Jaså, en till ...

 Jag vet att det finns något som man kan relatera till som ålderstillägg och krämpor och kroppsförfall och så vidare. Jag tycker jag fått min beskärda del så här långt, men tydligen finns det rum för mer ...

Igår var jag på min planerade CT-röntgen av nästan hela mig och på måndagen ska onkologen ringa. Men nu hann jag bara hem och vräka i mig mat efter en kortare fasta inför undersökningen och då ringde en läkare från sjukhuset. Man hade hittat en propp i systemet i närheten eller i lungan (jag minns inte vad fabbo doktorn sade) och man ville ha dit mig så fort som möjligt för att påbörja en behandling. Jag skulle stanna över natten. Kunde jag komma? 

Naturligtvis drack jag ur mitt kaffe och började yra runt i huset och packa ner toalettgrejor, bok, telefonladdare etc. Tankarna virvlade i huvudet. Detta hade jag inte räknat med. Jag har ju cancer. Inte behöver jag infarkter och dylikt ...

Läkaren hade frågat om jag har tungt att andas, känner nåt i hjärtat ... Först i bilen kom jag ihåg att visst hade jag haft något i slutet av veckan på kvällen då jag lade mig. Jag kunde inte ta riktigt djupa andetag och kände av det då jag vaknade upp på natten som jag brukar i flera repriser. På morgonen kände jag mig lite konstigt kring axlar och hals, men sen försvann tydligen alla symptom. Alltså det var då något tydligen hände.

Jag körde iväg, placerades i ett isolerat rum eftersom jag så nyligen fått min cancerbehandling och är mer infektionsbenägen. Vackert så! Det blev att vänta och vänta, labsköterskan drog några flaskor blod, trycket mättes (naturligtvis högt!), hjärtkurva togs och till sist kom då en läkare. 

Jo, jag hade lungemboli och ska nu ta sprutor för varje dag ett halvår för att hindra att proppen ställer till med elände för hjärta, lungor, hjärna och hela mitt liv. Eftersom jag injicerat mig själv tidigare efter operationer fick jag välja om jag ville åka hem eller stanna över natten. Men först skulle jag bevisa att jag kunde utföra en injektion. Och det kunde jag, fastän jag hatar det, men man gör vad som helst för att slippa en natt på ett sjukhus.

Jag tar det hela med ro som vanligt. Det är bara att acceptera faktum, sucka och lära sig att leva med ännu en sak. Men nog är jag tacksam för att detta upptäcktes i samband med röntgen. Dessutom lär min cancervävnad i buken ha minskat en aning. Det är också lite positivt, eller hur?