Guld och silver

Jag har haft riktigt flyt när det gäller kattflaskor på sistone. På Juthbackamarknaden hittade jag den ofärgade glasvarianten och denna vecka lyckades jag lägga beslag på en i silver och en i guld. Eftersom flaskorna inte längre importeras till Finland är det bara att bida sin tid och hålla utkik på loppis.

Flexibilitet

Jag hade just satt mig ner vid datorn och skulle skriva dagens blogginlägg då jag fick ett mejl som undrade om jag kunde komma på möte till Nykarleby fredag kl 13, lunch på Juthbacka kl 12. Jag checkade min almanacka och där stod något om sittdans. En snabb koll med medborgarinstitutet visade att kursen var framflyttad till oktober. Alltså jag kunde ta mötet. Jag frågade när och var jag skulle hämtas.

En påringning strax efteråt gav vid handen att mötet var idag! Och klockan var nu tio! Och jag skulle till tandläkaren 10.30! Och makens mat var på gång - nästan! Det är då en kvinna får ta till flexibilitet. Snabbt klädbyte, iväg till tandläkaren med ordern att jag ska vara klar till elva och iväg till mötet. Ett riktigt "karamöte" med allt vad det innebar att delta som enda kvinna, få stolen utdragen vid bordet, bli hälsad på först, få gå först efter mat, snällt vänta på att få muntur under konversationen ... Visst är det lite underbart ändå! Tur att jag inte är feminist.

Men lärorikt var det och nya trevliga bekantskaper och nu vet jag vad en "strukabisi" är om jag nån gång kommer till Sibbo.

Spotlight

Om ni missade Spotlight i Jakobstad i går kväll ska jag bjuda på lite bilder från Aspegrens trädgård, en oas i den lilla staden, som skänker lugn och ro och har hög mysfaktor. Där träffade jag utflyttade kronobybor, men framför allt mitt gudbarnbarn, den glade krabaten som inte alls var rädd för tanten utan skrattade så äkta och hjärtligt som bara ett oskyldigt barn kan.

 

Café Örtagården

Ett riktigt lusthus? Troligtvis inte, bara sexkantigt.

Spännande att se hur prästgården renoveras

Så vackert med svarta tomater!

Både vackert, praktiskt och inte så utrymmeskrävande

Skyddsänglar

 

Jag har tidigare nämnt att jag läst Lorna Byrnes första bok om änglar. Nu håller jag på med hennes andra bok och det är fascinerande. Oberoende av tro skänker det tröst att läsa om våra skyddsänglar. Ett starkt minne från min barndom är tavlan ovanför min säng som föreställde två barn som går över en trasig bro med en stor vacker ängel som vakar över dem. Hur många gånger låg jag inte och betraktade bilden.

Eftersom jag själv är mycket öppen för andra dimensioner av livet och eventuellt liv efter döden tilltalas jag av lite märkliga händelser och berättelser. Jag är nog mera en filosoferande romantiker än en verklighetsnära praktiker.

När jag läste om fågelängeln som Lorna Byrne beskrev blev jag nästan tårögd för just små fåglar upplever jag som budbärare från "andra sidan". Ni får nog gärna lyfta era ögonbryn och idiotförklara mig, men jag har rätt till min egen åsikt och tro.

Tillbaka till fågelängeln. Han tröstade Lorna med orden: "Varje gång du ser en fågel vill jag att du tänker på mig och ler". Det är precis så det känns för mig ibland när en liten fågel tittar in genom fönstret. Men bevare mig för skator och kråkor. Inga budbärare där inte!

Drömmar

I natt jag drömde ... om fjärilar, vackra sådana. Naturligtvis ville jag föreviga den men kameran fanns inte till hands. Maken kom springande med den, men jag fick inte kameran ur väskan utan fumlade och fumlade. Den ovanligt vackra fjärilen flög sin kos.(Det är därför ni inte får någon bild på den).

I fjol i september fladdrade påfågelöga omkring bland mina ligulariablommor (klippstånds, tror jag) och mobilen fick ta flera foton för att få fast den.

I stället för drömmarnas fjäril får jag njuta av den icke-levande fjärilen som fanns med i den underbara presenten jag fick av en kär vän förra veckan, någon som känner till min favoritfärg.

I'll meet you at midnight...

 ... under the moonlight.


Kommer ni ihåg denna hit med Smokie från det glada sjuttiotalet? Den fick en speciell plats i mitt romantiska liv, men det ska vi inte gå in på här. I stället vill jag förmedla mina två månar som finns vid Myrboda. Det är alltid mäktigt med kvällsvyer vid vattendrag.

Snart är det höst, men ...

... vissa saker är nästan gångbara ännu.

Jag har haft mycket glädje av krukan med penseer som seniordansarna förärade mig tidigt i våras. Mina fingrar är inte gröna, men jag har lärt mig att genast nypa bort gamla blommor och på så sätt har nya brutit ut fastän bevattningen varit lite osäker, ibland för mycket regn och ibland för torrt och soligt. Penseer är inte precis värmeälskande.

Mina lila-svarta hängpetunior har fått samma behandling och tackar ännu med strålande uppsyn.

Sen kan man njuta av fleråriga kryddörter. Ljusgröna blad till lilafärgade blommor är inte helt fel.

Marknad

Så var det igen dags för Juthbacka marknad som lär locka 30 000 besökare på två dagar. Där hittar man nästan allt från nålar till bilar. Det har blivit en tradition att endera dagen vandra igenom området och titta på utbudet och byta några ord med bekanta. I år fäste jag mig vid att andelen finskspråkiga besökare var stort och det gläder mig att marknaden förenar oss här på kustremsan.

Det som lockade mig att öppna plånboken var en kattflaska i ofärgat glas som ännu inte fanns i min samling.

När sönerna flyttat till studieorter har jag också passat på att förnya mina hushållssaker. En gång var det kaffebryggaren, en annan gång var det dammsugaren. Nu slog jag till på stort och köpte en pastaslev i metall för en euro och den yngste får överta min gamla i det förhatliga ämnet plast!

Vidare sökte vi böcker av Ulf Lundell och hittade en som inte fanns i makens samling. Dessutom kom jag på två saker jag ska börja ta med mig ett exemplar varje år, en dassbok och en Myrna-assiett. Det är roligare då man har något speciellt man letar efter och jag har bara sex assietter mot elva tolv koppar i servisen jag ärvt efter mamma.

Av en terjärvförsäljare inhandlade vi en skylt som gör sig utmärkt på sommastugan. Där har vi lugn och ro och jag tycker jag fick till det i dubbel bemärkelse då jag placerade den i närheten av utedasset.

Den lilla kannan passar in i ingenjörens samling, men jag var inte riktigt säker på om han ägde en från förr. Ett sms gav svar på den frågan, men att sen hitta tillbaka till ståndet där jag sett den ... Vi var på väg hem då vi tog en sväng till ett bord, inte det rätta, men där fanns en likadan kanna. Snacka om tur!

Näthandel

Oj, vad jag gillar webben då man är i spadet. Jag hade börjat virka en kofta och hunnit tillverka allt utom de delar som skulle bestå av bottenfärgen. Jag försöker handla lokalt så mycket som möjligt och mera garn var beställt och jag väntade ivrigt på att få fortsätta.

Men så kommer budet att man i Norge behagat sluta med just den färgen som jag skulle ha. Katastrof!

Det fanns en plan B: att jag byter bottenfärg och river upp det jag virkat på ärmarna, men helst inte. Jag kollade med grannstäderna och fyra nystan hittades i söder. I norr fick jag tipset att googla på garnfabrik+sort+nummer. Jag sände på kvällen iväg ett par mejl till finska firmor och frågade om de har 10 st nystan i sitt lager och nästa förmiddag hade jag svar och napp. Jag beställde snabbt mitt garn och idag ska jag hämta mina nystan från grannstaden.

Nu kan det bli problem med färgningen eftersom garnen knappast är från samma parti, men det löser vi sen. Jag tror inte jag behöver alla fjorton nystan så jag får väl trolla lite.

Det riktigt kliar i fingrarna att få fortsätta handarbeta. Och visst är näthandeln en räddare i nöden.

Praktiskt på sommaren

Jag tycker om alla byggnader, terrasser och övrigt smått och gott som tillverkats vid sommarstugan (själva huvudbyggnaden fanns på platsen då den kom i min ägo), men något som jag verkligen trivs med är vårt sommarkök.

Köket tog sin början från en terrass som jag ännu inte i denna dag kan förstå att maken fick ihop då man kommer ihåg underlaget. Det var hans idé från första början och bottnen var en massa stenblock, ibland av manshöjd. Där blev det skilda lösningar för varje planka som skulle fästas som underrede. Synd att vi inte har foton från den tiden, för när golvet är lagt kan man inte längre ana sig till hur eländigt det var.

Det började med en terrass bakom bastubyggnaden i lä för västanvinden och med morgonsol och fick en fortsättning med vägg mot grannen (som vi sällan ser) och ett plasttak över. Nu är det fritt fram att grilla och steka plättar fastän det ösregnar. Vi firar varje sommar plättfest inom familjen och tillagar också hamburgare à la Myrboda.

Sedermera har sommarköket fått sällskap av glashuset.

Låtsas inte om barren på plasttaket. Det är högt till taket på andra sidan

Jag är mycket stolt över min vitmålade århalva med egenhändigt skriven text Summer Kitchen

Försvunna fat

Nog är det tur att jag läste många detektivromaner när jag var ung, men nog är det synd att min hjärna arbetar så långsamt.

I snart två veckor har jag och den yngste sökt ett antal blå assietter som borde finnas nånstans. Vi har upprepade gånger kikat i alla möjliga skåp och jag skickade till och med ner sonen i den mörka källaren med endast ett ljus som sällskap. Var är annars alla ficklampor när man behöver dem?

Nada. Inte ett spår av några fat.

Men så, i morse, hade min lilla outnyttjade hjärna arbetat färdigt och uppmanade mig att än en gång titta i sonens garderober. Jag kommer ihåg att jag sett två stycken lådor innehållande studentmössa. Nu fick jag upp spåret. Sonen ägde ju bara en studentmössa och de övriga studenterna i familjen hade förflyttat sina till diverse studiebostäder och radhuslägenhet.

Jag kollade i ett skåp. Jo, högst uppe fanns en studentmösskartong. Jag kollade i grannskåpet. Jo, där lägre ner fanns också en dito. Jag lyfte på lådan och den var lätt, alltså en mössa. Jag tog en pall och klättrade upp till den andra lådan och Yes! den skramlade och var tung. Problem solved! Men att man måste titta femtioelva gånger i samma skåp för att hitta det man söker - det kallas idioti.

Upp och ner

Jag tror fullt och fast på att vi inte alltid kan vara på topp. Vi måste ha våra downperioder för att kunna njuta av de stunder då livet leker. För tillfället befinner jag mig lite på den sämre halvan. Jag märkte samma tendenser när jag första gången fick cancer. Man är liksom stämplad för evigt och livet blir lite annorlunda. Man omvärderar saker runt omkring en och livet får en djupare mening.

Med diagnosen kronisk cancer kommer det då och då stunder då man är säker på att cancercellerna har börjat leva loppan igen. Det kanske kniper lite i magen eller ryggen ger sig till känna. Det är så lätt att tankarna borrar sig in i de små problemen. Men jag vet också att det är övergående, det är bara att kämpa sig upp igen och fokusera på ljusare saker.

Från dalens botten söker jag mig upp till kullarna igen - med hjälp av en stor rosa kaktusdahlia!

Å de' va' Mumin . . .

En artikel i dagens ÖT inspirerade mig till detta blogginlägg. Jag hade ett foto av mig och just den samma muminmamman som fanns i artikeln i mina gömmor och nu var läge att plocka fram det. Vår familj åt nämligen morsdagslunch i Allegro, Jakobstad, och på rundvandringen träffade jag på en kär vän.

När jag studerade litteraturvetenskap hade vi en uppgift där vi skulle analysera berättartekniken i Tove Janssons Pappan och havet. Jag fokuserade på Lilla My och hon har sen fått hänga på mina nattlinnen. Mina Muminmuggar och skålar har ni tidigare sett.

Muminböckerna läste jag först som vuxen och fick säkert en annan dimension än om jag plöjt igenom dem tidigare. Hon är faktiskt mångfacetterad, Tove Jansson, och inte alltid så lättillgänglig, men det är det som är utmaningen - att hitta nya infallsvinklar och läsa om och om igen.

Och Muminfigurerna måste man ju bara älska!

Kallt vill jag ha!

Vårt gamla gaskylskåp i sommarstugan har inte riktigt behagat hålla temperaturen. Ska vi skaffa el enbart för kylen eller ska vi köpa nytt gaskylskåp det var frågan.

Kompromissen blev ett begagnat. Förra lördagen såg jag en annons i lokalbladet om ett gaskylskåp. Följande dag ringde maken och jag fick återigen uppleva Oops she did it again! Annonsören ville också köpa. Min blick fladdrar ganska ordentligt när jag bläddrar i blaskan och jag hade inte observerat när Säljes byttes till Köpes. En ynka tröst var att tre personer hade bjudit ut ett kylskåp och tre hade önskat köpa hittills, så det finns tydligen andra med flackande blickar.

I tisdags ringde en man och bjöd ut ett obehövligt gaskylskåp. Annonsören hade varit så vänlig och gett ut vårt nummer. Vi åkte och tittade på det och slog till. Efter att ha testat det detta veckoslut är jag nöjd. Lite mindre är det, men har ett litet frysfack.

Det blir hallon som dessert igen, men nystampade lingon i stället för svarta vinbär. Lite synd om ingenjören som aldrig varit förtjust i hallon, men lingon är ett måste.

Dagens lycka

Tänk vad man egentligen har mycket att glädja sig åt varje dag. Till exempel att vi fick en gös, en id och två abborrar i nätet, jag fixade efterrätten genom att plocka en och en halv liter hallon, lite svarta vinbär hittades på en buske och blir tillbehör till lunchmaten, ingenjören meddelade att han hälsar på i morgon . . .

Om man aktivt funderar över det positiva faller det negativa i skymundan.

Testpaj

 I våras stötte jag på ett intressant recept (ur Kuriren) med ingredienser som salta nötter, råsocker och mörk choklad. Jag inhandlade ett halvt kilo saltade jordnötter för att ha till hands då andan föll på för att testa receptet. Tillfällen fanns men jag kom aldrig till skott och plötsligt var nötterna nästan uppätna av andra ovetande i familjen.

Igår var det plötsligt rätt och en testperson var inbjuden. Det visade sig att råsocker fanns bara i bitform i mitt skafferi, men jag hade indiansocker och det är säkert ännu bättre. Det kändes riktigt hälsosamt att smälta 250 g 70-procentig mörk choklad. Vetemjölet hade reducerats till 35 g och grädde och smör är väl aldrig fel? Nötter innehåller hälsosammare fett så det måste ha varit en riktig hälsobomb eller . . . ? Dekorationen bestod av bär och jag jobbade enligt mottot "man tager vad man haver" och sprang ut i regnet och samlade in röda och vita krusbär och några blåbär från buskarna.

Testpersonen gav tummen upp och tycker man om godis av typen Snickers är pajen helt rätt. Visst skulle den bli ännu godare med ohälsosammare choklad som Fazers röda.

Jag tänker att ni inte vill ha receptet men bild ska ni få ändå.

A girl needs to shop

Jag hade sparat upp mina små saker som fanns på inköpslistan och igår bar det iväg. Tyvärr fanns listan bara i huvudet och där är det också rörigt.

Hos en bortflyttande ung studerande finns vissa behov och brister och jag började vid Röda Korsloppiset med att befria mig från en massa dukar som blev över då jag äntligen fick dukskåpet städat. Det var bara att blunda och slänga och hoppas att nån annan kan vara i behov av femtio dukar.

Jag fortsatte loppisrundan men kom bara halvvägs för ovan som jag är med att shoppa så blev jag plötsligt obeskrivligt kaffesugen. In till stan och där satt jag och läppjade på en caffe latte på sena eftermiddagen (dricks i Italien endast på morgonen, tror jag). En pratstund med en god vän hann jag med innan tiden var ute (politiken har startat).

Usch, det här inlägget blev som på Facebook (inte för att jag vet eftersom jag vägrar registrera mig), men ni vill säkert se den fina inflyttningspresenten jag hittade åt en blivande Åbostuderande som lär ha stor balkong.

Naturen lockar

Det finns en positiv sak med att ha genomgått cellgiftsbehandlingar och det är tjus(?)lockarna som jag får uppleva cirka ett halvt år efter avslutad behandling. Det inträffade första gången (2004) och nu i vår. Fastän jag aldrig mist allt hår utan bara blivit tunnhårig under behandlingstiden har slutresultatet varit gråare hår men naturliga lockar.

Jag vet att det finns de som hatar sina naturliga lockar och vill ha rakt hår, men inte jag! Det är så lätt att bara dra fingrarna genom håret och vips har du en frisyr! Nu är det nästan så att jag inte vågar gå till frissan och klippa mig för jag är rädd att lockarna försvinner. Det gjorde de för tio år sen, så jag antar det blir samma visa den här gången.

PS. Detta blogginlägg skrivs endast för min egen skull så jag ska kunna gå tillbaka och minnas hur det var.

Bären bär mig framåt i livet

Jag måste säga att jag trivs med mina morgonminiprojekt. Det får mig att känna att jag åtminstone får något uträttat och det är roligt att fundera ut vilket uppdrag jag ska ta mig an, nästan som att fundera ut ett blogginlägg.

I morse var jobbet att söka upp alla svartvinbärsbuskar och länsa dem på bär. Det här är nästan ett detektivarbete för i hushållet bor en optimist som ivrigt planterar bärbuskar på de mest förvånansvärda ställen. Utan vidare skötsel är tanken att de ska producera skörd. Sen har vi en annan i familjen som är mer intresserad av det estetiska med blommor och blader och nog förevisar optimisten var det finns små bärbuskbabies som fåglarna hjälpt till med att föda och som sen kan transplanteras ut i naturen. Esteten har i stället krävt några inhandlade bärbuskar på skilt ställe för att få garanterad skörd.

Nu sökte jag då med ljus och lykta alla buskar i periferin som kunde bjuda på några svarta vinbär och jag måste medge att såna hittades, men majoriteten av bären hittade jag nog på det välkända stället.

Jag har blivit beskylld för att ha snäva vyer. En försökte med att min värld sträcker sig mellan hemmet och matbutiken, medan en annan tyckte att kvinnans värld slutar på kökstrappan. En och var må ha sin åsikt och utgående från de senaste blogginläggen har hem och trädgård stått i fokus, men jag kan lova att i tankarna rör jag mig mellan bärplockning och världsekonomin och det är väl inte så smalt? Tankarna spinner vidare på det som framkommit i morgonens nyheter och jag måste säga att jag är mycket pessimistisk då det gäller hela marknadsekonomin, men det tar vi en annan gång. Jag har ju bär!

När ogräset växer ...

 ... så njuter jag av mina övervintrade pelargoner som jag slängde ner i källaren i höstas, tog upp sent på våren, tuktade bara lite och vattnade. Tänk att de orkar blomma efter denna lilla skötsel! Jag har aldrig varit svag för pelargoner men med åren ändras smaken och nu börjar jag längta efter en rosa.

 En liten vit tycks jag också ha. Den såg inte mycket ut för världen men fick stå bland funkiorna och börjar visa färg. Hurra för det!

(och så är vi tillbaka till ogräset ...)

DIY

Det är trendigt att tillverka saker själv och fixa till sånt som är köpt på loppis. Yngste sonen är trendig!

Med enkla medel fixade han till sin studentlya. Möbler hittades på sommarstugan, mitt barndomshem, bror och farbror.

Genom sitt sommarjobb fixade han material till en 120 cm säng som snabbt skruvades ihop. Sen var det bara att köpa madrasser, dyna och lakan.

På loppis fyndades en bekväm tvåmanssoffa i gott skick, ett svart tvbord och belysning under femtio euro.

Nu återstår bara stekpanna, duschdraperi och lite småsaker.

PS. Nu har det fixat sig med fotot av Myrboda med hjälp av vindstillhet och stark roddare. Men jag är inte nöjd för jag hade glömt ordentliga kameran, men jag har åtminstone uppfyllt mitt löfte.

Med flyttlasset

Hälsningar från Vasa. Jag är en mycket upptagen lady idag, men njuter av att packa upp yngste sonens presenter under åren. Det är alltid inspirerande med oanvänt husgeråd. Och att få plocka in i tomma skåp ...

Diskmaskinen surrar och sängbygge är på gång.

Tillrättalagt karaktärsfel

En av de starkaste törnqvistska generna innefattar envishet och kan, vill och bestämmer själv. Detta karaktärsfel hos mig kunde ha kostat oss 5 liter jättestora hallon. Maken hade påpekat att vi borde plocka hallonen som vuxit upp i den förvildade trädgården vid mitt barndomshem. Men nej, jag skulle plocka mina hallon på stugtomten i stället. Det kändes inte alls lockande att krypa kring de gamla husknutarna.

Jag har gjort torsdag eftermiddag till min föra-bort-skräpdag och med den tanken åkte jag iväg till barndomshemmet för att fylla bilens bagageutrymme med diverse obehövliga saker. Men när jag såg de stora, och jag menar jättestora, regntyngda hallonen kunde jag inte låta bli att börja plocka. Fort fyllde jag en skål och blev tvungen att gå in och hämta en större bytta att plocka i. Vips hade jag fått ihop en stor mängd på bara två kvadratmeter buske. Som bonus hann jag också uträtta mitt egentliga ärende.

Obs! Det är en matsked, inte tesked!

Att glädjas över det lilla

Idag känner jag mig en aning filosofisk. Tänk att man kan finna glädje i något så litet som en blomma på ett överraskande ställe. Ett litet penséfrö som slagit rot och mot alla odds utvecklats till en söt liten planta. Kanske ett vänligt ord eller ett leende mot en främling kan bilda ett frö hos en annan människa. Kanske var det just det som behövdes för att personen skulle ändra sina tankebanor i positiv riktning.

Mina orkidéer har också gett mig glädjestunder då jag nu märkt att alla bildat nya blomstänglar. Jag fick dem ifjol som kondoleansblommor och nu ger de mig ännu en stor glädje och får mig att känna ödmjuk tacksamhet.

Ibland behövs det så lite för att trösta, inspirera, uppmuntra ...