Kronjuveler och skidåkning

Ni hör hur omöjlig rubriken låter, oförenliga ord och fenomen liksom. Jo, jag vet att skidåkning hör till de bästa motionsformerna, träning för alla muskler, bra för flåset, frisk luft, trevliga medåkare och tungt, tungt, tungt.

Uppväxt som jag är på slättens vidder har jag gjort mina skidturer i mina dagar. Vi till och med skidade till skolan de gånger man skulle ha skidorna med. Det var oerhört jobbigt att dra upp spår till bäcken och sen vända om för att konstatera att spåret hunnit blåsa igen. Men friskt var det!

Nu hade man ordentliga breda skidor på den tiden som man hölls på utan att behöva balansera på dessa högklackade smala lister man nuförtiden åker på. De for framåt om man rörde dem och inte bakåt som nutida glasfiberskidor. Inget problem med vallningen, lite tjära nån gång och sen berodde det på snön om det var trögt eller inte.

De senaste tio åren har mina skidor (världsberömda Karhu från 80-talet) fått vila högt uppe på en ställning i garaget. Visst har jag njutit av att skida på ån då det begav sig och jag har nog besökt Fjölkoträsket och hejat på alla glada mänskor som susat om mig i spåret. Men oj, vad svettigt det var! Jag har kommit till det faktum att jag endast tål backar som har en lutning som är lika stor som åns lopp mot sjön. Spår med denna topografi (heter det så, låter fint i alla fall) är svåra att hitta, alltså skidar jag inte. Jag har aldrig förstått mig på skidspår som plötsligt tar en sväng mitt i en backe, mina skidor svänger inte utan åker alltid rakt fram. På Lillträskspåret fanns förr en liten, liten sluttning som vände i slutet, men aldrig att Kronjuvelen svängde, nej, hon åkte rakt som vanligt. Gossebarnen kallade den "mammas backe" och jag var nervös hela vägen från Lillträsket tills jag var förbi just det stället.

Det gäller att inse sin begränsning och ägna sig åt det som kroppen och huvudet är bättre anpassade för nämligen att bära kläder och mössa och kanske lite dans och gymnastik och promenader.

Det enda som lockar ut mig på skidor nuförtiden är härliga, soliga vårdagar på isen. Då kan jag till och med ta tre (3) skatingskär utan att falla på rumpan.