En dag som denna bör man med stor tacksamhet tänka på de som offrade sitt liv och sin ungdom för vår skull. De krigsveteraner och lottor som lever idag är inte många till antalet. Många har säkert fått leva sitt liv i skuggan av fruktansvärda minnen och vi som inte var födda under krigstiden kan inte på något sätt förstå vad mänskorna upplevde. Men vi får inte glömma - aldrig någonsin - och vi måste förmedla denna känsla av tacksamhet för ett självständigt Finland till våra efterkommande.
Vi har det för bra och borde inte klaga. Tänk vad man fick försaka efter freden då landet skulle byggas upp och de stora krigsskadestånden betalas. Om vårt land klarade av detta på ett så beundransvärt sätt borde vår generation lyckas ta oss upp ur den ekonomiska krisen också.
Eller är vi för bortskämda?
Alltid då jag är närvarande vid en jordfästning av en som deltagit i kriget blir jag rörd till tårar av den högtidlighet som sveper genom kyrkan då några åldrande veteraner på ett hedransvärt sätt kommer fram till kistan med en krans. Orgelmusiken är mäktig och vemodig.
Men en gång fick jag nästan en chock av en händelse som jag aldrig kommer att kunna förstå eller ens vilja förstå och acceptera. Som är brukligt reser sig hela församlingen då veteranerna kommer för kransnedläggningen, men den här gången förblev en handfull mänskor bland de närmast sörjande sittande i sin bänkrad. Jag blev väldigt upprörd fastän jag visste orsaken.
Det var folk som inte tillhörde kyrkan utan Jehovas vittnen. Det är helt OK för min del att ha vilken tro man vill och jag vet att de är pacifister och vägrar bära vapen. Men jag anser att man bör ta seden dit man kommer och jag tog det som en stor förolämpning att man inte kunde hedra de som räddat oss från att bli en del av Sovjetunionen. Har de tänkt på hur deras livssituation hade varit utan veteranernas insats?
Nej, vi ska göra vårt bästa för att underlätta de sista levnadsåren för våra hjältar och om det finns pengar i fonder (som det ryktas om) så hoppas jag verkligen att de är tomma då den sista veteranen sluter sina ögon.
En liten grej till. Det är inte bara julen jag bojkottar lite, jag är också immun mot självständighetsbalen. Egentligen inte själva festen utan det där att man sitter framför TVn och tittar på när festfolket hälsar på presidentparet. Kanske till och med ger elaka kommentarer om klädsel och frisyrer. Nej, för min del får de fira sin fest, men jag vill varken vara med eller se på. Jag ska skriva julkort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar