Rosa bandet

När jag fick veta att jag hade bröstcancer 2003 så var det till min fördel att det var i oktober månad. Jag översvämmades av information i och med Rosa bandet-kampanjen. Nu är det dags igen då jag som bäst är halvvägs i min cancerbehandling med cytostatika och allt vad det innebär med trötthet och hårstrån som lätt glider av huvudet.
Den här gången (efter bortopererade tumörer på äggstockarna) känner jag mig psykiskt mycket starkare eftersom jag inte låter svarta tankar bygga bo i mitt inre. Carpe diem är mitt motto och jag är tillfreds med mitt liv så här långt. Jag har upplevt så mycket positivt, små möten med underbara mänskor, långa promenader i främmande länder och framför allt en själsfrände till äkta man och fyra stabila och väldigt olika pojkar.
Visst finns det saker jag ångrar och har svårt att glömma, men det är bara att gå vidare och fokusera på att leva sitt liv så bra som möjligt, göra de rätta valen och lära sig och utvecklas hela tiden.



Denna vackra höstplantering fångade jag in på Kronoby folkhögskolas trappa igår då jag deltog i instruktörsutbildning inom sittdans tillsammans med trevliga damer. Vi valsade och dansade polska sittande på stolar och viftade med dukar i läckra färger och cyklade med dansfläta...