Ett litet försök till klarläggning

Själv är jag väldigt medveten om hur jag har det och vad jag vill, men det kan lätt hända att andra inte inser det samma så därför vill jag försöka precisera min situation. Allting är tolkningsbart och därför är det svårt att nå alla.

Alltså: jag kommer för evigt att ha min cancerstämpel i pannan eftersom min första tumör för tio år sen hade bildat metastaser i lymfan. Tumörer kan man ofta operera bort och med cytostatika försöker man komma åt de kvarvarande cancercellerna. Entydigt så här långt.

Efter min första operation fick jag sex läkemedelsbehandlingar och åt antihormoner i mer än fem år, vilket i sig innebar att risken för cancer i livmoderregionen var lite större.

Försommaren 2012 upptäcktes tumörer på äggstockarna som opererades bort  tillsammans med livmoder och blindtarm och analysen visade att det var samma typ av cancerceller som hade försökt mörda mig år 2003. Annars såg det bra ut i lilla (?) maggen. Nu följde igen cytostatika, fem behandlingar, varav den sista misslyckades och man sprutade in medicinen direkt i bröstvävnaden i stället för vascuporten. Den hade jag fått inopererad under huden för att mina blodådror är av den rymmande sorten och dessutom hade den tidigare behandlingen förstört venerna.

Efter avslutad behandling gick jag på regelbundna kontroller och i december hittades en tumör i mitt hittills friska bröst. Tumören och bröstet opererades bort och hade inte gett upphov till metastaser i lymfan.

Med denna bakgrund och med informationssökning på egen hand kom jag till den slutsatsen att cellgifter inte är den saliga medicinen i mitt fall. Och jag betonar MITT fall! Man kan aldrig jämföra cancerfallen för vi är individer och tyvärr agerar Big C också väldigt individuellt.

Därför kom jag slutligen fram till att jag hellre satsar på mitt immunförsvar än leker detektiv och letar cancerceller. Vi har alla celler i vår kropp som är specialiserade på att omintetgöra farliga celler och om vi sköter om dem på rätt sätt så kanske de kan hjälpa oss optimalt.

Jag är nu bara en känslig och intuitiv typ som går på min egen känsla och lyssnar på min inre röst. Visst kände jag lite tvivel då jag bäddade sängen i morse, men ganska fort styrdes mina tankar till att det här är rätt för mig just nu. Ingen, varken läkare eller forskning, kan förutsäga min levnadstid, men jag kan själv påverka den genom att leva så att kropp och själ är i balans. Alltså goda, positiva tankar, trevliga medmänniskor, grönsaker, frukt och bär, motion och uppiggande upplevelser som stärker hela mig.

Puh! Hänger ni med ännu? Jag kan inte skriva uttömmande, men kom ihåg att det här gäller endast mig och min sjukdomsbild. Jag vill absolut inte påstå att det passar alla andra. Man måste utgå från sig själv och ta kontroll. Jag vill också påpeka att min läkare inte en enda gång ifrågasatte mitt beslut. Vi var överens om att så här gör vi nu och man kan ändra sig i framtiden vid behov.