Ansikten

Jag har kommit till den åldern att namn på folk inte längre är i närmaste minnet utan man får ibland gräva ganska djupt. Man kommer på namnet efter en halvtimme, en halv dag eller till och med tre dagar (eller aldrig). Men ansikten har jag lättare att komma ihåg. Då uppstår emellertid problemet med var ansiktet hör hemma. Personen ser otroligt bekant ut, liknar hen någon eller är det nån jag känner? Ibland kommer jag till sist på att jo, personen brukar sitta i varuhusets kassa.

Om man beger sig till nån av grannstäderna är det ganska troligt att man stöter på en och samma person flera gånger under besöket. Till sist tror man att man är bekant.

Igår då jag öppnade tidningen såg jag några mänskor på en bild som jag genast förknippade till caféet vi besökt. Vi hade suttit vid bordet intill och jag kom ihåg att pojken bara smakat på sin prinsessbakelse och sen lämnat den på fatet. Jag skulle som mor inte ha klarat av att låta godbiten vara utan galant gjort slut på den fastän jag just ätit en mazarin. Kanske det är därför jag kämpar med övervikt?

Tänk så mycket man kan få ihop i hjärnan utgående från en bild i tidningen! För att inte utsätta mänskor för publicitet väljer jag att sätta in en helt annan bild. Det var väl schysst?!