Näsduksfilosofi

Jag stod och strök några tygnäsdukar och tankarna började rulla. Va, kanske ni utropar, använder nån näsdukar av tyg ännu? Jo, någon gång per år är de i användning hemma hos oss. Det händer då man vill ha något mjukt att snyta sig i. För det mesta brukar vi hederliga tygblöjor som jag sparat efter barnen och det är grejer det!

Nåväl, mina tankar gick till barndomen förstås. Då fanns det näsdukar för män, ofta enfärgade vita eller blå, eventuellt med ränder i ytterkanterna. Monogram var också viktigt.

Damerna hade ofta spetsnäsdukar. Dessa var lite mindre till storleken än herrarnas och tunnare och sirligare. Blommor var inte fel i sammanhanget heller.

Så var det barnen. Vi hade "gubba"-näsdukar. Det innebar att det kunde vara Musse Pigg eller andra figurer. Alltså barnmotiv. Jag minns till och med att vi tillverkade näsdukar i syslöjden eller handarbete som ämnet hette på min tid. Vi fållade för hand och broderade våra initialer. Och jag var mäkta stolt för jag hade samma initialer som lärarinnan!

Nuförtiden har näsdukarna kommit i modebilden igen, men de ska skrynklas ner i kavajfickan och till min stora förtret matchar de inte alltid slipsen.