In memoriam

Ni kanske har märkt att min mamma förekommer då och då i mina blogginlägg. Hon dog i cancer 2005 men lever fortfarande kvar i mitt hjärta i vardagslivet. Vi hade god kontakt och pratade nästan dagligen med varandra. Hon var också till stor hjälp när barnen var små. Det är faktiskt bara 2-2½ år mellan de fyra gossarna, så det var en intensiv period och jag ångrar inte en sekund att jag gav upp "karriären" och stannade hemma sen gosse nr 2 föddes. Det passade mig åtminstone, samtidigt som jag förstår de som väljer andra vägar. Vi är alla olika.

Idag skulle min mamma ha fyllt 80 eller var det igår? Det är nämligen så (enligt henne själv) att prästen var aningen lomhörd och skrev ner 9.12 i kyrkboken i stället för 10.12 som enligt mormor var det rätta födelsedatumet. Officiellt har vi kört med 9 december, så står det också på gravstenen, men sen har vi firat den dag det passat bäst. Praktiskt, eller hur?

För tillfället är gravstenen borttagen för gravering eftersom min pappa dog i somras, men jag förde vita rosor till graven igår. Mamma älskade vita rosor och hade ofta det i begravningsbuketter.

 Ja, nog är livet märkligt. Min bror dog när han var 19 och båda föräldrarna är nu döda så jag har kommit i nära kontakt med döden, också på grund av min sjukdom, men jag känner ingen rädsla för den. Det enda vi egentligen vet är att vi föds och dör. Det som händer däremellan ska vi göra det bästa av.

Låt positiva minnen leva och frodas i sinnet och njut av de små glädjestunderna.