Mysig stämning

Då jag besökte Café Skorpan senast kunde jag inte låta bli att ta två foton som jag hoppas belyser den stämning som man hittar inne i de små rummen.

Det var brasor i två kakelugnar och man hade satt upp trendiga kopparlampor i fönstren. Folk kom och gick. Helt enkelt underbart mysigt och charmigt.

Vackert VR!

Tidig väckning igen och iväg till tågstationen. Jag tackar mitt förutseende att packa ner lite frukostyoghurt i väskan ...

Eftersom jag är en person som sällan tar risker var jag framme vid stationen 25 minuter före tågets avgång. Det kunde vara halt, en långtradare kunde ha kört i diket, jag kanske måste leta parkering ...

Informationstavlan gav budskapet att mitt tåg var en halv timme försenat, vilket betydde att det inte startat ännu. Som tur var hade jag och min medresenärer tillgång till ett varmt väntrum och jag hade min frukost ...

Med jämna mellanrum basunerades information ut på svenska, finska och engelska om tågets avgång. Var tredje gång plussade man till sju minuter! Positivt var att vi började prata med varann och jag undrar nu om det pensionerade paret hann i tid till fruns kusins begravning i Karis, hann flickorna till sina sånglektioner i Åbo då de i stället för att vänta tog bilen till Seinäjoki?

Till sist aviserades en avgångstid som var en timme och 10 minuter senare än den planerade. Förbindelsetåget från Seinäjoki hade åkt och ifall Pendolinotåget inte behagade vänta på mig betydde det att jag inte skulle hinna till Äldre institutet i Böle till mötet klockan ett!

Men det gick vägen och orsaken till förseningen kunde härledas ur nattågens strul på grund av elstörningar och andra tekniska problem och mitt tåg skulle hanteras av just en lokförare från nattåget. Fanns det ingen annan förare?

Nå, slutet gott, allting gott. Jag hann äta asiatisk lunch med en annan dansant mötesdeltagare, sitta på möte, dricka ett glas rött i väntan på hemfärden och prata glatt om seniordansangelägenheter och nu hoppas jag att tåget tar mig hem så jag hinner se På spåret!

Bortglömda primörer

I måndags inledde jag tulpansäsongen. I min ensamhet tyckte jag att jag kunde unna mig lite ögongodis. Jag stod länge och väl och funderade över vilken färg jag skulle satsa på. Visst tycker jag om orange, men variation förnöjer. Lila är också vackert, det tycker maken, men han var ju inte hemma. Till sist föll jag för en bukett svagt gula då en vän kom med i tulpandiskussionen. "De vita är nog stiligast", tyckte hon.

Jag accepterade det goda rådet och åkte hem med vita tulpaner, skar av stjälkarna och satte dem i bara lite vatten utan att avlägsna emballaget och placerade dem dessutom på ett svalt ställe nära ytterdörren.

Det var i måndags det! Idag är det torsdag och gissa vem som kom ihåg tulpanerna först i morse?

Nu står de på bordet ännu ganska vackra och jag har tillbringat dagen borta från tulpanerna med att leda gymnastik, träffa Jeppisväninnan och äta god lunch på nya fiskrestaurangen med efterföljande pratstund på Skorpan (en liten bulle slank också ner). Lite hinner jag njuta av tulpanerna, men i morgon bitti åker jag ner till Helsingfors för ett möte med finska seniordansförbundet. Och vem vet när jag hinner tillbaka ...

Jag låter er njuta i stället!

Åt det salta hållet

Jag är ett freak när det gäller salta saker, salmiak, räkor, salt i maten. Det är inte alls hälsosamt med salt, men jag tror jag använder ett salt som är lite hälsosammare än andra. Jag kör med oraffinerat havssalt, helst från franska atlantkusten.

Det är lite saltare än vanligt salt och har en nackdel och det är fukten, men den är också resultatet av att man inte använt en massa kemikalier för att rena det. Saltet innehåller också mer mineraler än vanligt koksalt.

Jag började en gång fundera lite över om jag får i mig tillräckligt med jod. Till min förvåning fann jag att det inte finns så väldans mycket jod i vanligt koksalt heller.

Sen hittade jag i hälsokostaffären krossade, torkade alger. Redan 1/4 tsk ger dagsbehovet. Vi lär ha väldigt lite jod i vår jordmån i Finland och det jod som finns i algerna är i sin naturliga och balanserade form.

Nu duttar jag varje morgon en liten nypa algkross på min turkiska yoghurt och lite kanel, lite korngräs och min müsliblandning av frön, nötter, torkade bär och hallon eller blåbär och tranbär och så vidare. Viktigast är att tro starkt på det man håller på med!

Gräsänkans vardag

Det finns för- och nackdelar med att vara gräsänka. Borde det heta snöänka? Det har räckt snöarbete till både igår och idag. Nu vill jag inte ha mer! Hoppas väderleksprognoserna slår fel för det utlovas mer snö på torsdag.

En annan nackdel är förstås att jag ensam har ansvar för uppvärmningen av huset. Jag är inte bra på att få fyr i vedpannan, men det har gått hittills har det gått.

En klar fördel är lunchen. Man får äta i trevligt sällskap (mig själv) och läsa tidningen samtidigt.

Ingrediens nr 1 för mig när bara jag ska ha mat är RÄKOR. Idag svarvade jag snabbt ihop en läcker liten lunch enligt följande bild:

Förklaring:
Tricolor snäckpasta med gräddsås gjord på Koskenlaskija smältost med grönpepparsmak, räkor och soltorkade tomater. Sallad av några sallatsblad, avocado, gurka och granatäpple, kryddat med gurkmeja. Och nej, jag har tyvärr inte champagne i glaset, bara lite överbliven cider.

Gott var det!

Skulle helst slippa

Det finns en del ord och uttryck i vår standardsvenska som inte används riktigt rätt. Detta hör jag ofta på radion och det är naturligtvis finlandssvenskan och också våra dialekter som avslöjar oss.

Nu senast blev jag lite irriterad på ordet 'slippa' som får en helt motsatt betydelse om man använder det dialektala ordet i standardsvenskan.

Man pratar om att "slippa nånstans" i betydelsen "att få tillfälle att åka nånstans eller delta i nåt". Nu är det tyvärr så att egentligen är innebörden den att man "inte behöver åka" - man undviker något.

Två små ord som också avslöjar att talaren är mer van med att uttrycka sig på dialekt är orden: 'he' i stället för 'det' ( he e varmt idag) och att man använder 'ti' i stället för infinitivmärket 'att'. Jag har hört folk säga " ti börja skolan".

Jo, jag älskar dialekter och njuter av att lyssna in då folk talar och försöker härleda deras hemort, men jag anser också att man ska försöka behärska standardsvenskan och använda den då man pratar i officiella sammanhang. Det är speciellt viktigt då man har åhörare som är finskspråkiga. Inte blir svenskan lättbegripligare för dem om vi blandar in dialektala ord.

Var så god och ha en annan åsikt, men det här är min!

Skidfest

Staden Kannus hade kallat till skidfest för andra gången i år och den här gången lyckades det. Termometern visade på 0 grader (mer än tjugo grader varmare än trettondagen) och stafetten mellan grannkommunerna kunde genomföras under fina omständigheter.

48 lag var anmälda och min egen hemkommun hade fyra lag med i elden (!)

De senaste åren har Nykarleby avgått med segern, men hotades i år på allvar av Kronoby. Man lyckades inte skuffa ner "den lyckliga staden" från tronen, men nästa år då Kronoby är värd för landskapsstafetten då ni ...

Egentligen är inte vinnarna det viktigaste med själva stafetten utan mångfalden av de som ställer upp. Nivån är varierande - allt från landslagsskidåkare till söndagsmotionärer. I år hade en del åkare valt att ställa upp med fristilsskidor på de klassiska sträckorna, vilket innebar stakning genom hela loppet, men visst såg det ut att löna sig - om man orkade...

Själv fick jag en nostalgitripp till mina unga tonår då jag tog postbussen till Terjärv för att beskåda evenemanget som var förlagt till Heimsjöns isar. Jag måste erkänna att syftet med resan var mer att kolla in de manliga unga skidåkarna än själva tävlingen ...

Nu är läget annorlunda.

en liten del av en ganska stor publik

Kronobys ankare Eric på väg mot mål

Samlingsexemplar

Jag är erkänt en samlare. Jag svärmar för färger. Då kan det gå så här.

För några år sen föll jag för de randiga kuddarna som kunde matchas med enfärgade dito. Jag inhandlade de som gick i bruna och gröna nyanser. Före jul hade man till rabatterat pris en som gick i gult och turkos. Egentligen behövde jag inte just de färgerna för tillfället, men jag kunde inte låta bli. Följden blev att jag också måste skaffa ett överdrag i turkos och ett i gråbrunt.

Och visst behöver jag dem alla! Det enda jag har att se till är att de är på rätt plats i den ordning som jag absolut måste ha dem. Nån i huset förstår inte att det är väldigt fel att lämna dem hopträngda i ett hörn och den turkosa färgen är lite för grön och ska helst inte vara granne med den randiga vars turkosa färg är lite mer dragen åt det blå hållet.

Kolla bilden  -  där är de fel! (Men det syns knappt eftersom färgerna lite förändras vid fotografering)

Iskallt!

Vad gör man då det är minst 18 grader kallt hela dagen enligt väderleksprognosen? Jo, man planerar in en avfrostning av frysen på just den dagen.

Jag tänkte nästan glömma bort min plan och det var först på eftermiddagen då jag langade ut frysvarorna. Men kölden höll i sig och halv elva på kvällen var jag nöjd och belåten. Vinterns stora projekt var ur världen!

På samma gång fick jag lite bättre ordning - en tid ...

Huvudfrysen har sin ypperliga plats i vindfånget

I enkelhetens namn

Häromdagen stod jag vid spisen som vanligt och filosoferade. Jag funderade lite över mig själv och mina egenskaper och fastnade för ordet 'enkel'.

Nu vill jag inte understryka att jag är väldigt enkel och enfaldig. Vem vill nu stoltsera med sådana epitet?

Nej, jag tänkte på att jag vill göra saker på ett enkelt sätt. Jag vill vara kort och klar i tankar, ord och gärningar. Jag har väldigt svårt att få ihop långa, svamlande texter, för att inte tala om skoluppsatser. Det jag vill ha sagt vill jag använda några korta meningar för.

Jag föredrar också enkla, men effektiva arbetsmetoder. Maträtterna jag tillagar ska vara enkla, men helst goda.

Sen kan enkelt och lätt också kombineras ihop med mitt anlag för lättja, antar jag. Varför göra något jobbigt när man kan göra det lätt för sig?

Mitt motto kanske är att inte krångla till sånt som kan göras på ett enklare sätt.

PS 1: Jag lider av bildtorka för tillfället. Därför saknar en del inlägg illustration eller så kör jag med samma bild en gång till. Men vem kommer ihåg?

PS 2:  Jag fick en kommentar på ett gammalt blogginlägg: Det var annorlunda förr. Om du anonyma läser detta var snäll och ta kontakt via min e-postadress: lianeroseiren@gmail.com

Spårlyx

Mitt i byn har en vänlig själ dragit upp skidspår för allmänheten och främst barnen i närliggande skolor och daghem. Tänk, vad man kan åstadkomma på ett relativt litet område. Sen en bro fixats kan man skida cirka 2 km.

Nu är jag inte någon entusiast på skidor, men när spåren finns så nära mitt hus har jag lite börjat leka med tanken. Vem vet ...?

En grupp barn modell yngre susade runt i spåret idag, ja, susade är kanske för mycket sagt, men framåt for det för det mesta.

Nu får snön gärna stanna kvar till början av mars, men kölden som väntar i morgon vill jag inte veta av.

Påpassligt

Ännu idag var jag och seniordansgruppen utlokaliserad i periferin (sett ur min synvinkel). Det betydde att det inte var så roligt att slänga sig iväg på sparkstöttingen i minus 18 graders bister kyla.

På hemvägen vek jag in till min kära och enda faster. Pojkkusinen hade just hämtat mat åt henne och nu hade jag faktiskt haft en föraning igen, för jag hade för ovanlighetens skull låtit plånboken glida ner i dansväskan. Det vankades grönsaksbiffar och jag ville också ha!!!

Det var bara att trippa iväg och hämta en portion och sen äta i fasters sällskap. Det var för väl att maken fick lunch annanstans just idag.

Efter en god pratstund, lite gardinbyte och kaffe var det med gott samvete jag styrde kosan hemåt för att sätta fyr i pannan. Det ska eldas då det är kallt!

Tänkt om resemässan

Mitt mål med resemässan var att skriva mitt namn på en massa lappar och vinna en resa eller en motorsåg - som det också kan bli ...

Visst har jag planer på vart jag vill åka, men mässan var nog bara en grej som jag ville ha upplevt. Mässor är ganska tungrodda - en massa folk och alltid en hel del onödiga saker som typ lakritsremmar.

Jag fick åtminstone en skymt av flamenco-, salsa- och sambadansare och dans gillar jag. Vidare utkristalliserades tanken på en kryssning i Medelhavet, men ännu närmare att bli verklighet är små kryssningar på Finlands insjöar, Päijänne, Saimen eller en tur med Runeberg mellan Hfors och Borgå. Ukko-Pekka som kryssar mellan Nådendal och Åbo har jag upplevt.

Alltså har jag samlat på mig en hel del broschyrer som ska plöjas igenom ...

lufttorkad skinka - inte intresserad

te i mängder - jovisst, men vill inte gå och släpa på det

Upp till bevis

För att säkert få veta att Selännes nr 8 hänger i Anaheim hade jag ingenjören på plats efteråt.

När vi väntade på vår flight på Helsingfors-Vanda flygstation befann han sig i samma byggnad för vidaretransport till Vasa. Med en moders föraning skickade jag ett sms och vi träffades för en timmes pratstund. Tänk, träff med två söner av fyra bortavarande under samma veckoslut!

Nåväl, det framkom att ingenjören bevistat en match mellan Ducks och Leafs (synd att Komarov var skadad) och tagit ett foto av åttan (som kan skymtas bakom en stålbalk). Så nu vet jag med absolut säkerhet!

Skönt att vara hemma och jag ska återkomma till resmässan så småningom.

Titta mitt i bilden ovanför en spelare, där hänger den

Lång lördag

Jag sitter i ett varmt hotellrum i Helsingfors och ska försöka sammanfatta dagen.

På plussidan har vi
- en riklig frukost som god start på dagen och som gav energi till sena eftermiddagen
- ett länge planerat besök på resemässan kunde kryssas av
- samvaro med son nr 3
- spårvagn 6 och 9

På minussidan
- för mycket folk i mässcentret
- ömma fötter
- ingen möjlighet att vrida ner temperaturen i rum 333

Den som söker hen finner

Det började bra. När jag klev in i bilen som skulle ta mig till flygstationen uttalade jag den vanliga oron över att jag glömt nåt.

Halvvägs kom jag på det: mobilen! Hade jag den i väskan?

Den snabbtänkte chauffören ingrep. "Ring från min telefon", sa han. "Bra ide", tyckte jag och greppade hans telefon, hann förundras över att jag inte var nummer ett i hans kontaktlista (han är förvisso bara nr 5 i min!) innan jag kom ihåg att jag släckt ner telefonen klockan 4.44.

Väl framme grävde jag fram lilla väskan ur större väskan. Jag är ganska laglydig och är det sagt att man får ha 1 st handbagage så har jag det.

Ingen telefon! Igen ryckte den servicevänlige chauffören in och sa att han hinner kanske åka hem igen och hämta den. "Borde finnas på något bord", upplyste jag.

Chauffören skötte sitt uppdrag, kom tillbaka och rapporterade: ingen telefon. Ingen panik jag klarar mig med plattan.

Inne i planet gjorde jag en grundlig genomgång av mina väskor och vips! Voila! Där var den! Jag hade undgått att kolla facket med blixtlås, där läppstift, kam, nyckel, spårvagnskort och diverse nyttiga ting har sin boning. Mobilen har ju två egna fack att vistas i, men nej, den ville byta bostad, tydligen.

Nu är jag lyckligen framme på Arabiastranden och har en lugn stund innan jag igen ska ut i Helsingfors snöyra.

Ny arbetsuppgift

Nu har jag testat på nånting nytt. Jag har fungerat som moderator under en timmes tid för ca 60 deltagare. Det är inte så vidlyftigt som det låter. Och jag valde det mest enkla sättet för jag är en stor vän av enkelhet. Jag sa några meningar, fördelade ordet, sa några slutord, tackade och skickade hem folket. Hur svårt kan det va'?

Det har varit full fräs hela dagen bortsett från ett par timmar på eftermiddagen och nu fortsätter det med Antikrundan och så ska jag packa för tidig resa i morgon. Drar iväg till huvudstaden på möte och lite andra trevligheter, men mera om det sen.

PS. Ni kan googla på moderator om ni vill veta mer.

För n:te gången

Håller ni koll på Kronjuvelens misslyckanden (bra att kunna gömma sig bakom annat namn)?

Än en gång ska jag relatera en händelse enkom för att ni ska få känna er så mycket duktigare. Det vill jag så gärna bjuda på.

Det händer sig idag att en mycket närstående fyller ojämna år. Som bruk är (ifall det är vardag) ska det bjudas på nåt smått åt kollegerna. Ibland har barnen fått ställa upp med mockarutor (som jag vägrar bjuda på), men nu är ingen annan än moi hemma.

Kan hen inte köpa nåt? Jovisst, men jag tycker det ska vara hembakt om möjligt.

I lördags satte jag igång med provbakning. Det skulle bli rulltårta med fyllning av åtminstone Philadelphiaost som jag hade införskaffat till julen i stora mängder utifall att jag fick behov av att baka nåt smarrigt i antingen salt- eller sötväg.

För att göra det lite mera hälsosamt tog jag receptet med rågmjöl i stället för vetemjöl. Nu råkar det sig på det viset att jag inte riktigt vet vad som finns i min gröna Muminplåtburk. Jag har noggrant klippt ut etikett från mjölpåsen där det står att det är ekologiskt och datum och allt.

Utom vad det är för mjöl!

Jag har kollat lite i affären och kommit fram till att det kan vara rågmjöl, så jag använder det som det. Åtminstone är det inte vetemjöl.

Nåja, provbakningen blev inte en fullträff. Jag råkade sätta in plåten på fel ställe i ugnen och tårtan blev lite bränd, men ätbar. Fyllning gjorde jag då av ost, smör, florsocker, lite pressad apelsinsaft samt det som blir kvar av apelsinen på pressen. Tyvärr blev blandningen för lös av saften och det hjälpte inte så mycket att jag stjälpte i mer socker. Formen på rulltårtan blev alltså oval, men fortfarande helt ätlig.

Igår körde jag en annan version. Stommen blev densamma och jag utelämnade den brända delen av proceduren. So far so good!

Fyllningen fick jag i rätt konsistens av ost, smör, florsocker och som smak duttade jag i romessens och mörk choklad i bitar.

Till hopsättandet då! Oops! Nu hade tårtan fastnat i papperet och stora bitar av "skalet" satt fast när jag rullade.

Plan A: Vispad grädde runtomkring. Nej, har ingen lämplig ask att placera tårtan i och blir svårtransporterad på cykel

Plan B:  Kavlad marsipan runtomkring. Jo, fanns faktiskt i skåpet, men bäst före-datumet hade förflutit. Satsade i alla fall, värmde lite i mikron och kramade och knådade och kavlade, men nej, det åkte i soppåsen.

Plan C:  Smält choklad runtomkring:  Tyvärr fanns det för lite kvar av den mörka varianten. Fanns 100 g vitchoklad men med citronsmak. Ville inte blanda in fler smaker.

Plan D:  Struntade i allt och övergav mitt renommé som mästerkonditor och skrapade i stället försiktigt bort resten av "skalet", rullade in i silverpapper, in i kylen och färdig för leverans.

Ska bli spännande att höra om rulltårtan gick att få ner med kaffe. Men jag tröstar mig med att det säkert var bättre än ingenting.

Förflyttning

Det händer sig att jag blir utkörd även vid min ålder. De närmaste veckorna är jag och mina grupper bortflyttade till en annan festsal som gör att jag får 1(!) km längre väg till jobbet.

Men jag ser det från den ljusa sidan. Jag får mer motion och jag får dessutom vistas i ett vackert utrymme i kulturens vagga (där det begav sig för min far också 1950-51, jo, jag kollade årtalen på fotot på salens vägg).

Uppe vid takkanten har man målat in gamla visdomsord. Vissa känns aningen antika, men till exempel  Känn dig själv  och  En sund själ i en sund kropp  är helt gångbara än idag.

Nummer åtta!

Jag är ingen stor vän av ishockey, har aldrig sett en match live, men brukar kunna se VM- och cupmatcher from time to time. På något vis har jag en stor aversion för svensk hockey och hejar till och med på Canada och Ryssland före Sverige. Jag vet inte vad det beror på för när det gäller slalom, tennis och andra sporter har jag inget problem med att hålla tummen upp för svenskarna - efter finländarna förstås.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Jag har idag fastnat för åttan som hissades upp i ett tak nånstans i Los Angeles i natt. Visst är Teemu Selänne en stor stjärna, en förebild för många och med hjärtat på rätt ställe.

Det råkar sig så att ingenjören är på väg till LA, men hann inte fram till den stora händelsen. Han har annat ärende. När han tidigare besökt LA i jobbsyfte har han bevistat en match i Anaheim och berättade hur stor Selänne faktiskt var i laget och bland publiken. Om jag inte minns fel bar majoriteten av åskådarna skjorta nr 8.

Det här var kanske första och sista gången jag slog ett slag för ishockey i bloggen. Och titta så kreativ jag varit för att hitta en åtta!

Tomt liksom

Det känns väldigt tomt i huset då sista hemmavarande julfirande sonen har åkt iväg till studieorten. Nu är vi bara på två igen.

Enklare blir det förstås med mathållningen. De senaste dagarna har jag ungefär ätit frukost och sen börjat förbereda lunchen.

Och är man bänkidrottare räcker programmen i TV ganska långt - Tour de Ski, skidskytte, lite backhoppning och nordisk kombination ...

Idag är det dessutom så kallt och blåsigt att jag knappast går ut genom dörren.

... och det ställer sig till ännu kallare i morgon då jag måste starta bilen!

(det är ju tomt - så ingen bild!)

Röda sockor till julen

Jag nämnde om sockorna som fick matchande knappar i gårdagens inlägg och förstår att ni hemskt gärna vill se dem.

Tro inte att det är världens lättaste att sticka dem, men snabbt går det på grund av det tjocka garnet. Foten stickas skilt och sys ihop där under, sen stickas flätan skilt och sys på. Men jag klarade det så det är bara att läsa mönstret noggrant som ni hittar här.

För att kunna skilja på våra sockor sökte jag två olika knappar och till min lycka hittade jag en vit och en röd variant.

Knäpp med knappar

Har ni sett min knappsamling? Eller egentligen makens, men jag förvaltar dem. Makens farfar var knapphandlare bland annat. Jag hann inte träffa honom, men vi fick överta en hel massa knappar som jag haft stor användning för, men knappast hinner förbruka.

Jag har försökt sortera ut en knapp av varje sort för att lättare kunna övervaka lagret. Nu senast när jag stickade innetossor åt mig och sötnos behövde jag tre knappar till varje socka och visst hittades det någorlunda passande.

Nån gång då jag känner mig riktigt inspirerad och kreativ ska jag skapa ett designat klädesplagg genom att använda knappar som dekoration.

Ett litet smakprov på mitt urval ska jag bjuda på i detta skede.

färg och form tilltalar mig

tre lådor är fyllda med knappar

Ändrad rubrik

Detta inlägg har fått ändrad rubrik för det kanske inte var sååå bra att man kommer till Kronjuvelens blogg då man googlar på sonens artikelrubrik. Alltså kan jag inte avslöja mer än de ord som förekommer i texten, men jag kan lova att det var en krånglig rubrik.

Nej, nu har tanten fått fnatt! Vad håller hon på med? Först är det noll i hjärnan och sen följande dag är det helt snurr i kontoret ...

Svaret är helt enkelt att jag fullt ut agerar stolt mor. Fysikern har som resultat från sitt sommarjobb fått sin första artikel publicerad i den amerikanska Journal of Applied Physics.

Och jag "korrekturläste" den i november. Nåja, kanske inte riktigt, men jag läste långsamt igenom den blivande artikeln och försökte förstå en miljontedel av vad där stod.

Så mycket kommer jag ihåg från skoltiden att Fe står för järn och Cr för krom. Det behöver en korsordslösare känna till. Nano är något väldigt smått och wire är ju samma ord vi har i 'vajer'. Om man är tense är man lite spänd och mer behöver vi inte veta för att kunna lista ut att det rör sig om att testa nästan osynliga järntrådar och hur mycket de tål eller nåt i den stilen...

Tänk att jag har en son som är duktig i det ämne som hörde till de skolämnen jag avskydde mest!

Ibland faller äpplet långt från päronträdet, men bra så.

???

Idag står det ovanligt stilla i mitt huvud. Vad ska jag skriva om? Visst kan jag relatera till vardagshändelserna som att jag haft några samtal gällande kommunalpolitiken, stekt gädda i grädde, hållit två pass sittgymnastik, sett på skidtävlingar i TV, stickat på min kjol (med rätt mönstertolkning denna gång), förberett morgondagens gymnastiktimmar ...

... men jag skulle så gärna diskutera nånting intressantare. Tyvärr så har jag drabbats av bloggtorka, fantasilöshet, nonkreativitet, totalt hjärnstopp, tankeblockering och likartade symptom.

Därför ingen bild heller.

Med hopp om bättre tider ...

Onödigt arbete

Visst är det uppiggande att läsa om andras tillkortakommanden? Det är därför jag så ofta bjuder på sådana.

Den här gången gäller det mina handarbeten. Det känns kreativt och roligt att jobba med händerna. Jag har nästan alltid handarbetat - ofta i perioder. Det var populärt att sy mjukiskläder då barnen var små. Sen hade jag en broderiperiod. Nu är det mest stickning och virkning som gäller -  sånt man kan syssla med och samtidigt följa med program på TV.

Tyvärr är jag sällan nöjd med mina alster. Vissa går att rätta till, såsom sjalen som blev en väst, som blev för stor, men kanske kan användas bara jag flyttar på några knappar. Eller den virkade västen som jag inte trivdes i utan bytte till en pinnstol.

Ofta blir plaggen antingen för stora eller för små. En sommarklänning är på gång som behöver få lite extra mönster i sidorna för att jag ska rymmas in i den.

Nu senast (om jag bortser från julklappssockorna och halsduken) har jag fördrivit tiden med att sticka en kjol. Jag hade stickat upp allt garn då jag på allvar började fundera på att jag eventuellt missuppfattat mönstret. Kjolen liknade inte riktigt bilden. Jag läste och läste mönstret på nytt och kom till att jag helt klart hade fått minskningarna om bakfoten.

Igår kväll rev jag upp hela härligheten och nu har jag börjat om från början. En månads arbete har gått i spillo, men vad gör det, jag har nästa månad räddad! Och det är långt till sommaren då jag vill bära min gröna sköna.

Brrr ...

Hur tänker jag nu? Och vad är detta? Jag skulle gärna retas lite och låta er använda fantasin, men mitt goda hjärta misstycker.

Det var när jag körde hem från jobbet och funderade över dagens blogginlägg som mina tankar gick i dessa banor illustrerade av bilden som jag tog just innan jag steg ut ur bilen.

Bilden föreställer alltså utsikten från insidan av vår bil när den står parkerad utomhus, men under tak. Det lilla runda är ett fönster som min far sågat ut efter min design. Det vita på bilrutorna är den trevliga ishinnan som uppstår på insidan när bilen inte används tillräckligt länge, men jag andas alltför mycket. Det är nästan som modern konst.

Men att illustrationen skulle se ut så här hade jag förstås ingen aning om då jag tänkte över min konstiga läggning då det gäller köld och bilar. Det är nämligen så att jag avskyr att starta bilen i kallt väder. Jag tycker liksom synd om motorn och speciellt om man bara ska köra en kortare sträcka. Men nu lockade det förstås inte att promenera till jobbet och starta en timme tidigare så jag körde och kände en djup empati för det omänskliga fortskaffningsmedlet.

 

Tankar och funderingar

Jag står här och försöker självrannsaka mig, fundera ut vad jag lärt mig de senaste åren och framför allt vilka förbättringar jag borde göra för att bli en bättre människa. Se där finns åtskilligt att filosofera över - mer än ni vill läsa.

Till mina positiva sidor hör att jag är oerhört intresserad av, nyfiken på och förtjust i människor. De må vara bekanta eller obekanta, unga eller gamla - alla fångar mitt intresse och jag försöker komma underfund med vad som får dem att ticka.

Så här långt är det väl okej, men jag har en stor sak att lära mig och det är att inte ta för mycket plats. I främmande sammanhang är jag den väluppfostrade lyssnaren, men i mer familjära miljöer vill jag ofta framhäva sånt jag har gjort, upplevt och har en åsikt om. Där borde jag absolut lära mig att lyfta fram andra och tona ner mig själv.

Jag var en gång på en utbildning där vi hade en fantastisk handledare som gav mig en aha-upplevelse om hur man borde fungera som gruppledare, men det är långt dit. Jag tänkte inte så mycket på vad hon sa utan hur hon fick i gång oss och höll sig själv i bakgrunden utan att komma med lösningar. I stället ställde hon de rätta frågorna för att få oss att inse ett och annat. En superhärlig människa som jag faktiskt kunde knyta an till.

Jag är inte mycket för nyårslöften, men jag ska försöka bättra mig i det hänseende att jag inte pratar för andra utan i stället backar upp, stöder och uppmuntrar då det behövs. Jag ska ännu mer gå in för att man kan hitta något positivt i alla sammanhang bara man letar tillräckligt djupt.

Vikuvill?

Har jag börjat lära mig ett nytt språk? Nej, det är nog bara krombidialekt. Jag undrar om nån annan än jag har problem med att hålla reda på veckodagarna.

Den här jul- och nyårshelgen har ställt till det med helgdagar mitt i veckan och nån enstaka arbetsdag däremellan att jag får tänka till ordentligt var morgon och lite mitt på dagen också för att reda ut vilken dag det är.

Egentligen ska det bli riktigt skönt då det blir vanliga veckor igen. Lite ordning och reda, tack! Men visst njuter jag av kursledigt och mötesledigt. Man blir bara så förvånad då ingen kursplanering och inga föredragningslistor cirkulerar i huvudet och i kuvert.

Mat ska vi dock ha vareviga dag så planeringen kring det räcker gott och väl till för husmor.

Årets sista dag

Vi tog en tripp till sommarstugan på nyårsaftonens eftermiddag för att kolla läget. Vi kunde köra (i rallystil) nästan ända fram, men den sista biten var inte upplogad. Förvisso hade den vägstumpen inte varit farbar heller på grund av alla träd som vikit sig över vägen och bildat portar. Vackert, men inte praktiskt!

 


Sommarstugan var intakt och inga träd hade lagt sig över terrasstaken heller.

Små överraskningar hittade jag. Vad sägs om myrstacken som fått en grop på toppen? Nalle Brum?



Och vad felas lilla krusbärsbusken som ståtar med några späda ljusgröna blad?

Gott Nytt År!

Det nya året har smugit sig in på ett varmt sätt. Det brukar ofta vara kallt på nyårsnatten, men inte i år, rena rama värmen!

Det gamla året firade jag kommunalt genom att dela ut några blomsterkvastar på årsfesten i tisdags. Ni vet hur svårt det är för en kvinna att ställa sig i ordning till en fest och det blev det för min del också vilket jag antydde i förra blogginlägget.

Jag hade klart för mig att det blir den lilla svarta som jag kört med den sista tiden och varierat med rött eller svart. Nu blev det lilla vita spetsjackan. Sen var det skorna! De nya svarta hade jag gärna satt på fötterna, men jag kom ihåg från Baden-Baden att den högra skon var lite stor och jag fick koncentrera mig ordentligt för att den skulle hållas på foten när jag gick. Kunde ha gått som för Askungen ...

Det borde finnas ett par halvsulor i min ägo som är perfekta att stoppa in i lösa skodon, men de hittar jag inte. Jag har antagligen slängt dem i misstag med de bruna skorna som murknat sönder. Och nya sulor har jag inte kommit ihåg att skaffa.

Men jag kunde ju alltid pigga upp det svart-vita med färgglada röda skor, tänkte jag. Men var fanns skorna? Jag sökte tre gånger på alla tänkbara ställen och påminde mig om att jag senast haft dem på kusinträffen annandag jul. Hade jag glömt dem i Rödsö?

Nå, det slutade med att jag helt enkelt inte bytte om från mina låga vinterskor och vem brydde sig?

Ja, sen var det frisyren som för min del oftast är näst intill obefintlig. Denna gång hade jag faktiskt bemödat mig och satt några hårspolar för att få lite mer volym. Jag var nästan nöjd då jag satte fart med sparkstöttingen. Men säg den förnöjsamhet som håller i sig. Det hade börjat regna och fastän jag har bara tvåhundra meter till kommungården hade frisyren plattats till och jag såg ut som en halvdränkt katt med tjugotals lock i pannan. Men som sagt, vem bryr sig?

Några dagar senare hittade jag skoväskan med de fina röda i bilen, mycket nätt placerad framför mitt säte.

Men nu har jag ingen fest att gå på ...