när sticket kom. Jag nästan utlovades sjuk arm och lite huvudvärk eller ledvärk, men ännu känns allt bra.

Vi får se imorgon ...

Martha och jag

 I tjugo-tjugofem års tid har jag varit medlem i Marthaförbundet. Jag var till och med stiftande medlem i ungmarthakretsen Solrosorna samt ordförande en period. Den kretsen gick i graven sen vi behandlat alla intressanta teman. Det är svårt att locka ut de yngre kvinnorna som är mitt uppe i barnafödande och andra familjesysselsättningarna.

Jag fortsatte vara Martha, men deltar väldigt sällan i möten, men tidningen Marthabladet läser jag noggrant för den är informativ och inspirerande.

I och med coronapandemin har Marthaförbundet satsat på digitala föreläsningar och jag anmälde mig till en om döstädning. Inte för att jag planerar särskilt mycket inför döden. Den kommer då den kommer, men jag är intresserad av att få bort det mesta av överflödet som samlats under årens lopp.

Före föreläsningen inspirerades jag av att hjälpa maken med att städa i garaget. Jag har bättre koll på sopsorteringen och vi fick ihop en hel släpkärra som ska föras bort imorgon. Dit hamnade gamla regnkläder, skor, blomkrukor, överlopps plastaskar och mycket, mycket mer. Harmt bara att några söner ännu har jakt- och motorcykelgrejor i förvar hemma hos oss. Ännu är det inte uppstädat och snyggt, men det tar sig ...

Och Marthaföreläsningen via Teams var igenkännande och intressant. Det är bara att fortsätta ...

Klantigt!

 Jag kom på den briljanta idén att vässa universalkniven innan jag började med dagens lunch. Några drag med slipanordningen och det var klart.

Men sen slutade jag tydligen tänka till, för plötsligt gjorde jag en manöver som jag aldrig tidigare gjort med denna kniv. En kålrot skulle tärnas i små nätta kuber och det har jag gjort femtioelva gånger. Men inte på detta sätt.

För att få bort en tunn skiva oönskat material, gjorde jag en elegant rörelse med kniven och lyckades snitta rakt in i tummen. Verkligen klantigt och jag var innerligt sur på mig själv. 

Det blev inte bättre av att jag hade svårt att få blödningen stoppad. Jag hann både förbereda lunchen, byta plåster, trycka och hålla för tummen medan jag gick igenom den kommunala budgeten för 2021 ...

Nå, det blödde bara lite, men tydligen gör mina blodförtunnande sprutor sin gärning ...

Blinkappen

Laglydig som jag är har jag naturligtvis laddat ner Coronablinkern till mobilen. Glad är jag över att ännu inte ha fått något utslag om att ha varit nära en smittad person.

Tänk, vad tiderna har ändrats! Jag känner mig urgammal då jag tänker tillbaka på hur det var i min barndom. Gladeligen drog man på sig barnsjukdomar som mässling, vattkoppor och röda hund. Men som tur var vaccinerades vi för polio. Jag slapp gå min farmors öde till mötes. Hennes ena fot var sned och vanställd och gjorde henne halt.

Nu ser jag fram emot vaccinet mot covid-19, men att få fullständig immunitet är tvivelaktigt denna gång. Och vågar man ge mig vaccinet på grund av mitt låga infektionsskydd?

Jaså, en till ...

 Jag vet att det finns något som man kan relatera till som ålderstillägg och krämpor och kroppsförfall och så vidare. Jag tycker jag fått min beskärda del så här långt, men tydligen finns det rum för mer ...

Igår var jag på min planerade CT-röntgen av nästan hela mig och på måndagen ska onkologen ringa. Men nu hann jag bara hem och vräka i mig mat efter en kortare fasta inför undersökningen och då ringde en läkare från sjukhuset. Man hade hittat en propp i systemet i närheten eller i lungan (jag minns inte vad fabbo doktorn sade) och man ville ha dit mig så fort som möjligt för att påbörja en behandling. Jag skulle stanna över natten. Kunde jag komma? 

Naturligtvis drack jag ur mitt kaffe och började yra runt i huset och packa ner toalettgrejor, bok, telefonladdare etc. Tankarna virvlade i huvudet. Detta hade jag inte räknat med. Jag har ju cancer. Inte behöver jag infarkter och dylikt ...

Läkaren hade frågat om jag har tungt att andas, känner nåt i hjärtat ... Först i bilen kom jag ihåg att visst hade jag haft något i slutet av veckan på kvällen då jag lade mig. Jag kunde inte ta riktigt djupa andetag och kände av det då jag vaknade upp på natten som jag brukar i flera repriser. På morgonen kände jag mig lite konstigt kring axlar och hals, men sen försvann tydligen alla symptom. Alltså det var då något tydligen hände.

Jag körde iväg, placerades i ett isolerat rum eftersom jag så nyligen fått min cancerbehandling och är mer infektionsbenägen. Vackert så! Det blev att vänta och vänta, labsköterskan drog några flaskor blod, trycket mättes (naturligtvis högt!), hjärtkurva togs och till sist kom då en läkare. 

Jo, jag hade lungemboli och ska nu ta sprutor för varje dag ett halvår för att hindra att proppen ställer till med elände för hjärta, lungor, hjärna och hela mitt liv. Eftersom jag injicerat mig själv tidigare efter operationer fick jag välja om jag ville åka hem eller stanna över natten. Men först skulle jag bevisa att jag kunde utföra en injektion. Och det kunde jag, fastän jag hatar det, men man gör vad som helst för att slippa en natt på ett sjukhus.

Jag tar det hela med ro som vanligt. Det är bara att acceptera faktum, sucka och lära sig att leva med ännu en sak. Men nog är jag tacksam för att detta upptäcktes i samband med röntgen. Dessutom lär min cancervävnad i buken ha minskat en aning. Det är också lite positivt, eller hur?

Ny form av shopping

Tillhörande riskgruppen i coronatider är jag mycket återhållsam när det gäller att fraternisera med andra mänskor. 

Men man kan ägna sig åt shopping ändå och billigare blir det.

Jag skickar in maskprydd make och sitter själv kvar i bilen och studerar folk som kommer och går. Alla är lydiga och förser sig med ansiktsmask innan de går in.

Sen får jag ägna mig åt onödiga fantasier när de kommer ut med sina inköp. Jaså, hon behöver lådor för förvaring! Det blir praktiskt. Kanske hon just flyttat?

Som ni märker är mitt tidsfördriv helt harmlöst. Och inte är jag intresserad av vedklyvar heller, men de är nyttiga redskap och en praktisk julklapp till en son som just blivit med gammalt hus med fyra eldstäder.

Krångligt

Mitt nya stickprojekt är lite klurigt för mig. Det bestämdes egentligen av att jag råkade se ett intressant garn som exakt matchade mina nyaste byxor. Jag är ju ett färgfreak!

Nåväl, jag började leta mönster och införskaffade garn. Det var lättare att skaffa garn än att hitta lämpligt mönster. Till sist beslöt jag satsa på ett ryskdesignat mönster skrivet på engelska. 

Det hjälper inte att ha stickat i 50 år och ha en Masters degree i engelska. Som tur var kunde Google och You tube hjälpa mig och jag kom igång. 

Men oj, vad det är roligt att sticka med det mjuka garnet. Nu får jag bara hoppas att jumpern blir färdig och passande. 

Pandemiuppsving

Så har det blivit dags för andra vågen av coronavirusets framfart i bygdens. Just nu är studieorten Vasa i fokus med mest antal smittade. 

Även Kronoby är med på kartan då vi har gått över gränsen (5) och nu noterar 7 fall av covid 19.

Detta har föranlett att vi försöker skydda oss själva och andra genom att bära ansiktsmasker på offentliga platser.

Inom seniordansen och sittgymnastiken har vi hittills hållit avstånd, men igår dansade vi alla med munskydd på. Och det var tungt!

Till dagens sittgymnastik har jag fått ett visir från min arbetsgivare och jag tror det kan vara lättare att andas. Det kanske inte ger ett lika bra skydd, men när vi även sitter med två meters mellanrum från varandra, känns det helt ok.

(Ville också föreviga mitt tunna hår. Bland mina härliga gymnaster och dansare behöver jag inte visa upp en förskönad? bild av mig iförd peruk ;) )

Egensinniga frön

Min nya, lilla blomrabatt som växte fram ur en kulle och några stenar vid stugan blev sent omsider planterad. Jag plockade några perenner hemifrån och bad dem vackert flytta till nytt ställe.

Före det hade jag uppmärksammat några konstiga små plantor som börjat spira i den tomma jorden. Morötter, dill? Jovisst var det små dillplantor som behagade uppenbara sig i svartmyllan.

Det blev en stunds funderande innan jag kom på den plausibla lösningen till hur de kommit dit. Visst i all världen hade jag blandat lite kompost i jorden? Och visst hade jag tidigare på försommaren hällt överblivna bäst-före-datum frön i den kompostlådan. Antagligen hade flytten till öppen jord gett dessa frön en liten puff och insikten om en chans till ett nytt liv.

Jag grävde upp några exemplar och satte i kruka. Nu återstår att se om jag minns skörda eller eventuellt ta in krukan och använda färsk dill senare på hösten ...

Tre tröjor på gång ...

Tröjstickning fortsätter, men med lite bekymmer. Först var det restgarnströjan som ställde till det. 

Jag hade köpt beige och tegelrött garn till en tröja som skulle matcha mina smårutiga byxor. Tröjan stickades.

Då kom jag på idén att sticka en gosig, längre tröja av det beigefärgade garnet. Tänkt och gjort.

Sen blev det garn över som vanligt. Ok, det blev liten halsduk och pannband. Sen blev det en tegelröd barntröja, men ännu var inte garnet slut. Alltså satte jag ihop de båda färgerna igen och påbörjade ännu en barntröja, en randig sådan. Men vad hände? Jo, restgarnet tog plötsligt slut och jag hade bara lite kvar på oket!

Ok, paus med den tröjan och jag satte igång med min egen bruna Höstlätt. Men garnet blev för lite ...

Det blev att hålla upp med stickning tills jag hade möjlighet att åka och inhandla mer. Men så en dag orkade jag inte vänta längre utan rotade igenom mina bomullsgarn, hittade ett mönster och började på en tredje stickning. Frid i huset.

Och nu ser jag ljuset. Bomullsgarn finns till flera barntröjor, ett nystan av restgarnet hittades i Vörå handarbetsaffär i samband med ett uppskjutet höstmöte och imorgon hoppas jag köpa mer garn till min bruna tröja.

Det ser sannerligen ljust ut på handarbetsfronten.

Första höststormen

Med dagens snabba kommunikation kan man ställa in sig på kommande naturkatastrofer. Nu var det Aila som började sin krigsdans onsdag kväll. 

Det lär vara ovanligt med stormar från norr och träden är inte riktigt beredda på detta. Det blåste och det regnade om vartannat. Eftersom vi sover mitt bland en massa stora träd kändes det lite skrämmande. 

Och visst hade en ordentlig tall vält från vår nedre tomt och blockerar nu

vägen ner till grannen. Tur i oturen att tallen varken skadat det nya huset eller bilen. Naturligtvis är familjens motorsågar utlokaliserade, men kanske det ordnar sig till kvällen.

Jag är också tacksam över att vårt lokala elverk sköter om sina linjer så bra för inget elavbrott har ännu drabbat oss.

Reservdelar

 Jag börjar räkna in ganska många reservdelar som tilldelats mig sen jag fick min cancer för sjutton år sedan. Cytostatikan tunnade ut håret och jag fick en peruk efter första behandlingen. Den blev inte använd för jag kunde inte förmå mig att bära den och dessutom tappade jag aldrig allt hår.

Bröstcancern har också inneburit ett nytt konstruerat bröst efter några års protesanvändning, men när andra bröstet blev bortopererat bestämde jag mig för att det fick räcka med konstruktioner och använder numera protes igen.

Sen började lymfvägarna bråka och det blev kohesionsstrumpa på vänster arm. Den ska användas varje dag och sköljas varje kväll. Man måste också hålla reda på när dessa reservdelar är uttjänta och ska bytas ut.

Nu var det igen dags för perukinköp. Visserligen fanns min gamla, men det har nog gått troll i den så jag beslöt mig för att skaffa en ny. Denna gång vände jag mig till en frisörsalong i Jakobstad och fick utmärkt betjäning. Och faktiskt har jag använt peruken hela eftermiddagen och kvällen då jag shoppade en ny klänning som extra present åt mig själv och första gången besökte barnbarnet i det nyköpta huset. 

Jag har fortfarande lite tunt hår kvar, men kanske jag kastar på mig peruken då och då i alla fall, men varmt blir det ...

Paprika byter färg

Jag köpte en paprikaplanta på försommaren med färdiga små frukter. Garanterad skörd ansåg jag. Red Dexter stod det på den åtföljande lappen. In i miniväxthuset skjuts!

Under sommarens lopp har jag vattnat och stilla följt med tillväxten. Paprikorna har vuxit och börjat ändra färg till svagt orange. Blir de röda sen? I min bekantskapskrets fick jag inget svar.

Jag googlade på Red Dexter och fick bevisat att röd var färgen. Sommaren gick och de tre största paprikorna var fortfarande vackert orangefärgade. Kanske de anade att jag föredrog orange framför rött?

Till sist beslöt jag mig för att skörda en paprika och till min besvikelse märkte jag att baksidan var rutten, men halva paprikan dög i salladen.

Nu lutar jag åt att märkningen av min planta var fel. I och för sig spelar det inte så stor roll, men jag kunde ha smakat på paprikan tidigare. 

Villaavslutning

I fjol drog vi ut på stugsäsongen in i september, eftersom det var möjligt då maken firade sin första helt lediga sommar sen sjuttiotalet. Om man bortser från arbetet med sonens villabygge på granntomten ...

I år blir det troligen en mera normal säsongsavslutning, då mina kurser startar redan inkommande vecka. 

Vi hade glädjen att fira veckoslutet i sällskap av nästan hela familjen. Och det var en synnerligen fin helg med spegellugn sjö och värme från spisarna.

Jag hade en glittrande glad sonson som hjälpreda när de över hundra värmeljusen skulle tändas i utplacerade lyktor och glas. Så vackert!

Raketer och smällare har vi tack och lov paus från.

Jag märkte att min korta tur ner till huvudstadens förort tog på krafterna. En viss andel hade säkert cancerbehandlingen strax innan, men resan var värd lite extra trötthet.

Min sommardröm

Eftersom cancern och coronaviruset satte stopp för reslusten, började jag i stället drömma om en liten tripp ner till Helsingfors för att utforska fysikdoktorns nya boställe.

Det var nära att jag inte skulle våga mig på att uppfylla sommardrömmen. Men då alla pusselbitar till sist föll på plats, kom chansen. Och jag blev förtjust i både bostaden med mysig balkong och området med närhet till åkrar, ängar, parker och berg.

Sonen skulle hem på ett möte och nu kunde vi kombinera bilresan ner med att han följde med följande dag upp till Österbotten. Därmed kan vi se fram emot en fin villaavslutning med familjen.

Det är vackert i Finland kunde vi konstatera när vi hittade denna fikaplats på hemvägen.

Liten resa

Så har jag äntligen känt mig mogen att testa en liten resa söderut till Helsingfors. Det kanske inte är det första målet jag skulle välja, men nu råkar det sig att son nr 3 inte längre får bo i studentbostad sen han doktorerat.

I stället har han flyttat sex kilometer från sin arbetsplats vid HU:s fysiklab till Ladugården i Vik. Kravet på hyresbostad var en tvårummare med balkong och det lyckades han finna i ett hus byggt i trä. 

Självklart ville jag kolla in bostaden. Resan gick riktigt bra med små pauser där vi undvek kontakt med andra.

Området där sonen bor är trevligt och nära till naturen. Imorgon tar vi sonen på skjuts upp till Österbotten så behöver han inte vara orolig att bära med sig smitta från tåget till modern som hör till riskgrupp gällande infektioner.

Utnyttjande av tiden

Idag känner jag mig nöjd över mig själv. När jag åkte på min cancerbehandling utrustade jag mig med diverse attiraljer för att påbörja planeringen av nästa veckas kursstarter. 

Egentligen fanns utrustningen redan i marthaslungan. Det behövs telefon, hörlurar, anteckningsblock och penna.

Nedbäddad under en gul filt kunde jag ligga och lyssna på Spotify, leta lämpliga låtar till rörelserna och göra små anteckningar. Men nog är huvudet tomt då man ska söka artister. Takten bör också vara anpassad till rörelserna.

När det gäller seniordansen finns det mycket att fundera på, läs corona. Jag har bytt telefon och har inte installerat någon musikspelare ännu. Till min glädje hade de tidigare nedladdade danserna flyttat med som filer, så jag klarar mig en tid. Om jag lyckas få högtalaren och telefonen att samarbeta ...

Inte helt passande

Den senaste stickningen blev inte perfekt. I och för sig var jag förberedd på att det kanske inte skulle gå som på Strömsö. 

Jag har länge planerat sticka en tröja enligt ett mönster jag sett på Instagram och som är designad i trakten (Lykkeliten: Pappas höstlätt). Det lilla problemet var att jag inte ville sticka en ylletröja utan en svalare bomullströja.

Jag fick goda råd i handarbetsaffären och för att tröjan inte skulle bli för tung blev jag rekommenderad att sticka med dubbeltråd av Sandnes Mandarin petit. 

För att försöka mitt bästa, stickade jag en provlapp med olika stickor och trodde mig  därmed ha lite koll på storleken. 

Jag stickade och stickade och roligt var det. När tröjan var klar, trådarna fästade och snodden stickad (jag fick lära mig tillverka en I-cord), var det dags för maken att prova. Ja, hann behövde ingen tröja, sa han. Och visst var tröjan för stor, för lång på alla sätt.

Jag tog en paus och funderade på mina optioner. Att helt börja om från början var inget alternativ. Att försöka sälja den till en högväxt person lockade inte heller. När maken senare kom till slutsatsen att han nog kanske kunde ta emot den (för att glädja mig misstänker jag), så beslöt jag att försöka korta av bål och ärmar. 

Det var lite trassligt att förkorta tröjan då man var tvungen att hitta begynnelsetråden, men med långt tålamod klarade jag av det och nu är tröjan gångbar. Återstår att se om den blir använd ...

Dagens program

Det är aldrig för sent för blåbär. Hallonen har upptagit vår skördetid, men idag gjorde vi ett försök med att leta upp lite blåbär.

Det lyckades också och resultatet blev ca 3 liter handplockade och så gott som färdigt rensade blåbär - och punktering på skogsbilen ...

Medan maken bytte däck tog jag ett varv till hallonbuskarna och nu är jag nöjd och belåten med dagens bärskörd, som dessutom kommer att utökas lite då maken gått sin runda.

Nu kan jag med gott samvete ägna mig åt min stickning med utsikt över sjön - nästan för varmt ...

Sensommar

Det liksom händer inget särskilt, så det har blivit lite bloggtorka. Jovisst, politiken har startat upp och på måndag är jag igång med tre eller fyra möten och läkarbesök från morgonen.

För övrigt har barnbarnet börjat i dagis igen och vi är solo här i Öja. Jag stickar och stickar, plockar lite hallon, som det finns mycket av, däremellan. Jag har ännu inget behov av sällskap. Det går bra med maken och radion.

Livet är enkelt, men njutbart i all sin enkelhet. Det är bara konditionen som är lite oäven. Men månne den inte räcker till seniordans och sittgymnastik till en början. Om nu inte cironaviruset ställer till det igen ...

Namngivningsfest

Den kommunala representationen startade idag för min del höstterminen. Bennäs stationens namnbyte till Jakobstad-Pedersöre station (på finska Pietarsaari-Pedersöre) firades med ministerbesök (justitieminister Anna-Maja Henriksson och kommunikationsminister Timo Harakka) och representanter för regionens kommuner och näringsliv samt VR. 

Det bjöds på laxsoppa och korta tal med musikframföranden av Dennis Rönngård däremellan.  

En riktigt trevlig tillställning och roligt att återse nejdens kolleger.