Lucia som leder tankarna vidare

Det här är det närmaste man kan komma en lucia i vårt hushåll med endast två heltidsboende manliga individer och en stark kvinna utan ljusa långa lockar (faktiskt riktigt tunnhårig efter alla cellgifter). Dessutom saknar alla den förväntade goda sångrösten.

Här har vi ett av mina komplex, nämligen att jag inte kan sjunga. Den enda plats där jag offentligt sjunger, och bara skäms lite, är kyrkan och det är inte ofta. När jag nån gång försöker ta mig ton i hemmet får jag snabbt arga blickar som effektivt tystar min "ljuva" stämma.

Kanske jag till och med lider av trauma från skoltiden. Hur roligt tror ni det var att ha provsång inför hela klassen och sen inte bli uttagen till julfestkören? Vi var några som ständigt fick sitta och teckna då de sångbegåvade hade sina övningar. Det hände sig faktiskt nån gång att jag kom över tröskeln.

Men vi ska ta det positiva också. När det gällde att delta i rytmikprogram på julfesten var jag nog med. Där gällde också uttagningar. Vi skulle göra vissa steg i takt till musik och sen plockades en liten grupp ut som övade in ett program. Börjande från första läsåret har jag varit både snöflinga, flicka med boll, vakt i röd skjorta och svart björnskinnsmössa, liten hare och jag minns inte allt.

Om vi nu ska reda ut andra tillkortakommanden så kan jag peka på min långa näsa (och jag ljuger sällan så det är inte det). Jag tror de flesta av oss har någon kroppsdel som vi inte är hundraprocentigt nöjd med. I mitt fall är det alltså främst näsan som jag ärvt av min far och andra Törnqvistare. Vill man vara snäll kan man kalla den adelsnäsa (passar ju en kronjuvel) för enligt myten var det en fransk adelsman som mönstrade av ett fartyg i Öja för mycket länge sen och gifte sig och därifrån kom den adliga kranen i släktens ägo. Det tröstar föga, men som jag tidigare sagt: Vi tar det på INRE skönhet. Som tur är behöver man inte spegla sig så ofta. Ur syn ur sinne.

För att återgå till rubriken för detta blogginlägg så susade mina tankar i en annan riktning än era. Men luciatraditionen tycker jag är fin. Lucia lyser upp för många mänskor i det mörka december och sprider glädje och tröst.