För ett och ett halvt år sen råkade jag vara i Helsingfors och Akademiska bokhandeln då advokaten/författaren Jens Lapidus var på besök och pushade för sin tredje bok i genren Stockholm noir som han själv gett upphov till. Stan Saanila intervjuade och en mer lågstämd och oengagerad tillställning har jag knappast deltagit i. Hur som helst köpte jag första delen i triologin och fick en dedikation.
Del två tog jag med på resan och jag måste säga att det är skrämmande läsning, speciellt som man vet att det finns fakta bakom. Jag var ordentligt uppskrämd efter första boken och tackade min lyckliga stjärna att varken jag eller mina barn behövt växa upp i storstan.
Nå, där låg jag vid poolen och fördjupade mig i de mer eller mindre kriminella elementen. Det var tyvärr bara så att de lyckades hoppa upp ur boken och plantera sig i min hotellverklighet. Visst var det något skumt med den norske Harley Davidson-typen som satt och drack öl efter öl i restaurangen. Han såg ju precis ut som en gangster med sina tatueringar och sin frisyr. En 70+ tant med tatuering över handen såg inte lika farlig ut.
Sen var det paret på andra våningen mitt emot som sov länge på dagarna och aldrig syntes vid poolen. Hon såg ut som en supersmal, ung öststatstjej och han var kortsnaggad och muskulös. Klart att det triggade min hjärna. Det var säkert synd om tjejen, vit som ett lakan och mager som en benget. Säkert var hon hans slav. I Lapidusboken var det tal om att åka till Thailand och "surra" om något rån som skulle finansiera verksamheten. Nu var de där i Maspalomas i samma ärende - fantiserade jag.
Slutligen fick jag lov att lägga band på min vilda fantasi och börja räkna bilringarna på den topless-solande danska tanten i stället. Det var mycket mer lugnande för hon hade fler än jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar