Många gånger har mina tankar gått till André under åren. Hur kunde hans liv ha blivit? Tänk om mina barn fått ha en morbror. Det är bara den äldste som minns honom och jag var gravid med son nr 3 när min bror förolyckades i en bilolycka tillsammans med fyra andra ungdomar.
Jag minns min ilska mitt i sorgen och utbrast att sörjer vi för att vi tycker synd om oss själva? Jag hävdade att André har det bra ...
Åtminstone fick jag lära mig att det finns inget värre för en förälder än att mista sitt barn. Det kommer man aldrig över. Man måste bara lära sig att leva vidare.
Jag minns också speciellt dagen när vi hämtade hem kistan med Andrés kropp från Vasa centralsjukhus. Flickvännens föräldrar hade fått se sin döda dotter och sa att det gett dem en fridfull känsla. När jag frågade begravningsentreprenören om vi kunde få se André, svarade han att han skulle försöka åstadkomma detta. När han återvände blev budskapet att vi kunde få se ena handen. Det avstod vi ifrån, men det ångrar jag idag. Jag tror det skulle ha känts bra i alla fall med ett sista farväl.
Vi får leva med den hälsning som mötte oss då vi svängde in på gårdsplanen när vi kom hem. En hare satt och väntade på oss och det fick oss alla att tänka att nu var André hemma. Han hade varit en ivrig jägare precis som min pappa.
En annan sak är också helt klar för mig, fastän man inte delar arvsmassa är en adopterad bror/son lika älskad. ❤
Berörande. Välformulerade, insiktsfulla tankar. Kram ! B
SvaraRadera