I forskartagen

Nej, det är bara i små, små cirklar min förmiddagsforskning rör sig. Jag läste nämligen en dikt i dagens lokaltidning som fångade min uppmärksamhet. Den var enkel och rak och författarnamnet var också vardagligt, Siv Andersson. 

Alltså beslöt jag mig för att seriöst forska på nätet. Min första googling satte mig på rätt spår, men jag var inte riktigt säker på att jag hittat rätt person.

Nästa steg var att söka på diktens titel. Det blev för svårt för det är många som samlar guldkorn.

Steg tre innebar att jag citerade de första orden i dikten och simsalabim där hade jag det. Nån hade skrivit in dikten i sitt blogginlägg och efterlyste författaren och svaret fanns bland kommentarerna. Jag hade faktiskt lyckats bonga rätt i första sökningen.

Siv Andersson skriver och säljer diktkort för alla möjliga situationer. Hon skriver att hon kanske är en av Sveriges mest lästa poeter - och en av de minst kända för hennes diktkort har tryckts i närmare tre miljoner exemplar.

Det visade sig också att ÖT publicerat bara halva dikten så ni ska få läsa fortsättningen. Sen kan ni själva googla på författaren och diktkorten om det intresserar. Jag måste erkänna att jag inte är så svag för rimmad text, men tankarna är fina.

Samla guldkorn

Försök att ta tillvara allt gott som livet ger.

Se det stora i det lilla så kan guldkornen bli fler.

Ge dig tid att reflektera en stund i lugn och ro.

Låt sanningen bli vetskap men släpp även fram din tro.

Och när du möter mörker och livets tvära kast

- känn då hur livet rör sig och ljuset får kontrast.

Känn att du får styrka av det som gör dig svag

- att där finns nåt att lära av allt som sker var dag.

När dagen är tung och livet känns kallt

är det svårt att se en mening med allt.

Så ensamt det är att bära en sorg.

Men bördan kan lätta med andras försorg.

För tankar kan värma och ord göra gott.

En blick kan berätta att någon förstått ...

Så känn att du har ett stöd här i mig.

För det ska du veta - jag tänker på dig.

                                                                                   Siv Andersson

Café igen

Vissa veckor får man njuta av gott sällskap på ett café mer än en gång. Eftersom jag hade ett ärende (eller egentligen gick jag makens ärenden) i södra staden passade jag på att kombinera med trevlig samvaro i kylan.

Det är bra att få bolla idéer, prata strunt och allvar, skratta och spy galla, fantisera och planera samt lösa kommunala och världsliga problem på samma gång. Till allt detta behövs två kvinnliga hjärnor, lite kaffe och mycket tid.

På dagens café finns dock en man som jag inte tycker om. Han brukar skrämma livet ur mig, men har fått flytta sig lite så jag klarade mig idag.

Tack och lov finns det andra vackrare ting att vila ögonen på också.

Räddaren i nöden

Jag hade just avslutat några stick- och virkprojekt (återkommer till dem senare) och på väg hem från kvällsmötet funderade jag över om jag måste ta itu med att sticka sockor. Men vad fanns i min e-postlåda? Jo, en uppmaning som fick mig att ropa YES!

Man efterlyser stickade babymössor till Nepal och Etiopien. En insamling är på gång här i Kronoby och man har tid på sig till första april. Nu ska här stickas yllemössor i parti och minut!

Modellen är den bästa av dem alla. Nämligen hjälmmodellen. Jag minns att jag själv stickade en mintgrön åt min förstfödde och min mamma tipsade mig om modellen. Den liksom växer med babyn och har alltid rätt passform. Dessutom får man sticka rätstickning så det är bara att sätta i gång.

Ta kontakt via e-post (liane.b@anvianet.fi) så kan jag förmedla mönster och tilläggsuppgifter.

Bättre sent än aldrig

Nog måste även jag få vara lite busy nån dag. Det var seniordans på förmiddagen, sen hem och fixa lunch och iväg till sjukhuset för magnetröntgen.

Det var min första upplevelse av denna typ av röntgen. Jag har varit med om alla andra varianter tror jag. Man skulle kryssa för om man lider av cellskräck, men det visste jag inte på förhand. Och det hade jag inte heller, men som tur var hade jag utarbetat en plan om det skulle bli jobbigt. Jag skulle fundera över nästa dags gymnastikprogram.

Det var andningen som ställde till problem. Jag får nästan alltid jobbigt då jag måste tänka på att andas, därför passar inte yoga åt mig. Ju mer jag funderar på om jag kan andas desto svårare blir det. Nu låg jag dessutom på mage och det gjorde det tyngre att andas. Men tack och lov hade jag min plan och den räddade mig.

Sen fick jag också "liggsår" i pannan för apparaten skavde, men jag vågade inte röra på mig. Jag hade fina röda märken i pannan efteråt, men jag överlevde. Nu är det bara att vänta på resultatet och omfattningen av operationen eller om det är att gräva gropen direkt (jag har svart humor).

Nåväl, sen följde dagens roligaste programpunkt: träff med väninnan från andra sidan fjärden på ett café.

detta valde jag INTE!

utan en lite hälsosammare variant

Och allra sist ett möte i stadshuset med ganska långa diskussioner. En välplanerad dag, eller hur?

Nya stigar

Ibland blir man lite uttråkad av att promenera längs samma gamla vägar och vill söka nya stigar. Igår blåste det dessutom kraftigt så vi valde att söka oss till skogens lugn, men nästan mitt i stan.

Hamnskogen i Jakobstad fick nöjet att ha oss på besök. Lite jobbigt var det förstås för mig då jag skulle vända huvudet nästan varvet runt för att hinna titta på alla träd som maken pekade ut. Jo, visst älskar jag också träd, men kanske i min egen takt. I Hamnskogen finns mest tallar, men det är stora såna och ofta har de delat på sig av olika skäl och tävlat om att växa högst.

Banan är inte så värst lång så vi plussade på med en promenad i omgivningen och avslutade vid den gamla kyrkogården. Jag trivs också på kyrkogårdar och kan känna historiens vingslag då man läser namn som betytt mycket för stadens historiska utveckling. Det är intressant med namn som man själv bygger upp en historia kring och kanske låter tanken irra vidare till andra mänskor och händelser.

En rofylld och fin söndagspromenad!

större fågelholk

med hjärtat i skogen

Förbättring?

Jag ska gnälla lite till om att i vissa fall var det bättre förr. Ta nu datavärlden med alla tekniska nyheter som väller över oss stup i kvarten. Det uppdateras snabbare än vi hinner ta in. Och vem betalar? Jo, kommuner, företag och i slutändan vi. Hur lätt är det inte att "lura" på oss en hel massa program som vi inte fattar ett dugg av. Har man en gång köpt ett program så hinner man knappt lära sig använda det innan det ska förnyas och ny skolning stundar. Det blir kanske lättare i framtiden då våra yngsta som vuxit upp i dataåldern förstår vad de behöver och kan säga nej till programmakarna ibland.

Inom företagsvärlden ska man imponera på aktieägarna med sina kvartalsresultat och letar inbesparingar som i verkligheten kanske gör livet mer komplicerat för arbetstagare och samarbetspartners. Man outsourcar till Asien funktioner som fakturering, telefoni och så vidare. Om det strular mellan köpare och säljare är det ett enormt arbete att hitta felet för en massa information har gått mellan olika datorer och har nån glömt att klicka i rätt ruta och följa upp det man beställt lämnar beställningen och hänga i luften.

Se, det var nog bättre förr då man gjorde affärer via mun-till-öra-metoden, skapade kontakter, pratade med varann, litade på varann och visst går det snabbare att få fram en vara om man inte behöver gå via Indien för att hitta beställningen.

Skämma bort?

Visst skämmer vi bort våra barn. Jag kommer ihåg leksaksmängderna som barnen hade runt omkring sig under uppväxttiden. Men ändå dras munnen till ett leende när jag åker förbi en viss sten intill vägen till sommarstugan. På stenen finns en sträng med mossa som jag minns att barnen planterade där under sin lek då vi plockade bär. Det är ett fint minne och ett mycket naturligt sådant.

Idag är den bortflyttade sonen i antågande och naturligtvis vill jag uppmärksamma honom genom att baka nåt av hans favoriter. Det blev hallongrottor (kanske det enda stället där han tycker om hallon!) enligt hemligt recept.

På samma gång passade jag på att tillaga scones åt mig. Jag blev inspirerad av ett recept i Kuriren, men bytte ut vetemjölet mot spelt och jästbrödsmjöl. Lite hälsosammare hoppas jag. Det tipsades också om att man kunde tillsätta bär eller chokladbitar. Jag hade egna buskblåbär och tranbär i kylen så in i degen med dem. Naturligtvis glömde jag att ruta in kakorna och nagga dem, men de blev OK i alla fall. Jag har testat en åttondels kaka för de ska ju ätas varma, men jag hoppas de smakar gott till eftermiddagskaffet också då de andra sveper i sig hallongrottor. Nästa gång duttar jag ner lite mörk choklad!

Allt var bättre förr ...?

Nej, allt var inte bättre, men vissa saker har nog försämrats. Ta nu till exempel en symaskin. När min symaskin gick sönder och det inte lönade sig att reparera den blev jag tvungen att köpa en ny. Jag behöver den ungefär en gång per år, men jag tyckte ändå att jag inte kunde leva utan. Men visst var den otroligt "plastig" den där nya fastän den hade en hel del finesser också. Men den där stadgan som den gamla hade saknar jag.

Samma sak är det med bilar. Bara plast, plast, plast. Plast rostar inte, men när man lägger till all elektronik som kan paja och leder till att en hel del annat behöver bytas ut blir man inte uppmuntrad.

Orsaken till att jag kom in på detta var att jag tagit beslutet att bränna upp alla gamla ljus som samlats på hög och råkade plocka fram ett (ljusblått!!!) ljus som jag kommer ihåg att fanns redan under flickåren. Detta ljus besitter en veke som är så tjock att ljuset brinner riktigt bra. Såna ljus tillverkas inte längre, tror jag.

Så nu avnjuter jag mina måltider i skenet av ett ordentligt, gammaldags, välbrinnande ljus.

Kraft åt dig (mig)

Muskler (eller fläsk och gäddhäng?)

Det finns en koreograferad sittdans med titeln Kraft åt dig. Det är lugn och vacker musik med långa, mjuka rörelser till och den skänker ro åt själen.

Jag har den senaste tiden ofta fått höra att jag är stark. Det är nästan så jag börjar tro på det själv. Jag hoppas att mitt lugn och min inre styrka håller i sig. Gör den det så är det till stor del beroende på den kraft och det stöd som jag känner att jag får i mina grupper. Tänk, att det finns så många välvilliga mänskor!

Jag kommer ihåg när Big C besökte mig första gången år 2003. Kvällen före operationen deltog jag som vanligt i ett gymnastikpass. Jag kände mig upprymd och stark och liksom bars fram av all kvinnokraft runt om mig. Det var en oerhörd känsla som jag gärna återkommer till.

Idag är jag ännu stabilare och van med Big C och känner att jag kan acceptera min framtid hur den än ser ut. Men för mina nära och kära vill jag finnas till ännu en stund, så det satsar jag på. Jag suger i mig all kraft utifrån och inifrån och vänder det mesta till positivt tänkande. Visst har vi finlandssvenskar också SISU!

Snabba ryck

Jag hade en ledig förmiddag och ensam lunch så jag kunde planera enligt eget sinnelag. Tanken var inställd på semlor, men lättjan kom emellan och jag bläddrade fram mitt recept på långpannebröd. Bara röra ihop, jäsa, kleta ut i långpanna, nagga och ruta, jäsa lite till och så in i ugnen. Det passade mitt sinnelag precis.

I min framtidsplanering hägrar surbrödsdeg men jag har liksom inte forskat i det ännu. Jag tar gärna emot tips.

Mitt favoritredskap tillverkat av min farbror

Min version av långpannebröd

5 dl vatten (värms till rätt temperatur enligt jästval)

ca ½ dl olja (skvättar efter behag)

50 g jäst eller 1 pkt torrjäst

en teskedsudd socker (ska egentligen vara ½ dl sirap, men eftersom jag undviker sött begränsar jag mig till det som jästen äter upp)

1 msk salt

2 dl havrekli (idag blev det 1 dl + 1 dl rågkross)

4 dl rågmjöl

ca 7 dl vetemjöl (jag valde att sätta 4½ dl vetemjöl + 2½ dl speltmjöl)

Blanda ihop och låt jäsa 30 min. Platta ut i långpanna, nagga och skär i rutor. Jäs lite till. Grädda i 225 grader 20-30 minuter.

Receptet kan tillämpas med den reservationen att jag ännu inte avsmakat brödet för det befinner sig i skrivande stund i ugnen, men jag lovar att uppdatera ifall jag märker något skumt.

 

Stora mänskor och stora tankar

När jag läste Peter Ames Carlins bok om Bruce Springsteen vek jag ett hundöra på en sida. Idag kollade jag upp vad det var som fascinerat mig.

Bruce och E Street Band var på en sex veckor lång turné i Afrika, Europa, Asien, Indien, Syd-, Central- och Nordamerika utgående från ett kontrakt med Amnesty. Denna turné satte djupa spår i bandmedlemmarnas sinnen och Clarence Clemons (den store mörkhyade saxofonisten) uttryckte sig så här i en intervju med författaren:

"När vi åkte till Afrika var hela publiken svart. Det var första gången nånsin som jag såg mer än en svart person på Bruces konserter. Alla var uppklädda i starkt gult och rött, jakarandaträden blommade lila och jag tänkte: 'Wow! Lila träd och inga vita människor! Jag måste ha kommit till himlen!"

kanske inte ett jakarandaträd, men lila blomning i maj ifjol i närheten av Olympiastadion i Helsingfors

Bruce fick också tillbringa kvalitetstid med Sting som hade liknande bakgrund (arbetarklass och trassligt förhållande till fadern) och Sting sa:

"Men hur framgångsrik man än blir ... så är man alltid hungrig, vilket också är bra. Att vara nöjd och belåten eller lycklig, för den delen, kan man egentligen lämna till korna. Det intressanta är att vi båda två försöker komma underfund med vad allt det här är för nåt."

Det första citatet får mig att komma ihåg att vi inte är de enda mänskorna här på jorden. Tolerans!

Stings utsago leder mina tankar in på livets mening och vårt sökande här på jorden.

Nu får ni tänka till en stund ...

Kallt, men vackert!

Jag måste än en gång återkomma till kylan. Längs den krokiga vägen till Vörå fick jag och mina medpassagerare uppleva ett otroligt vackert konstverk i det natura. Solen var på uppåtgående (vi såg för all del en nästan full måne också) och det gick en pelare av rött ljus rakt uppåt. Jag var tvungen att stanna bilen två gånger och plocka fram mobilen och det ångrar jag inte en minut.

På hemvägen var himlen också vackert färgad i först ett lager ljusblått och sen ett rosa lager och snön gnistrade silvervit i träden. Nu var mina fötter och mitt huvud för uttröttade av att ha dansat dagen lång, så jag orkade inte stanna utan ni får använda fantasin.

Tidig söndag morgon

Kölden biter i knutarna och jag är ovanligt tidigt uppe av många skäl.

1. Jag har sovit dåligt för att gårdagens kyla höll mig stillasittande inomhus, men med normal konsumtion av mat.
2. Jag vaknar alltid tidigare då jag har en tid att passa.
3. Jag ska på seniordansledarträff i Vörå.
4. Det är min tur att ha bil och alltså måste jag upp tidigare för att koppla till motorvärmen.

Positivt är att jag hinner blogga innan jag åker. Igår eldade vi i spisen för första gången i år och jag passade på att dokumentera brasan. Det är ett ganska unikt tillfälle eftersom vi eldar högst tre gånger per år. Vi brukar nöja oss med att slänga in ved i värmepannan.

Mina kära ägodelar

Nå nej, detta är ingen speciell skatt jag har i ägo, men nånting vill jag illustrera mitt blogginlägg med och då föll ögonen på den pyttelilla koppen med fat. Mina käraste ägodelar är naturligtvis man och barn, men de vill inte vara med på bild och dessutom äger man inte andra mänskor.

Nej, min tanke var att relatera till mitt besök hos kirurgen igår. Jag gick dit beredd på det värsta och kom ut med mycket lätt sinne. Det var nästan så att jag ville hoppa, skutta och dansa.

Jovisst bor Big C kvar i mitt högra bröst, men han (naturligtvis är det en han) ska få flytta bort om en tid. Läkaren sa att jag får själv välja hur man går till väga. Jag hade tänkt ut på förhand att allt ska bort. De får till och med ta bort mitt vänstra konstruerade bröst bara jag slipper oroa mig.

Men då började positiva ting rada upp sig. För det första menade läkaren att ingen bröstcancer kan återkomma i mitt konstruerade bröst för där är allt borttaget. Jag ska nog kolla upp det här med onkologen, men visst blev jag själaglad.

Sen till Big C:s boplats. Man kan skicka mig på magnetröntgen för att konstatera om Big C har ynglat av sig på andra ställen. Ifall inte, behöver man bara ta bort en del av bröstet.

Det var nu som jag märkte att min vascuport (som jag har inopererad ovanför det högra bröstet och som var besvärlig att få på plats, krävdes en skicklig anestesiläkare, kanske återkommer till den händelsen) hör till mina käraste ägodelar som jag försöker beskydda till varje pris och servar var sjätte vecka på onkologiska polikliniken. Via vascuporten får jag min läkemedelsbehandling vid behov och jag har ju kronisk cancer. Jag blev faktiskt riktigt chockad då jag pysslade med ett korsord och fann att ordet kronisk skulle ersättas med obotlig. Det låter mycket värre fastän det är samma sak, men det kommer liksom närmare.

Det här blir ett långt inlägg, men det är fritt fram att skippa det.

Om jag ska på magnetröntgen måste man utreda om det går för sig med vascuporten som innehåller metall. Efter några samtal kom det fram att det är ok. Kirurgen berättade att om de tar bort hela bröstet så åker  automatiskt vascuporten också.

Nu blev det lättare för mig att ta beslutet att jag kör med den lättare varianten, alltså först magnetröntgen och sen får resultatet avgöra hur omfattande operationen blir.

Ni kan kanske förstå min uppsluppna reaktion efteråt. Det kändes bara yes, yes, yes. Säkert kommer no,no, no i ett senare skede, men det tar vi då.

Pippi och jag

Det är så roligt att man kan ha roligt fastän man springer på rutinundersökningar.

Utanför och i labbet träffar man på goda vänner och före detta elever.

Då jag åkte in till centralsjukhuset för att dricka en massa vatten och bli injicerad med jodinnehållande vätska och hålla andan ett par gånger piggades jag upp av trevliga sköterskor som gav mig komplimanger för min pippitröja.

Den unga sköterskan plockade till och med fram sin mobil som bodde i ett pippifodral hon själv tillverkat.

Jag bara älskar nya spontana kontakter och små skrattstunder. Det är det här som sätter guldkant på tillvaron.

Lila

Min svärmors favoritfärg var lila och jag har en kusin som flyter runt i lila från topp till tå. Jag måste nog medge att det är en vacker färg, men den klär inte mig så jag nöjer mig med att beundra den i form av blommor.

Tulpanerna har gjort sitt intåg i varuutbudet och jag kunde inte låta bli att ta med ett knippe och gav dem åt maken som råkade ha födelsedag för en tid sen. Glädjen var inte överväldigande, men min glädje desto större. Nu har de sett sina bästa dagar så därför måste jag föreviga dem i bloggen så jag kan njuta av dem lite till.

Storebror ser dig

Jag läste George Orwells bok 1984 nån gång på sjuttiotalet tror jag och var mäkta imponerad över hans framtidsvision. Nu är det länge sen 1984, men Orwell hade nog rätt i att storebror ser oss.

Vi är nog under uppsyn mer än vi anar. Speciellt sen vi kom in i data- och mobiltelefonvärlden hoppar information om oss hur långt och högt som helst. Jag hörde på radion i morse om att de moln, som vi kan spara ett och annat i, medför att NSA kan spionera på oss.

 Jag tror bestämt att jag är utsatt för hemligt spionage! Vem skulle annars vilja läsa Kronjuvelens blogg i USA? Ibland har jag 30-50 läsare over there och vem i all friden skulle intressera sig för en medelålders fru i Österbotten som bloggar om disktrasor och limpor?

Nå, jag vet att Mr Google har en tumme med i spelet och automatiskt flippar över till robotdatorer eller vad det nu kan vara. Men visst är det roligt att låta fantasin leka lite och fundera över om nån är intresserad av mina kronjuveler eller tror att jag ruvar på statshemligheter om Kalle Gustav ...

... eller så kan jag drömma om att nån kreativ språklärare har hittat min blogg och använder den i sin svenskaundervisning för att mitt språk är så levande och bildande för studerande (eller kanske de söker fel)!

Vilken fantasi är mer horribel och högtflygande? Åtminstone är det gratis att fantisera och mer roande än nyttigt, men jag gör som jag vill i alla fall.

Jag kan bara meddela åt er spioner att ni inte behöver följa mig via GPS idag. Jag säger det rent ut att jag åker på möte till Vasa om två timmar. Ta en kaffepaus eller långlunch. Kulturrevision har låg status i spionvärlden.

TjugondagKnut

Jag är glad att nån annan följer gamla traditioner och har julgran och har den inne åtminstone till 13 januari. På det sättet lyckades jag i år få se den vackraste julgranen just den dagen.

Jag tittade in hos en f.d. klasskompis och föll nästan i extas över den vackra granen som stod så grön och grann i stugan utan att barra vid detta sena datum. Tät och välväxt var den och hade nog fått sig en omgång hos frissan, men det var skickligt gjort.

En fin pratstund i juleljusens sken tackar man inte nej till. Jag erinrade mig också alla roliga kalas jag deltagit i just i det huset. Vad man var sorglös på den tiden. Tur att man inte vet vad framtiden har i sikte. Men nu tar vi alla en dag åt gången. Satsa på mental styrka och stressa inte, det tycker jag alla läsare ska ta till sig.

julljusen tävlar med solljuset för dagen

...och släckta äro ljusen...

Allt har sin tid

Klockan är ännu inte tio på förmiddagen och jag känner mig redan nöjd med dagen. Efter en lätt frukost och en kopp grönt te och en kopp te på sprängticka, Monicas wienerbrödssmakande bullar i ugnen och en plåt färdiggräddad har dagen börjat med plusförtecken. Enda minuset är att de smördrypande bullarna (som maken ska ha med sig till jobbet i morgon) lyckades åstadkomma en lätt översvämning från muffinsplåten. Jag tycker annars om muffinsplåtar som formar örfilarna jämna och runda, men jag tycker inte om att det saknas en kant på plåten som hindrar det goda att rinna över.

Monicas bullar är annars supergoda med massor av smör och fördelen är också att det går snabbt för de behöver inte alls jäsa. Receptet?

Monicas bullar

300 g smör

3 dl mjölk (jag använder vatten)

100 g jäst

4 små ägg (jag satte 3 normalstora)

½ tsk salt

4 msk socker

drygt 12 dl vetemjöl

Fyllning:

150 g smör

4 dl florsocker

4 tsk vaniljsocker

Gör en normal bulldeg och kavla genast ut till två rektanglar, bred på fyllning och rulla ihop.  Skär i lämpliga bitar och sätt i formar. Grädda 8-10 min i 250 grader.

Det blev drygt 30 st för mig, en smutsig ugn och dimma i köket. Men bullarna är som sagt delikata.

låt snålvattnet rinna ...

Hälsosamt broderi

Nu har tomtetavlan fått krypa i ide och grönsakstavlan är åter på plats. Det är terapi att handarbeta och måste naturligtvis vara det i dubbel bemärkelse då motivet också är hälsosamt.

Jag kom på att jag har ett annat hälsosamt broderi gömt i klädkammaren eftersom kökssoffan försvunnit och en ny plats inte hittats för underverket. Det är nämligen en kudde som jag hittade ett mönster till, ritade av, överförde till tyg och färggrant broderade i slutet på nittiotalet. Där hittar man en massa godbitar och jag ska nog plocka fram kudden ännu. Åtminstone får den äran att vandra jorden runt som bild på Google.

"he ti vedri"

Jag kom på mig själv med att börja klaga på vädret redan igår då det var minusgrader och blåste kallt. Så fort man blir bortskämd! Inte har vi haft ett strålande väder om man tänker på regnet, men åtminstone har det varit tämligen varmt.

Nu väntar emellertid lite kallare tider och det gäller att härda sig. Fram med pälsen och långkalsongerna eller ska vi tillbringa tiden med att sitta inne under pläden med tända ljus?

Anticancer

När man är gravid ser man bara barnvagnar. När man har cancer blir man överbelupen med information om just den sjukdomen. Det är väl kanske det att man råkar vara mer observant för att man själv är inne i samma situation.

Hur som helst så fick jag i julhelgen två intressanta böcker i min hand som jag fick låna. Den ena handlar om blodgrupper och innehåller tanken att en viss sorts mat passar en viss blodgrupp. Känns lite hokus-pokus och jag är inte helt övertygad, men i mitt fall (blodgrupp A, som dessutom är cancerbenägen) gäller det att äta mycket grönsaker och frukter och undvika kött- och  mejeriprodukter. Det påståendet köper jag, men sen tar det lite emot då jag borde undvika vissa grönsaker och vissa frukter. Det känns lite jobbigt.

Lite mer entusiastisk blev jag över boken Anticancer. Den framhåller att man kan stöda konventionell sjukdomsbehandling med att äta rätt, motionera mer och idka lite mental träning (meditation, yoga). Det sistnämnda passar inte mig för jag blir stressad om jag måste tänka på min andning, jag liksom KAN INTE andas då.

Summa summarum så har jag gått in för en hälsosammare livsföring och plockar i mig massor av grönsaker och kanske mer bär än frukt. Långsamma kolhydrater favoriseras, sockret minimeras, men jag kan inte vara helt utan ost. Dessutom har jag ordet LAGOM med i ekvationen. Jag vill inte vara en jobbig gäst och tar nog en kakbit om det bjuds. Kött kan man äta 200-300g i veckan och jag har infört kött på söndagen och vid speciella tillfällen. Däremot är fisk jättebra, speciellt lax och det tackar jag för.

Det finns vissa livsmedel som är super när man vill motarbeta cancer. Tre koppar grönt te per dag är optimalt, kryddor som gurkmeja, ingefära och kanel, olivolja, broccoli, blåbär och hallon med mera är toppen för att få våra celler att motarbeta och ta kål på cancercellerna.

Tanken är att vi själva ska kunna skapa en sådan "jordmån" i vår kropp att inte cancercellerna kan utvecklas till tumörer. Problemet är förstås att ingen vill finansiera forskning som inte ger inkomster åt läkemedelsindustrin. Man kan inte få patent på mat!

Servan-Schreiber, David: Anticancer. Ett nytt sätt att leva (svenska utgåvan tryckt 2012)
D'Adamo, Peter, J: Cancer. Fight It with the Blood Type Diet  (2004)

Ordkunskap

Språklärare som jag är i grunden har jag alltid fascinerats av ord. Jag har också av erfarenhet lärt mig att det är väldigt svårt att kunna meddela sina tankar så de tolkas på exakt det sätt som man själv avser. Vårt språk och våra ord är som levande varelser och böjer sig, låter sig ändras till innehåll men blir ett viktigt budskap och kan förstås missbrukas.

Jag fick en fiffig ordbok av min fiffiga väninna och håller nu på och läser nån sida åt gången och småfnissar för mig själv. Jag ska testa er lite, men det är inte lätt att välja för de flesta orden är så kluriga och bra.

Vad sägs om meddelande, makalös, knytkalas, kommunal, ilsken, giftbägare? Visst känner ni till betydelsen av dessa helt gångbara svenska ord? Eller ...?

meddelande = två som står på sparken

makalös = singel

knytkalas = boxningsmatch

kommunal = lövträd på offentlig plats

ilsken = plötslig bländning

giftbägare = brudskål

Så alla ni makalösa, kanske det är bäst att förbli singel och bara hålla sig till meddelande och inte utsätta sig för knytkalas som kan bli följden då man druckit giftbägare.

To do or not to do

favourite colours

I morse stod jag inför ett viktigt vägval: baka semlor eller plocka bort julen? Egentligen var svaret givet. Ut med julen förstås!

Det kändes befriande att packa in julsakerna i sina askar och påsar. Jag hittade till och med två prydnader som inte fått komma ur skåpet. Nu fick de chansen, men åkte direkt in i värmepannan. Det känns befriande då man får några saker mindre i huset.

Jag kan inte låta bli att ge praktiska tips på samma gång. Kanske ni också har en del små yoghurtämbar som är bra att ha. Och de är faktiskt användbara i julpyntsammanhang också. Jag har mina små prydnader i en, en annan härbärgerar klänyporna till julkortsupphängningssnöret och i en pluppar jag ner min favoritboll i skört material.

Sen kan man förstås ha ärvt en hemgjord julkrans som fadderbarnet tillverkat åt sin fadder, min mor, och dessutom fixat till en vacker låda som kransen passar in i. Det tackar jag för.

Nystart

Nu har mitt lilla deltidsjobb startat. Seniordansen var först i tur och vi dansade charleston och tango bland annat. Det är nästan alltid så att dansglädjen infinner sig automatiskt då man träffar det glada gänget. Jag var förstås tvungen att berätta att våren kan bli lite turbulent, men precis som för ett och halvt år sen tänker jag behålla kontrollen över min sjukdom så gott det går. Jag känner ett så stort stöd från mina kursdeltagare att det är bättre än en hel ask medicin.

Tusen tack alla ni som känner mig och med ord och tankar får mig att må så bra som jag gör.

Jag är annars inte den typen som gömmer huvudet i busken. Man får fråga och fastän jag är lättrörd har jag sju...s sisu och tänker göra allt för att hålla Big C stången så länge det bara går. Jag har nog lärt mig att livet är en berg- och dalbana. Det går upp och det går ner, men hellre det än att det är jämntjockt.

Jag har också lärt mig att ta vara på de små små ljuspunkterna i livet och har inget behov att hävda mig mot dammråttor och pansarvagnar. Ibland måste man vara lite sjuk för att bli livssmart.

Trettondagsvandring

 En kort vandring i närmiljön på förmiddagen ger styrka inför den kommande veckan.

Som vanligt slog vi två flugor i en smäll då vi körde via ekopunkten med metall- och glasavfall. Jag hade tänkt ut det, för då kunde vi ta bilen till parkeringen.

Jag hade också laddat med kamera men det var tyvärr en så gråmulen dag att bilderna blev lite murriga, men lite illustration ger de i alla fall.

Det blev en fem kilometers vandring med slutresultatet våta strumpor från tårna halvvägs till hälen, men det finns ullsockor då man väl är hemma. Lite ångrade jag att jag inte testade med att dra en tunn plastpåse över vardera foten.

De stora ståtliga tallarna ger kraft och energi. Det samma gäller för de små plantorna av söta granar som skjuter upp här och där. Luften är frisk och det ser man på skägglaven som hänger rikligt från vissa grangrenar.

Jag hittade förstås vackra stenar. Vilken fin färg vissa har.

Vi vände vid Vargåsstugan (ingen rädder för vargen här) och kom nöjda och belåtna tillbaka till bilen utan att ha sett en enda själ -

- bara rumpnissarnas boning.