Jag var aningen nervös igår inför besöket hos urologen. Jag har haft svårt att bege mig ut på promenader på grund av stenten som blev insatt mellan njuren och urinblåsan under operationen i somras och som skulle tas bort efter sex veckor enligt kirurgen och som onkologen vid MÖCS tyckte att inte nödvändigtvis behövde göras och som ledde till mina biverkningar och som fick mig att begära remiss till en urolog för vidare diskussion i december och som medförde att jag begärde att få remiss till Malmska eftersom jag hört bara lovord om deras urolog och som ledde till fler röntgenundersökningar och mer väntan och till sist fick jag en tid på kvinnodagen. Jag skrev medvetet en lång mening för att illustrera tidens förlopp och för att ni kunde hoppa över den här lite för privata historien.
Det jag vill komma till är att det finns läkare och läkare. Denna underbara man som skänkte mig tio minuter av sin tid hör definitivt till den bättre lämpade läkartypen. Han såg mänskan framför patientjournalen och redan i väntrummet sökte han ögonkontakt med alla klienter (vi var bara två). Jag fick de expertisförklaringar jag behövde och på en sekund hade han dragit ut stenten (som var en ca 20 cm lång trådaktig sak, inte plast, med snurr på båda ändorna för att hållas på plats). Kvinnodagen till ära passade jag på att ge honom massor av beröm för hans agerande, beteende och rykte.
Tänk, om alla läkare skulle se mänskan och inte bara problemet! Men intelligens (som krävs för med.studier) och social empati går sällan hand i hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar