Stora mänskor och stora tankar

När jag läste Peter Ames Carlins bok om Bruce Springsteen vek jag ett hundöra på en sida. Idag kollade jag upp vad det var som fascinerat mig.

Bruce och E Street Band var på en sex veckor lång turné i Afrika, Europa, Asien, Indien, Syd-, Central- och Nordamerika utgående från ett kontrakt med Amnesty. Denna turné satte djupa spår i bandmedlemmarnas sinnen och Clarence Clemons (den store mörkhyade saxofonisten) uttryckte sig så här i en intervju med författaren:

"När vi åkte till Afrika var hela publiken svart. Det var första gången nånsin som jag såg mer än en svart person på Bruces konserter. Alla var uppklädda i starkt gult och rött, jakarandaträden blommade lila och jag tänkte: 'Wow! Lila träd och inga vita människor! Jag måste ha kommit till himlen!"

kanske inte ett jakarandaträd, men lila blomning i maj ifjol i närheten av Olympiastadion i Helsingfors

Bruce fick också tillbringa kvalitetstid med Sting som hade liknande bakgrund (arbetarklass och trassligt förhållande till fadern) och Sting sa:

"Men hur framgångsrik man än blir ... så är man alltid hungrig, vilket också är bra. Att vara nöjd och belåten eller lycklig, för den delen, kan man egentligen lämna till korna. Det intressanta är att vi båda två försöker komma underfund med vad allt det här är för nåt."

Det första citatet får mig att komma ihåg att vi inte är de enda mänskorna här på jorden. Tolerans!

Stings utsago leder mina tankar in på livets mening och vårt sökande här på jorden.

Nu får ni tänka till en stund ...