Upp och ner

Jag tror fullt och fast på att vi inte alltid kan vara på topp. Vi måste ha våra downperioder för att kunna njuta av de stunder då livet leker. För tillfället befinner jag mig lite på den sämre halvan. Jag märkte samma tendenser när jag första gången fick cancer. Man är liksom stämplad för evigt och livet blir lite annorlunda. Man omvärderar saker runt omkring en och livet får en djupare mening.

Med diagnosen kronisk cancer kommer det då och då stunder då man är säker på att cancercellerna har börjat leva loppan igen. Det kanske kniper lite i magen eller ryggen ger sig till känna. Det är så lätt att tankarna borrar sig in i de små problemen. Men jag vet också att det är övergående, det är bara att kämpa sig upp igen och fokusera på ljusare saker.

Från dalens botten söker jag mig upp till kullarna igen - med hjälp av en stor rosa kaktusdahlia!