Storgransstorgråt

 

Som jag har beundrat den otroligt mäktiga granen på makens bortre tomt. Ståtligt har den sträckt upp sina två toppar högt över sina grannar. Vilken minnesvärd syn det var att tyst komma paddlande med kanot och plötsligt få se en örn i toppen. Örnen flög förstås bort när den fick syn på oss, men den var stor även den.

Sen kom Aila och slet loss den ena toppen som egentligen var stort som ett träd. Och jag grät i mitt inre.

Sen var det Topis tur att knäcka den andra toppen. Och jag grät igen.

Och nu är det så synd om den stora granen som fått krympa till normal trädhöjd. Den är nog så gammal att den knappast orkar ställa till med en ny toppväxt. Det känns bittert och jag får leva på minnen ...

Obs. Det är granen längst bak, bred och stympad