Det har gjorts en undersökning bland nästan tvåtusen finlandssvenska föräldrar gällande samarbetet hem och skola. I Kronoby kom vi ganska sent i gång med Hem och skolaföreningar och jag var själv med och startade upp två stycken (skryt?).
Precis som nu var det då mycket lättare att engagera föräldrar till barn i den grundläggande skolans sex första år än i det som tidigare kallades högstadiet (svårt att hitta ett nytt kort namn så ordet lever kvar). Om man nu förundrar sig över att föräldrar inte har så mycket att säga till om i årskurserna 7-9 så har det många orsaker.
Jag ser det mest som en fråga om anpassning till vuxenlivet. Vi har våra barn till låns och ska ge dem verktyg att klara sig på egen hand och hitta sin plats i samhället (för att sen kunna se till att vi blir omhändertagna på äldre dar ?!). Därför bör vi lite släppa taget i och med att barnen kommer in i ett system med ämneslärare. Men det är otroligt viktigt att vi är observanta och pejlar in läget när det gäller våra barns välmående. Vissa är öppna och pratsamma medan andra håller saker för sig själva. Så se ditt barn (och barnbarn) och använd dina antenner! Man kan aldrig bry sig för mycket och som en mamma som tagit mig igenom tonårsförälderstadiet vet jag att det är en övergångsperiod.
Mamma och pappa ska vara jobbiga, insnöade och gammalmodiga, men de ska finnas där och ge trygghet, stabilitet och regler. Jag tror inte på kompisförhållande mellan barn och föräldrar, men kärlek kan man aldrig få eller ge för mycket av och oron för sina barn slipper man aldrig, men byt ut den till hopp och tillit.
Nej, vart slingrade sig det här inlägget? Jag hade bara tänkt påpeka att det är helt naturligt att det blir svårare att hålla ett lika levande samarbete mellan hem och skola när barnet kommer upp i högre klasser.
Nå, det blir som det blir med mina skriverier då både tankar och tangenter lever sitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar