Jag har tidigare nämnt att jag läst Lorna Byrnes första bok om änglar. Nu håller jag på med hennes andra bok och det är fascinerande. Oberoende av tro skänker det tröst att läsa om våra skyddsänglar. Ett starkt minne från min barndom är tavlan ovanför min säng som föreställde två barn som går över en trasig bro med en stor vacker ängel som vakar över dem. Hur många gånger låg jag inte och betraktade bilden.
Eftersom jag själv är mycket öppen för andra dimensioner av livet och eventuellt liv efter döden tilltalas jag av lite märkliga händelser och berättelser. Jag är nog mera en filosoferande romantiker än en verklighetsnära praktiker.
När jag läste om fågelängeln som Lorna Byrne beskrev blev jag nästan tårögd för just små fåglar upplever jag som budbärare från "andra sidan". Ni får nog gärna lyfta era ögonbryn och idiotförklara mig, men jag har rätt till min egen åsikt och tro.
Tillbaka till fågelängeln. Han tröstade Lorna med orden: "Varje gång du ser en fågel vill jag att du tänker på mig och ler". Det är precis så det känns för mig ibland när en liten fågel tittar in genom fönstret. Men bevare mig för skator och kråkor. Inga budbärare där inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar