Fireworks

Låt mig genast säga det: Jag är inte en vän av smällare och raketer!

Visst har barnen haft sin period då villaavslutningen var det största i världen på grund av fyrverkerier och hejdundrande kanonslag, men tack och lov är den perioden förbi. Numera firar min man och jag veneziaden ensamma  på sommarstugan tillsammans med nästan 100 ljuspunkter (facklor, värmeljus, lyktor etc). Men, hoppsan, nu är jag lite efter eller före, hur man nu räknar. Det är nyårsafton och inte sista lördagen i augusti.

Nyårsaftonen har två höjdpunkter: Middag för en i Finlands TV (16.45 i år) och Grevinnan och betjänten i Sveriges TV (20.45). Därefter kan jag tänka mig att sabrera en skumvinsflaska (har gjort det en gång på kurs och inte vågat försöka på nytt, det lyckades väldigt bra då, men ...).

I stället för fyrverkerierna ska jag bjuda på foton från Den magiska fontänen i Barcelona (tagna i februari 2009 då jag fyllde mina mogna 50). Det kallar jag ljusfenomen i all sin skönhet programmerade till mäktig musik. Det var något för både ögat och örat med alla färger och rytmer.

 GOTT  NYTT  ÅR!

Slättens vänner

Alltid när det är snöstorm så tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte längre bor i mitt barndomshem på slätten. Det var minst sagt ett elände att ta sig till och från skolan då blåsten pinade i ansiktet. En kilometer i hård motvind (och på något vis var det alltid motvind hur man än svängde sig) har satt sina spår i mitt medvetande. Varje gång det blåser är jag så lycklig över att bo mitt i centrum, men ändå på en skogstomt. Samma sak på sommaren på stugan. Den är placerad med ryggen mot norr nedanför en brant stenig backe. När nordanvindan blåser vår och sommar sitter vi och njuter i bikini (nå, det är nog bara kronjuvelen som använder bikini) och ler i smyg när de är påpälsade på andra sidan sundet.







Som ett kuriosa kan nämnas att jag på Penkkis (sista skoldagen i gymnasiet) fick stipendium av Slättens vänner. Lärarna hade totat ihop en sketch och läraren som spelade mig erhöll stipendium för sina sex approbaturer i studentexamen (lägsta vitsordet). Tack och lov gick det lite bättre för mig i verkligheten.




  Vi besökte huset på slätten idag och medan de övriga skottade snö passade jag på att fynda bland julprydnaderna. Vi har nämligen lyckats skrota alla våra ljusstakar. Den enda som fungerar har fel stöpsel och kontakterna i köket är jordade. Nu hittade jag både stjärna och ljusstake som lyste plus en lämplig stöpsel som någon kanske kan installera på vår gamla ljusstake.

Nu är det ljus här i vårt hus!

Jakt

Jag är uppvuxen med en far som var jägare. Den bössa som han köpte för surt förvärvade slantar har numera gått i arv till ett barnbarn. Två av mina barn har också tagit jägarexamen och den ena är mer eller mindre aktiv jägare. Än så länge är det mest småvilt som gäller, men några rådjur har hittat vägen till min frys.

Jag läste webbkommentarerna angående det lodjur man fått licens för att skjuta i nejden. Åsikterna gick skarpt isär. Måste genast tillstå att jag inte är på lodjurets sida. Jag anser att kattdjuren tillsammans med minken hör till de djur som inte riktigt förstår sin plats i vår fauna. Jag äter djur och accepterar att djuren äter andra djur, men när de dödar enbart för dödandets skull då upphör min förståelse. Min Vallvik-kusin har också berättat om de otaliga katter som försvunnit sen lodjuren blev allt talrikare i trakten. Man är till och med lite rädd för att placera barnvagnen med sovande baby på utsidan.

Visst är små kattungar söta och jag trodde aldrig jag skulle bli katthatare som min far, men när jag sett små söta ekorrungar och fåglar dinglande i kattens mun då surnar jag till. Under min skoltid var det vanligt att man stötte på hundar på vägen hem. Numera måste de vara kopplade. Jag skulle inte heller gråta om katterna mötte samma öde. Stöter jag på en katt på min gårdsplan så tar jag på mig min allra elakaste min och fräser och skrämmer iväg den. Alltid roar det någon. Innerst inne är jag nog snäll men jag har fått för mig att jag inte ska tycka om katter längre.

Tillbaka till jakten.

I källaren till mitt barndomshem kunde man då och då hitta en skjuten hare hängande i taket. Det var inget skrämmande utan helt naturligt. Pappa och jag brukade sen livligt diskutera vem som skulle få äta hjärtat (om det inte var sönderskjutet), för det var en delikatess sen mamma tillrett harköttet.

För en jägare är inte själva jakten alltid det viktigaste utan det är vandringen i skog och mark som ger själen ro. Att lyssna till naturens ljud och med öppna sinnen ta in allt som hörs och rörs. Jag har märkt att jägare är väldigt vakna och ser mycket som går en vanlig dödlig förbi.

En husmor gläds över köttet som hamnar i stekpannan. Visst är det roligt med omväxling. Det kött som sprungit (eller flugit) omkring i våra skogar är mustigt och gott. Allt blir en delikatess om det tillagas med smör, grädde och kärlek!

Kuddar i mängder

 Visst är det underbart att sätta sig framför TV:n och njuta av hur inredarna transformerar fram det ena rummet efter det andra. Man märker att inredningstrender kommer och går lika snabbt som modet inom klädbranschen. Att hänga med i det senaste kräver tid och pengar. Vem orkar tapetsera eller måla om väggarna varje år? Mitt råd som alltid är att inte falla för alla modenycker utan hitta din egen stil och plocka in någon modedetalj som visar att du nog är vaken.



Min soffkamrat har lite svårt med den mängd kuddar som ska placeras ut i hemmet. Nu är de bara en sjättedel av alla de som inredarna i TV slänger omkring sig. Jag förstår om man vill ha tio kuddar i soffan, för jag behöver själv en bakom ryggen då jag ska sitta en längre stund, men var placerar du de femton kuddar som ligger i en välplacerad hög på sängen då du ska krypa ner för natten? Visst är det snyggt, men ack så opraktiskt! Kanske det är tänkt att man ska ha kuddkrig innan man lägger sig i lodrätt tillstånd? Åtminstone jag har ingen kuddhage i mitt sovrum där kuddarna kan bevaras nattetid.

 

Jag har satsat på kuddöverdrag i min kuddsamling. Jag håller mig till en storlek och så byter jag efter säsong eller humör. Jag kan gå runt ganska länge i affärerna innan jag hittar det jag vill ha. Jag har också lyckats invadera mina tre söners studiebostäder med några kuddar för det är så roligt att leta färger.



Kudden på bilden nedan är jag oerhört rädd om. Den har min mormor sytt och gett mig då jag var liten flicka. Hon var väldigt duktig på att brodera och ritade av mönster ur olika tidningar och komponerade ihop. Hennes broderier är mycket välgjorda och unika. 

Pampuschernas räddning

Jag kan nog lugnt säga att det var Pampasspelet som räddade julfriden i huset denna starkt frostbitna helg. Speciellt far i huset tog till sig spelet och krävde speltid. Bror och svägerska på besök lockades in i ungdomsföreningarnas historia på svindlande vägar i Pampas. Som tur är har brodern ett förflutet som busschaufför och känner till geografin och vägarna väl.



Pampasspelet är ett spel som liknar Trivial Pursuit. Man ska besvara frågor som hänför sig till vårt långa Österbotten. Ibland får man alternativ, vilket gör det lättare att gissa. Ibland är man inte riktigt överens med speluppfinnaren. Man märker också att minnet sviker ganska ofta. Man kan erinra sig att man besvarade en fråga dagen innan och avgav fel svar, men man minns för allt i världen inte det rätta svaret. Men så finns det också sånt man kommer ihåg från tidigare spelomgångar. Hur som helst är det alltid svårast att befinna sig längst bort hemifrån, nämligen i södra Pampas. Här får man också vrida tungan ur led då man ska försöka läsa uttryck ur de lokala dialekterna. Men intressant är det.

Namnet Pampas kanske föranleder lite förklaringar för eventuella icke-lokala läsare. Det finns en stor slätt i Argentina som går under namnet Pampas och eftersom den österbottniska kustremsan är mycket platt har den fått samma namn. I spelet får vi dock lära oss att det också finns en stad i Peru med samma namn. Våra gossar som gör sin militärtjänst i Dragsvik (i staden Raseborg i södra Finland) får ofta epitetet pampusch medan de i sin tur benämner sydlänningarna för gummilänningar. Till detta må vi kanske återkomma ...


Skönt är det hur som helst med några ordentliga vardagar innan nästa helg uppenbarar sig. Och kanske man skulle våga sig ut när den värsta kölden har släppt.

Julaftonseder

Som tur är har vi kvar ett stereoset  med skivspelare för vinylskivor för det hör till julaftonmorgonens traditioner att vakna till Elvis julskiva.

 


 

När julskinkan fått skjuts in i ugnen var det dags för besök på två gravgårdar. Det var så vackert med den vita snön. Vi tog en omväg via Larsmo och njöt av det vackra landskapet.

 

Hela familjen deltog i en omgång av Pampasspelet. Uppdelade i tre lag, två man per lag, förkovrade vi oss i fakta om Österbotten. Jag vill inte skryta med vem som befann sig på det vinnande laget när vi reste från Gamlakarleby till Sideby och tillbaka igen ...

En god julmiddag följde med mammas plommonblamagé som efterrätt. Nu är det bara att vänta på julgubben ...

Jag gör också ett par dagars uppehåll i bloggandet, behöver vänja mig inför resan i januari.

Jag önskar er alla den julhelg ni helst vill ha!

God Jul!

Här var det pyntat ...

Jag ska släppa några bilder från mitt hem så att ni alla får julfrid i år också. Jag förstår att ni tycker så synd om min familj som har en matrona som inte bryr sig om julutstyrsel, men det finns faktiskt ett och annat julrelaterat omkring oss i närmiljön.

Igår hade jag en egen "utrensning". Det blev en hel kasse full med tomtar och icke önskvärda saker som får åka till nån återvinning så småningom. Gamla elljusstakar testades och befanns obrukbara. Vissa saker var brännbara. Det inger en sån skön känsla då man inser att man lyckats skära ned på prylarna i hemmet. Nu bara suktar jag efter lite vita tomtar, änglar, guldpynt ...

Man förknippar vissa saker med resor. I Köpenhamn föll jag för dessa vackra orange-guldfärgade kottar som trivs i mitt kök.

 

Sen bara diggar jag pynt som går i brunt. Fastän jag inte hade innegran kunde jag inte låta bli att köpa dessa bollar och girlander. Nu får de cirkulera i huset varje år.

 















Min lilla ginnalalönn fick lite pynt i år. Men, usch så det var kallt!

Änglabordet

Visst sjunger de vackert!

I år ska ljustomtarna tuttas på

Lokalt hantverk

Nu riktigt ser jag fram emot julmaten som nästa anhalt på helgen. Smakliga måltider!