Raamt

I olika bygder har man sen urminnestider skrämmande varelser som man kanske tror på, kanske skrämmer barnen med så de ska hålla sig borta från farliga ställen. Jag är inte kunnig inom folkloristiken och jag brukar köra med Mårran nuförtiden, men i grannbyn Esse talar man om Raamt.

I pjäsen Gräset är mörkare på andra sidan som Teater Viirus uppför i Helsingfors (gästspelade också på Wasa Teater) har Raamt en framträdande roll som symbol för all den rädsla och ondska som finns inom oss och runt omkring oss.

Jag har läst Kaj Korkea-ahos bok så jag kände till handlingen. I pjäsen är förstås det mesta nedskalat till skelettdelar, men min åsikt om romanen och pjäsen sammanfaller i stort. De är inga mästerverk men helt läsvärda och sevärda för en fördomsfri kvinna i sina bästa år.

Scenen var avskalad och ljus och ljud assisterade fint handlingen. Vipptekniken (mitt påhittade ord och kan inte förklaras, måste ses. Det är scenen som höjs och sänks i olika grader.) utgjorde ett intressant moment och skådespelarna gjorde bra prestationer. Jag har aldrig besökt Viirus så det var ett nytt äventyr - litet och avskalat i det fallet också, men kändes nära och äkta.

Det jag opponerar mig emot i Korkea-ahos alster är att det är too much. Det är liksom för många löv på trädet om ni förstår. För om man hittar homosexualitet (med både fobier, intolerans och giftermål), SM, prästtvivlan, hustru- och barnmisshandel, självmordsförsök, detektivarbete, trafikolycka, äktenskapsproblem, talterapi, graduarbete och så vidare och så vidare i samma bok/pjäs blir det för många trådar att nysta och för många knutar att lösa upp.

Varför inte skriva fler romaner och dela på garnnystanen anser Kronjuvelen som inte tycker om för många färger i en och samma tröja.