Jag var lyckligt framme vid Simonsgatan just innan höstmötet skulle börja och blev mottagen med öppna armar och välkomnande leenden. Åh, dessa underbara människor! Jag kände mig nästan som den förlorade sonen (läs: dottern). Man hade sparat smörgåsar åt mig och de åt jag tacksamt.
Efter mötet var den officiella delen slut och jag pilade iväg till nästa möte med en ny bekantskap. Paavo Lipponen med dotter (?) gjorde entré på samma café, såg mig nog, men valde ett annat bord.
Sen var det dags att kalla på nästa träffpartner, nämligen fysikern. Vi hade samma problem som alltid, var dinera? Vi satsade på var sin djävulskyckling och jag som var hungrig som en varg vid det här laget, njöt av varje tugga, medan den kinkigare sonen inte var lika nöjd. Men vi toppade med var sin chocochilibakelse och kaffe på Fazers café. Efter det var vi synnerligen mätta och belåtna.
Intet är som väntans tider. Jag hoppas vara hemma sen eftermiddag om jag hittar bilen under snön. Här i Helsingfors finns inte mycket av den varan. Lite puder bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar