Raamt

I olika bygder har man sen urminnestider skrämmande varelser som man kanske tror på, kanske skrämmer barnen med så de ska hålla sig borta från farliga ställen. Jag är inte kunnig inom folkloristiken och jag brukar köra med Mårran nuförtiden, men i grannbyn Esse talar man om Raamt.

I pjäsen Gräset är mörkare på andra sidan som Teater Viirus uppför i Helsingfors (gästspelade också på Wasa Teater) har Raamt en framträdande roll som symbol för all den rädsla och ondska som finns inom oss och runt omkring oss.

Jag har läst Kaj Korkea-ahos bok så jag kände till handlingen. I pjäsen är förstås det mesta nedskalat till skelettdelar, men min åsikt om romanen och pjäsen sammanfaller i stort. De är inga mästerverk men helt läsvärda och sevärda för en fördomsfri kvinna i sina bästa år.

Scenen var avskalad och ljus och ljud assisterade fint handlingen. Vipptekniken (mitt påhittade ord och kan inte förklaras, måste ses. Det är scenen som höjs och sänks i olika grader.) utgjorde ett intressant moment och skådespelarna gjorde bra prestationer. Jag har aldrig besökt Viirus så det var ett nytt äventyr - litet och avskalat i det fallet också, men kändes nära och äkta.

Det jag opponerar mig emot i Korkea-ahos alster är att det är too much. Det är liksom för många löv på trädet om ni förstår. För om man hittar homosexualitet (med både fobier, intolerans och giftermål), SM, prästtvivlan, hustru- och barnmisshandel, självmordsförsök, detektivarbete, trafikolycka, äktenskapsproblem, talterapi, graduarbete och så vidare och så vidare i samma bok/pjäs blir det för många trådar att nysta och för många knutar att lösa upp.

Varför inte skriva fler romaner och dela på garnnystanen anser Kronjuvelen som inte tycker om för många färger i en och samma tröja.

Nu är jag förB...

... för nu har två morgnars och en kvälls bloggarbete gått förlorat på grund av min pekplatta eller kanske e-bloggerappen som vägrat lyda min minsta vink. Nu tar jag korta versionen och den kan bli lång...

Alltså igår morse vaknade jag tidigt på hotellet, tog en dusch och kröp tillbaka ner i sängen för att slänga iväg lördagens blogginlägg, vilket lyckades och jag var nöjd.

På kvällen märkte jag att jag hade skrivit ett r i stället för ett t och ville naturligtvis rätta till det. Det lyckades inte via appen så jag gick in direkt såsom på riktiga datorn och finemang ... men ...

I morse då jag skulle fortsätta mitt bloggande rullade inlägget från igår orättat och var liksom i vägen. Nåväl, jag skrev dagens inlägg och försökte ladda upp det, men nu ville inte nätverket på hotellet vara med - trodde jag.

Jag testade på nytt hos fysikerplantan, men icke och han hade märkt att jag lyckats få bort gårdagens blogginlägg (rubrik Hagnäs). Vi tog en promenad längs Arabiastranden och jag och maken började klättra upp för backen mot Österbotten.

Väl hemma testade jag på nytt, men det ville sig inte. Nå, jag skrev av mitt inlägg och lade till bilder och inledde med ett anförande om "kråtasi" (=strul). Jo, allt såg fint ut, men fortfarande ville appen snurra på med sitt försök att ladda upp materialet och på varje gammalt inlägg rullade samma text. Vad gjorde jag då? Jo, naturligtvis tog jag bort det! Påföljden var att nu har jag plötsligt två inlägg som är puts väck! Så gissa om käringen är megasur!

Och jag som hade skrivit om Helsingfors och stadsdelen Hagnäs och saluhallen och inköpta tepåsar, om esplanaden och promenader och vårmöte och Kappeli och allt annat viktigt som hänt de senaste tre dygnen. Nu konstaterar jag bara att jag hade en trevlig stund i huvudstaden, har återvänt och ska återge mina tankar om teaterpjäsen vi såg i morgon.

Två bilder hittade jag åtminstone i papperskorgen.

Vy mot Kronohagen och Skatudden

svensk-finsk text i Hagnäs saluhall

Soliga resefunderingar

Alltid då jag reser genom land och rike dyker mänskonära tankar upp i min lilla skrynkelhjärna. Tänk, i den där stugan bor det en människa! Hur lever hon sitt liv? Tänk, om jag bodde här! Hur skulle mitt liv se ut då?

Plötsligt gick jag längs en liten väg i Ulvsby, tror jag, Ulvila på finska. Det lär vara en stad med ca 12 000 invånare och hittas utanför Björneborg. Där går jag i min yllekappa och mina vinterstövlar och ut ur ett hus kommer en dam i bikini! Det är 28 mars klockan 13.30! Tala om kontraster! Visst var det varmt i solen, men vem av oss blir månne först förkyld?

En annan kontrast blev fartens tjusning. Här har man hela vintern tuffat på i 80 kilometers hastighet. Jag körde nästan hela sträckan hemifrån via Ulvila med destination Helsingfors och plötsligt befann jag mig på motorvägen och fick tillåtelse att trycka på gaspedalen tills mätaren visade 120! Det kändes nästan too much! Men nog var jag lite stolt över att kunna ta mig till Arabiastranden och hålla rätt fil nästan till slutet. Där är jag inte riktigt säker på att allt gick enligt reglerna, men jag hade grön pil och jag var lite oense med navigatorn men jag visste vart jag skulle och jag hörde bara ett halvtamt tutande och lite bromsar och kanske min sväng blev lite snäv, men fram kom jag med lite bestämdhet.

A nice cup of tea

I min nya hälsovåg ingår oftast fyra muggar grönt te varje dag. Jag avslutar frukosten med två muggar och sen dricker jag mer på eftermiddagen eller kvällen eller både och. Eftersom jag besvärades av högt blodtryck efter operationen drog jag ner på kaffekonsumtionen och det finns dagar då jag helt avstår från kaffe. För mig är det inget problem för jag har aldrig varit beroende och började dricka kaffe först under studietiden.

Oftast brygger jag mitt te i mammas lilla rostfria panna som räcker till precis två muminmuggar. Sällan använder jag färdiga tepåsar utan portionerar upp två teskedar i min lilla tebehållare som ryms precis i pannan, låter det dra i två minuter (blir beskt om det står för länge) och njuter.

Det finns grönt te med så många smaktillsatser och också i ekologisk form så man blir aldrig trött på det. En favorit jag kan rekommendera är grönt te med mintsmak - fräscht och välsmakande.

bara älllskar min gamla teburk!

...å de va Mumin ...

Lyckat recept

Samma dag som jag fullbordade surdegsbaket testade jag också en variant på fröknäckebröd. Det visade sig vara riktigt lyckat, lite sprött så man får vara lätt på handen då man hanterar det, men supergott och lättbakat.

Jag har lånat det av (oj, jag har slarvat bort det -  för då jag gick för att söka fram urklippet blev jag förfärad en minut innan jag kom ihåg att jag satt in det i min nya kokbok -  ni märker hur välstrukturerad jag är...) Kyrkpressen, men klippt bort vem som bjudit på receptet så tyvärr får ingen ta åt sig äran. Hänger ni med i min krångliga mening? Jag förespråkar kort och enkelt, men ibland skriver jag på det här sättet för att antyda de komplexa tankebanorna och händelserna som ingår i sammanhanget.

KNÄCKEBRÖD MED FRÖN

En plåt  (jag använde en lite mindre plåt än den som följer med ugnen, min anm.)

1 dl solrosfrön
1 dl sesamfrön (mindre kolhydrater i skalade om jag minns rätt)
½ dl hela linfrön (använd aldrig krossade, de härsknar genast de krossas)
½ dl pumpakärnor
2 msk pofiber
1 msk fiberhusk
½ dl smält smör (ska testa med olja)
2½ dl kokande vatten
flingsalt att strö på (jag glömde och tur var det för det skulle ha blivit för salt)

Blanda alla torra ingredienser. Blanda i det smälta smöret och det kokande vattnet. Blanda allt. (Egentligen ska fiberhusken svälla, men smeten tjocknade då man rörde en stund). Bred ut på plåt och strö över flingsalt (eller uteslut saltet i smeten). Grädda i 150 grader i cirka 45 minuter. Skär genast i rutor och låt eventuellt torka i 50 grader efteråt. (Mitt knäckebröd var torrt och fint utan torkning)

Testa det här och det behövs bara smör på om man inte vill lyxa till det med en god ost.

Klubbsvingande kronjuvel

Drottning för en kväll!

Sen 2011 har jag agerat första viceordförande för kommunstyrelsen utan att ha behövt träda in som klubbsvingare. Posten har bara inneburit lite representation och deltagande i extra möten här och var.

Men igår kväll var det dags då ordinarie ordförande behagade förlägga sina uppgifter som barnbarnsövervakare till varmare trakter. Naturligtvis hade vi ett så stort ärende som bokslutet på agendan, men jag har förstått att man inom politiken ska använda sig av kontakter så det gjorde jag. Över en kopp te fick jag goda råd och samtidigt en trevlig pratstund. Jag sökte också tjänstemännens stöd.

Mest rädd var jag för att missbruka klubban till den grad att den gick upp i limningen. Den förra ordföranden hade lyckats med det företaget och jag vet inte om han använt Karlssons klister som vi tydde oss till som barn.

Nå, vi kom igenom den digra föredragningslistan utan större mankemang tack vare snälla mötesdeltagare och inte kan jag säga att jag känner någon stor dragning till den prestigefyllda positionen som ordförande, men jag är van att vikariera så det gick an.

För att riktigt spexa (inte spetsa) till det bad jag en darrhänt fotograf föreviga tillfället. Kanske lika bra att bilderna är lite suddiga så syns inte alla årsringar ...

Tronen var bekväm.

Testning på gång

Nu har jag testat - och misslyckats!

Den här gången gällde det toalettstädning. Enligt reportage i lokaltidningen ska en skoltoalett städas på 84 sekunder.

Alltså skred jag till verket och kastade en blick på armbandsuret då jag startade. Fastän jag inte ägnade mig åt golvytan så blev det stor överskridning i tid. Jag klarade av det på fyrahundraåttio sekunder.

OK, jag saknar utbildning men har nog en viss vana. Perfekt blev det inte heller så jag kan inte skylla på pedanteri. Å andra sidan används inte min toalett av hundra barn heller.

Medan ni funderar på detta kan ni tänka på att alltid stänga locket på WC-stolen efter uträttat ärende. När man spolar lär droppar sprida sig upp till sex meter från stolen. Tänk på det i maginfluensatider!

En dag full av upplevelser

Vi styrde kosan söderut på förmiddagen och anlände till projektingenjörens bostad i god tid före lunchen. Det är alltid problematiskt att hitta rätt lunchställe för dagen, men vi hamnade på vårt favoritställe och åt en välsmakande pepparbiff med gratängpotatis (min köttdag!). Jag blev överlycklig då jag hittade grönt te och fick det serverat i snyggt teglas. Utseendet betyder trots allt en hel del.

Ingenjören återvände hem för att ta sitt pick och pack och åka till Sydkoreas huvudstad på mässa. Som kuriositet kan jag nämna att min blogg haft enstaka "läsare" i det landet så de känner till Kronjuvelen (eventuellt).

För familjens huvudmän blev det show för hela slanten då vi tillsammans med fullsatt salong åtnjöt sång, spex och lite dans av Lang-Kaj, Blind-Kaj och Gulla-Kaj. Skrattmusklerna fick sig en omgång och trots att man hört det mesta så är det lika roligt varje gång. Ordfyndiga gossar som vågar bjuda på sig själv trots sin ringa ålder. Enkelt och avskalat men stående ovationer bjöd vi på.

Efter matinén var vi lagom kaffesugna och begav oss ut på stan för att hitta ett öppet café. Det lyckades och jag var ganska nöjd med min stora getostsmörgås (vill bara påpeka att jag åt hälsosamt).

 
För att minska på körkilometrarna på riksåttan tog vi en omväg till Särkimo, Västerö och Österö. Vacker skärgård och minnen som Jean och Aino Sibelius bröllop på Tottesunds herrgård (inte bjuden) och daghemsgårdsplanen där vi firade 1 maj med sönerna då de var små. Jag såg till och med en underbar sädesbod med loft omgjord till sommarstuga som jag ångrade att jag inte tog ett foto av.

Som kuriosa kan också nämnas att det blev släktträff både på Wasa Teater (kusin Vitamins dotter i jobb) och mirakulöst nog vid gamla färjefästet i Maxmo skärgård. Kusin från Sydin var på väg med sin man norrut och han ville se Nabben. Ovetandes mötte vi dem på vägen dit och när vi stannade till för att fotografera en ståtlig skäggdopping körde de förbi och kände igen oss. Snacka om slump och sammanträffande och timing!

En toppendag!

Den fina fulen hade hunnit försvinna

Hit kom vi med färjan förr i världen

Roses, here I come ...

Nu är jag inspirerad då jag stiger upp klockan fem för att blogga. Jag till och med satte i gång med att stryka skjortor på kvällskvisten igår. What's up?

Jo, jag beställde flyg + hotell till Visby, Gotland igår kväll. I månadsskiftet juli-augusti lyfter vi och spenderar fem dygn på min drömort i rosornas tid.

Själva planeringen är för mig nästan halva resan. När datumet för avfärd närmar sig börjar jag gruva mig för alla onödiga saker. Säkert blir nån av oss sjuk, ligger i maginfluensa eller dylikt. Och packandet känns jobbigt. Men sen när man väl är på väg då är det bara skönt och den lilla nyfikenheten - hur ser det ut på hotellet? Alla nya intryck ger underbara upplevelser som sen blir till minnen för livet. Visst kostar det, men nog smakar det desto mer.

Men innan det bär av till Gotland får jag suga på små resekarameller: Vasa (idag), Helsingfors (nästa helg) och Stockholm (1 majhelgen). Visst har jag mycket att se fram emot ...

Another failure

Visst är det roligt med andras misstag och jag är den som gärna bjuder på mina egna tillkortakommanden i köket bland annat.

Nu senast var det surdegsbaket som jag nämnde om igår. Jag ska ta hela storyn.

Jag hade länge planerat när jag skulle sätta in stöten och komma till skott. Ett recept hade jag plockat ur Kyrkpressen och när jag fick Vegetariska kokboken i min hand och lite bläddrade i den blev jag ännu mer inspirerad.

Man bakar inte surdegsbröd på en dag så det gäller att planera. När har jag tid att få bröden i ugnen?

Jag tog fart från kokboken och satte i gång. En varmare plats för jäsning hittades ovanpå kylskåpet. Lite omskakningar morgon och kväll, men sen blev det svårt att få tiden att passa. Då började jag snegla på det kyrkliga brödreceptet och fortsatte proceduren enligt det. Igår hade jag då nästan tid att sköta utbakningen och ni fick det refererat i förbifarten i gårdagens inlägg.

Degen kändes inte riktigt som jag inbillat mig. Jag slängde i en hel del mjöl. Tidigare hade jag blandat i både spelt- och rågmjöl och startat upp med endast rågmjöl. Nu blev det ytterligare av de sorterna plus lite havrekli och rågkross. Det lät väldigt hälsosamt och ingen jäst alltså. Men resultatet var väldigt klibbigt så jag grep plan Ö när det gäller mitt brödbak: ta fram formar och släng smeten i dem, låt jäsa och hoppas på att det går att äta efter gräddning.

Sagt och gjort! Jag fick tre bröd ur ugnen och visst gick de att äta och visst smakade de surbröd, men inte var de vackra och inte var de trevliga att baka, men säkert mättande och stärkande.

Nu ska jag forska vidare och bland annat diskutera med bakväninnan för att få mer tips. Jag har en liten klump surdeg i frysen så det är bara att sätta i gång då tiden känns rätt. Det kan dröja länge ...

Vilande surdegsstart

Inte färdigjäst men ätbart

Internationella glädjedagen

Vi har en massa temadagar och FN har instiftat internationella glädjedagen som infaller just idag, 20 mars.

Jaha, och vad har jag hittills haft att glädjas åt? Jo, jag sov riktigt bra i natt och kände mig tämligen pigg ren klockan sju.

Mina fantastiska gymnaster bringade mig glädje som vanligt fastän jag hade glömt Dennis hemma (alltså CD-skivan jag planerat använda), men jag hade musik med så det blev lite improvisation, vilket betydde både salsa och tango i en grupp. Men vi glömde inte magmuskler och benstyrka och det gläder mig så här efteråt.

Glädjen fortsatte då jag kom hem - eller inte. Timingen var lite tight idag. Ett bokat möte på kommungården och ett kvällsmöte störde surdegen som stod på jäsning - trodde jag. Samtidigt som jag värmde ärtsoppa började jag kladda med degen som inte såg ut som den borde och snart fanns det spår av mina geggiga händer på golv och mjölpaket. Nej, det tycks inte vara min grej det här med surdegsbröd. Men jag ska återkomma till det i ett senare blogginlägg.

Jag brukar inte hänga ut mina nära och kära på bloggen, men jag vill illustrera glädjen i ettårsleendet. Därför ser ni inte vem det är and my lips are sealed ...

Taggad

Häromdagen blev jag ordentligt taggad, åtminstone två gånger.

Ni har kanske följt med trenderna inom krukväxtvärlden och fått er till känna att det är dags för kaktusarna nu. Det är säkert två månader sen jag inhandlade en pytteliten kaktus som passar in i min pyttelilla orangefärgade ytterkruka.

 
I måndags skaffade jag tre lite större kaktusar för min tredelade svarta keramikkruka. Det var då jag taggades - av kaktusarna. Det är inte lätt att få motsträviga kaktusar ur plastemballaget. Ni vet hur det är då man får stickor eller taggar i tummen - det svider och irriterar. Naturligtvis var det högra tummen och jag vet att jag är dålig på finmekanik då det gäller vänster hand så jag lät bli att försöka operera ut de små små taggarna. Hade det varit andra tummen skulle jag direkt ha plockat fram en nål, snittat upp överhuden och plockat bort orosmomenten med en pincett.

Men idag för de små taggarna inget oväsen så det är lugnt (och förstås ett väldigt litet problem i världen, men jag älskar att skriva om de små, obetydliga sakerna ...).

Stadsfynd

Medan jag satt och väntade på att få visa upp mitt prydliga ärr för den duktiga kirurgen satt jag och bläddrade i en svensk (!) veckotidning. Det är i och för sig riktigt uppmuntrande att hitta en sådan på vårt centralsjukhus. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto av en replik som man menade att Järnladyn Margaret Thatcher uttalat under sin politiska karriär:

 När jag parkerade på Mannerheimplatsen inne i city blev jag tvungen att hoppa ut ur bilen igen (och ni vet hur jobbigt det är då ratten sitter i magen då benen är korta) för att fota massor av stackars små frusna tulpanskott. Jag fick höra av vår naturväktare Hans Hästbacka i radion i morse att blomlökarna klarar ganska mycket kyla, men fryser de ordentligt så blommar de inte detta år. Men so what? Det kommer nya år och nya blomlökar ...

Bokmalsgodis

Det är alltid som julafton då man öppnar sitt bokpaket. Den här gången hade jag beställt både fakta och fiction och nu kan jag gotta mig flera månader och år framöver.

Anti-cancerboken tyckte jag var så nyttig att jag ville ha den själv och efter långt övervägande fastnade jag för den grön-vitrutiga vegetariska kokboken som vid första åsynen verkar heltäckande och intressant.

Nu längtar jag till sommarstugan och solstolen. En varm och skön sommarbris, småfåglarnas glada kvitter och en god bok i min hand. Det är väl inte så långt till det, va?

Klart för leverans!

Vad jag har njutit då jag tillverkat babymössor på löpande band. Det är så mjukt och fint att sticka i babygarn och bara rätstickning vilket gör det ännu lättare.

Och alla färger! Jag som är ett färgfreak har köpt de vackraste pastellfärger och snål (eller ekonomisk) som jag är har jag stickat upp vartenda garnnystan. Det gick så jämnt ut att kanske 40 cm vit tråd blev över. De sista hjälmmössorna blev inte så vackra i min smak, men jag kan tänka mig att smaken kan vara lite annorlunda i Nepal och Etiopien.

Det blev till slut tjugosex stycken mössor som jag hoppas kommer väl till användning för små gulliga bebisar i främmande land. Men vad ska jag göra nu? Jag har ett par skrynkelsocker som ännu saknar fötter och en väst som vill få knapparna flyttade och en tröja från början av tvåtusentalet som eventuellt borde sys ihop ...

Men kanske jag får inspiration till något intressantare inför sommarsäsongen ...

Prioritering

Visst är det härligt när solen visar sig här uppe i norr. Efter att ha levt i skymundan några månader väcks vi till liv igen, men ...

... varför har vi plötsligt fått förbättrad syn? Varför ser vi dammet som yr runt omkring oss lekande i solstrålarna. Och varför ser vi fönsterrutorna i stället för att rikta blicken längre bort och bara njuta av den ljusa trädgården?

Nu gäller det att prioritera. Låt dammet leva sitt glada liv och låt fönstren vara i fred. De ska ännu ta emot vårens regndroppar. Tids nog hinner vi åtgärda eländet. Ut i solskenet och sug i er D-vitaminerna och känn hur lätta ni blir till sinnet!

Burk i bruk

Min nya muminburk får äran att inkvartera mitt frukosttillägg. I höstas fick jag ge upp min egenhändigt tillverkade müsliblandning eftersom jag fick magknip. Det tog en stund innan jag kopplade symptomen till hasselnötterna som ingick i müslin. Jag tror åtminstone de kan ha varit orsaken. På tom mage blev det för mycket och det innebär att jag också har fått överge mina morgonsysslor innan jag äter frukost.

Nu fungerar det bra igen med turkisk yoghurt, bär ur frysen, min fröblandning (pumpa-, solros-, linfrön + valnötter och jordnötter samt torkade gojibär) och lite kanel. Man måste vara flexibel och lyssna på kroppen.

Ett litet försök till klarläggning

Själv är jag väldigt medveten om hur jag har det och vad jag vill, men det kan lätt hända att andra inte inser det samma så därför vill jag försöka precisera min situation. Allting är tolkningsbart och därför är det svårt att nå alla.

Alltså: jag kommer för evigt att ha min cancerstämpel i pannan eftersom min första tumör för tio år sen hade bildat metastaser i lymfan. Tumörer kan man ofta operera bort och med cytostatika försöker man komma åt de kvarvarande cancercellerna. Entydigt så här långt.

Efter min första operation fick jag sex läkemedelsbehandlingar och åt antihormoner i mer än fem år, vilket i sig innebar att risken för cancer i livmoderregionen var lite större.

Försommaren 2012 upptäcktes tumörer på äggstockarna som opererades bort  tillsammans med livmoder och blindtarm och analysen visade att det var samma typ av cancerceller som hade försökt mörda mig år 2003. Annars såg det bra ut i lilla (?) maggen. Nu följde igen cytostatika, fem behandlingar, varav den sista misslyckades och man sprutade in medicinen direkt i bröstvävnaden i stället för vascuporten. Den hade jag fått inopererad under huden för att mina blodådror är av den rymmande sorten och dessutom hade den tidigare behandlingen förstört venerna.

Efter avslutad behandling gick jag på regelbundna kontroller och i december hittades en tumör i mitt hittills friska bröst. Tumören och bröstet opererades bort och hade inte gett upphov till metastaser i lymfan.

Med denna bakgrund och med informationssökning på egen hand kom jag till den slutsatsen att cellgifter inte är den saliga medicinen i mitt fall. Och jag betonar MITT fall! Man kan aldrig jämföra cancerfallen för vi är individer och tyvärr agerar Big C också väldigt individuellt.

Därför kom jag slutligen fram till att jag hellre satsar på mitt immunförsvar än leker detektiv och letar cancerceller. Vi har alla celler i vår kropp som är specialiserade på att omintetgöra farliga celler och om vi sköter om dem på rätt sätt så kanske de kan hjälpa oss optimalt.

Jag är nu bara en känslig och intuitiv typ som går på min egen känsla och lyssnar på min inre röst. Visst kände jag lite tvivel då jag bäddade sängen i morse, men ganska fort styrdes mina tankar till att det här är rätt för mig just nu. Ingen, varken läkare eller forskning, kan förutsäga min levnadstid, men jag kan själv påverka den genom att leva så att kropp och själ är i balans. Alltså goda, positiva tankar, trevliga medmänniskor, grönsaker, frukt och bär, motion och uppiggande upplevelser som stärker hela mig.

Puh! Hänger ni med ännu? Jag kan inte skriva uttömmande, men kom ihåg att det här gäller endast mig och min sjukdomsbild. Jag vill absolut inte påstå att det passar alla andra. Man måste utgå från sig själv och ta kontroll. Jag vill också påpeka att min läkare inte en enda gång ifrågasatte mitt beslut. Vi var överens om att så här gör vi nu och man kan ändra sig i framtiden vid behov.

Tackar för förtroendet, men ...

för tillfället är det en börda. Vissa veckor klumpar mötena ihop sig. I måndags hade vi ett maratonmöte med en massa handlingar att läsa. Igår var det njutningens dag, men i kväll ska jag hinna på två möten och kolla in papperen som ska studeras. Det är både bokslut och rapporter. Torsdag kväll har jag veckans sista möte.

Det är nog jobbigt att vara förtroendevald och jag kan inte förstå de som har ett heltidsjobb vid sidan om. Jag är ändå bara snuttjobbare.

Men å andra sidan har förtroendeuppdragen gett mig så mycket, både kunskap och nya vänner och kontakter. Nog är jag på rätt plats vid rätt tidpunkt i livet - tror jag.

Den som sig i leken ger, den får leken tåla ...

En lyckad dag

"En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan."

Frans Michael Franzén

Dessa rader citerade Jeppisväninnan idag och jag var så imponerad att hon fick diktera dem åt mig. Hon är kulturell hon för båda hennes föräldrar har gått i Kronoby folkhögskola. Min far brukade säga att den som gått i den skolan är kulturell och det arvet för jag gladeligen vidare.

Jeppisväninnan visste inte vem som skrivit raderna, men det googlade jag fram och hon blir nog mäkta förvånad då man hittar detta utdrag enligt Wikipedia i:

Dryckesvisor

Bordsvisa "När skämtet tar ordet vid vänskapens bord" är välkänd, speciellt ovanstående fyra rader


Till saken hör att vi hade en superfin dag som vi njöt av till fullo.

Jag startade med en tidigarelagd seniordanstimme och halvsvettig susade jag med Jeppisväninnan till MÖCS (Kiuru) för att få domen tillkännagiven. Jag var uppåt värre och efter att ha svarat på hur jag mådde efter operationen kom jag in på min tankegång som jag kommit till efter noggrant övervägande och moget beslutstagande. Mina argument var tunga och larsmoläkaren lyssnade snällt och under gemensam diskussion kom vi fram till att jag fortsätter med hormonsprutorna, men avstår från cytostatikan.

Mitt främsta argument är att då man spelar ut för- och nackdelar med kemoterapi så avgår nackdelarna med segern. I stället ska jag fortsätta satsa på mina cancermördarceller och immunförsvaret genom rätt kost och motion. Kontroller på onkologen med tre månaders mellanrum känns OK i detta skede. Störst av allt väger den mentala styrkan som öses över mig från alla håll. Så länge det är möjligt kommer min främsta tanke att vara positiv. Jag är beredd på allt men försöker hålla fokus på de guldkorn som strös på min väg genom livet.

Så det blev fira, fira, fira dagen lång. För mig innebar det asiatisk lunch på Tai Binh, lite shopping, trevlig samvaro med väninnan och kaffe och faktiskt så unnade jag mig en Budapest-bakelse (märkte nog att jag inte så ofta behöver så söta saker).

Mjukt och billigt nattlinne från Nanso

Kolla färgerna! Stod mitt namn på tunikan (o det är inte blått utan nästan petrol)

Win-Win

Jag är ganska bra på att fundera ut vissa saker som till exempel nu inför domedagen. Om jag får dåliga nyheter och måste gå igenom de hemskaste behandlingar så åker jag genast och köper mugg eller burk ur Muminserien till Tove Janssons 100 års jubileum. Förstås måste jag finna tröst i nånting!

Men om det går som jag helst vill, nämligen att resultatet av analysen visar att Big C för tillfället är bortrest och nu avvaktar vi och sätter in stöten först då han eventuellt behagar återkomma till mina breddgrader. Då måste ju det firas och det kan man göra genom att köpa mugg eller burk eller alltihop ur Muminserien till Tove Janssons 100 års jubileum ...

Svårt att förlora i det här fallet, men jag hoppas nog på plan B.

Sen kan förstås serien vara slutsåld, men jag behöver inte få nåt direkt utan kan söka land och rike runt.

För en gångs skull har jag lånat bilden från Google, men det är förstås lite obetald reklam också.

Namnförvirring

Det tycks vara ett allmänt fenomen att man vid fyllda fyrtio år börjar få svårare att komma ihåg namn. Ibland dyker de upp efter tio minuters funderande och för det mesta flera timmar senare.


Det jag egentligen tänker på idag är några namn som förvirrat mig den senaste tiden när jag läst tidningen. Jag skummar hastigt genom rubriken och hajar till. Vad är det här? Det här kan inte stämma? Jag förstår inte logiken. Först när jag begrundar reportaget inser jag att jag i hastigheten associerat till fel instans eller fel person.

Jag ska ge två exempel ur den finska världen.

Nr 1: Det stod i rubriken om Kiuru och det nedläggningshotade Brages pressarkiv.
Vad har vårt sjukhus att göra med pressarkivet? funderade en konfunderad och förvirrad Kronjuvel. Efter lite mer läsning förstod jag att Kiuru stod för vår undervisningsminister Krista Kiuru och inte samkommunen för specialsjukvård och primärvård i Mellersta Österbotten som har döpts till Kiuru (betyder lärka på svenska).

Nr 2: Det finns två politiskt viktiga personer i dagens Finland med efternamnet Niinistö. Då gäller det att hålla reda på om det är presidenten eller miljöministern som är i farten och ger sina uttalanden. Speciellt i miljöfrågor kan deras åsikter gå isär nån gång.

Det gäller alltså att vara på sin vakt och inte döma och fördöma innan man har alla fakta i sin hand.

Enkelt och praktiskt

Jag vill ha det enkelt och praktiskt runt om mig och i det arbete jag utför. Det innebär i verkligheten att jag inte plockar fram hushållsassistenten då jag ska riva rotfrukter utan tar mitt lilla handgripliga rivjärn och gör det hela manuellt. Lite disk och lite utrymme. Assistenten använder jag då jag gör jäsdegar och i undantagsfall då jag bakar kakor.

Därför har jag länge funderat och övervägt och filosoferat om jag behöver en stavmixer. Jag äger nämligen två olika mixerkannor (heter det så?) varav den ena går till en elvisp som fysikerplantan övertagit och därmed inte kan användas i mitt hushåll. Den större kannan passar till hushållsassistenten och hur fiffigt är det att lyfta fram den manicken, lyfta bort skålen och montera fast kannan (som dessutom är alltför stor) då man vill blanda till en hälsobringande smoothie?

Svaret blev helt plötsligt entydigt och klart. Jag behöver en stavmixer! Då man dessutom fick en liten hackare och en enkel visp till gräddskumsgörat med samma köp var allt ännu klarare och tydligare och fiffigare och humörhöjande.

För att få det hela att löpa snabbt och smidigt hängde jag upp motordelen på synlig plats i köket så nu är det bara att mixa, hacka och vispa i ett ögonaböj om så fordras. Smoothie är redan testat. Fysikerplantan var inte riktigt med på noterna att jag använt havredryck i stället för vanlig mjölk, men det brydde jag mig inte om. Jag slänger med honom den extra mixerkannan så får han göra sin egen smoothie med min gamla elvisp som motor.

Har ni sett min fina bananhängare tidigare? Den har stått undangömd en tid för jag har undvikit bananer, men nu tycker jag de är effektiva och ger lagom sötma till mina smoothies. Ekologiska bananer hittar jag i närbutiken dessutom.

Nästan julafton

För mig känns det nästan som julafton då fysikerplantan är hemma på besök, ekonomisten med sötnos är på väg och minstingen kommer hem fastän han inte ska på jobb i morgon. Det är bara utvecklingsingenjören som befinner sig i södra Kalifornien och ser kanske mer palmer än tallar.

Jag tror nog aldrig jag växer ifrån känslan som hör till moderskärleken och som innebär att man vill räkna in barnaskaran med jämna mellanrum, läsa av kroppsspråket hur de mår och lite få skämma bort dem, bara lite. Svårt är det att få ihop favoritmaträtten då den varierar bland individerna.

Jag ser fram emot en skön helg (med lite vintersporter i TV-rutan) och det behövs för inkommande tisdag har jag benämnt "domedagen" - min svarta humor igen ...

Torsdag

Torsdagar kan ibland vara lite stressiga. Jag har tidigaste väckningen i veckan och börjar min första jumppatimme klockan nio, femton minuter paus och sen kör jag en timme till. Idag hade jag som tur var fysikerfröet (eller jag borde uppgradera honom till fysikerplanta nu då han fått sommarjobb på universitetet hos professorn) hemma så han fixade "karalunchen" och underhöll värmepannan så kära mor hade varmt duschvatten vid hemkomsten.

Min egen lunch blev i lättaste laget, men jag räknade med att jag skulle få kaffe med tilltugg på mötet i Terjärv. Hela tiden medan jag snurrade på funderade min lilla hjärna på dagens blogginlägg och jag fick idén att fånga en vy av det fagra Terjärv och på det viset spinna vidare på onsdagens sittjumppa då vi till takterna av Lycko-Zidéns polka begav oss ut på hemliga resan med händer och fötter och i fantasin hade första pausen i Terjärv. Alltså temat var klart!

Min lilla hönshjärna ville dock inte samarbeta utan precis då jag vek av ut på riksväg 13 kom jag ihåg fotograferingen som inte blivit av. Så viktigt var det inte att jag gjorde en laglig u-sväng utan fortsatte kosan hemåt.

Så här sitter jag nu och kan inte förära er en fin bild av Heimsjön utan ni får hålla er till godo med mina vackra rosor som Jeppisväninnan avlämnat. Och det är inte dåligt det heller!

Små förändringar

Jag hör inte till den typen som möblerar om, tapetserar om eller målar stup i kvarten. Jag är för lat för det och inser hur mycket det ena leder till det andra, men jag känner såna som har både inspiration och skicklighet att de klarar av det och jag är full av beundran.

Nej, mina små förändringar är att jag möblerar om lite blommor, vaser, skålar och annat smått och gott. Det kan jag gå och mysa till ganska länge. Tänk, vilken anspråkslös kvinna jag är!?!

Ofta är det mitt soffbord som får utgöra fokus och ni har fått en del bilder under de månader jag bloggat. För tillfället har det fått en vit skepnad och nu börjar jag längta efter vita tulpaner. Kanske en enda tulpan i O-vasen?

Aaltovasen är snygg både med och utan blomster

Ett litet orange-grönt hörn har skapats i vardagsrummet