Ibland behövs det lite för att trigga i gång min hjärna. Ofta är det musiken som inspirerar. I morse var det Status Quo och Rockin' All Over the World. Rytmerna i musiken satte i gång rörelser i min kropp, åtminstone i tankarna. Denna gång förflyttade jag mig till gymnasiet.
Med de långa lektionerna tycker jag det krävs lite paus i arbetet och varför inte plocka fram en låt och sätt till en enkel, men välbehövlig koreografi. Lite sprätt med armar och ben, något för stela axlar och nackar, rörelser som inte kräver så mycket utrymme utan kan göras sittande eller stående vid bordet. Redan det att man stiger upp och sätter sig ner tio gånger är bra. När allt detta görs till musik blir det dubbelt roligare för då känns det lättare och man dras med i musikens virvlar.
Kitty Seppälä sa en gång under en intressant föreläsning att vi egentligen inte borde sitta mer än en halv timme åt gången. Bara att man stiger upp framför TV:n är positivt. Förutsättningen är förstås att man inte går en runda till kylskåpet.
Det var ganska populärt med pausgymnastik på arbetsplatserna för ca tjugo år sen. Men hur är det nu? Har man glömt bort den lilla pausen och blir det av utan ledare? Jag vet hur lätt det är att glömma och att strunta i det för att ingen står med "piskan".
Hur mycket tror ni att jag jumppar här hemma? Det blir nog att plocka fram min kettlebell efter julen.
 |
| Herr och Fru Kettlebell. Min är större och vackrare, men lättare |
PARENTES:
OCH lite skojiga ljus
PARENTESEN SLUT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar