Sockverkstad

Nu har jag nästan avslutat sockstickandet, åtminstone för detta år.

Det blev en hel del restgarner av Sju bröder sockgarn då jag ifjol stickade de långa, mönstrade Anelmasockorna. Nu har jag försökt sticka i olika storlekar och mönster av resterna. Förvisso har jag fått köpa till bottenfärger, men jag tror jag är uppe i närmare tjugo än tio par.

Igår kväll sökte jag fram mönster anpassat till fem nystan Baby merinoull och påbörjade en tröja med stickor 2½. Alltså ganska tunt och fint.

När jag idag tog fram stickningen och började med patentmönstret märkte jag att något var fel - otroligt fel! Jag stickade på rundstickor och hade utan att märka det tidigare lyckats få en hel kullerbytta på eländet. Det var bara att riva upp allt och sätta upp 168 maskor på nytt ...

Inte som jag tänkt

Det hände sig på julaftonen då jag tog skinkan ur ugnen. Jag planerade att göra en god gärning och hällde försiktigt det heta skinkfettet i en halvliters tom gräddförpackning för att vid ett senare tillfälle återbörda fettet till en affär som samlar in det till tillverkning av diesel och med avsikten att donera vinsten till välgörande ändamål. Att det skulle vara så läste jag först i kväll på lokaltidningens webbsida, men att man kunde föra fettet till vissa affärer hade jag nog snappat upp från radion.

Nåväl, julmiddagen intogs och det planerades för skogsutfärd. Eftersom det var dags för barnbarnets middagslur lade jag mig snällt bredvid och nynnade och sjöng: "Aades bastuna vinkar åkull, vår he staar å lutar, betär ti ha ein rokoaan ein än ti va ritti utan" Denna vaggvisa är otroligt fungerande och för att barnbarnet inte skulle ramla ur vår stora säng var det naturligt för mig att också ta en liten tupplur.

Jag hade dessutom hört att maken börjat slamra med disken och eftersom det var söndag kunde jag med gott samvete stanna kvar i sängen. Söndag är hans diskdag.

Senare på kvällen slog det mig. Skinkfettet? En stillsam förfrågan till diskaren fick jag som svar att naturligtvis hade den händige och ordentlige maken hällt innehållet i gräddpaketet ner i vasken i tro att det var vatten. Det vet alla att fett inte ska ner i det kommunala avloppssystemet! Men om man inte vet vad jag tänkt och gjort ...?

Folkvandring

Om man talar om tomma kyrkor ska man komma till Kronoby kyrka klockan 23 på julaftonen. Det har ofta varit tradition att unga sångare intar kyrkan och bjuder på skönstämmig sång. Spindeln i nätet är den inspirerande musikläraren Malin Storbjörk som dirigerat många varianter av gymnasiekörer.

Igår kväll gick kören under namnet Aglepta och stämningen var otrolig. Redan när vi anlände halv elva var kyrkan nästan fylld och det fick letas platser åt senkomna.

Det är så mäktigt att sitta och njuta av friden då folk väller in ur julnatten. Positivt också att medelåldern är ganska låg. Och det är inte bara Kronobybor utan gästande julfirare och folk från grannbygderna.

Jag som inte annars är av den kyrkliga sorten känner mig nu i mitt rätta element. Det är storslaget, fridfullt, stämningsfyllt, traditionsskapande, rogivande och en perfekt avslutning på julaftonen.

Dessutom blev det lite extra motion efter den mörka chokladen i konfektasken!

God jul 2017

GOD JUL TILL ALLA SOM LÄSER DETTA

Jag har just firat julafton med de nära och kära, make, barn och barnbarn. Julmaten smakade bra och det söta till kaffetåren likaså. Tomtemor delade ut julklappar och nu lägger sig lugnet. En skön och vilsam helg ser jag fram emot.

Små, små fröjder

Igår fick jag agera ressällskap, vilket innebar att jag hade ett par timmar att fördriva på egen hand i Vasa med omnejd och en bit mat att se fram emot på hemvägen.

Efter mycket funderande kom jag till att jag inte bryr mig om själva stadskärnan utan hoppade av vid den stora loppishallen nära flygfältet. Och jag tog det luuugnt. Där finns också en hel del nya saker, allt från rengöringsmedel till mattor.

Där gick jag med min shoppingkärra och begrundade hårband och ugglor. Hårband behöver jag inte i mitt korta hår, men ugglor är jag svag för. Denna gång fick de fortsätta hoa på hyllorna och jag satsade på gravljus och kopieringspapper.

Den största glädjen skänkte en glastomte som torde vara handmade glass from Finland. Det står det åtminstone på lappen som finns på den tomte jag har från förr. Jag är ju en samlare ...

 

Kivituikkuljus köper jag om de har rätt färg. Nu hittade jag en skogsgrön. Tyvärr har jag ingen Mariskål i den färgen, men kanske nån gång ...

Efter att ha vandrat genom halva hallen var jag ganska mätt på synintryck, men ett telefonsamtal och ett möte med en ortsbo hjälpte mig att få tiden att gå tills jag blev avhämtad. Det blev nästan bråttom på slutet. Jag är glad över att tid inte blev över för det fanns en stol i hela hallen där man kunde tänkas vänta.

En bra dag och inga julbestyr att välja bland.

Små, små steg

Egentligen tar jag långa steg, men med korta ben. Jag har börjat träna upp mina gångfötter efter skinnömsningen och försöker ta en promenad varje dag som jag inte drar egen jumppa.

Något jag älskar är mina Icebugs som hjälper mig att stå på benen i det finländska vintervädret. Dessutom tar jag hjälp av Spotify för att hålla takten. Ibland måste jag ta några snedsteg när det växlar från twist till tango. Jag upplever gamla musikaliska minnen från min ungdom med till exempel Crocodile Rock, Needles and Pins och andra hits.

Nyss hemkommen känner jag mig duktig, nöjd och glad. Endorfinerna strömmar till och jag kan gott unna mig en kopp kaffe och en nybakad semla ...

Uppdatering

Jag har nu inte råkat nämna en sån viktig sak som att jag köpt min första splitternya laptop. Det gjorde jag på Black Friday på inrådan av fysikern och blivande it-ingenjören. Den sistnämnda har också gjort alla installationer och överföringar. Nu får jag pröva mig fram och konstatera vad som ännu behöver installeras etc.

Det som var det största problemet var en massa saker som krävde lösenord. Man ska inte köra med samma lösenord överallt och en hel del har jag uppskrivna på diverse ställen, men inte alla.

Det är lite som med de eländiga stamkundskorten man samlat på sig. Jag har gallrat bort de flesta och förvarar dem tryggt i en låda. Det tycks fungera riktigt bra för när jag var på julklappsuppköp räckte det med att jag sa mitt namn och de kunde klicka in det i sin kassaapparat.

Tänk, vilka uppgifter om en själv som det samlas in på alla ställen. Inte är man precis anonym längre. Storebror ser dig!

Åh, denna glömska!

Nu har det hänt igen! Där satt jag i morse och läste dagens Pravda och insåg att nu hade jag tänkt rätt igen och det ska jag blogga om ...

Men nu har jag ingen aning om vad jag tänkte på. Något enkelt, något kort ... men det är helt försvunnet. Kan det bero på att jag i begynnande snöoväder åkte till Vasa i morse för ett revisionsnämndsmöte, denna gång Österbottens förbund?

Eller att jag anmälde mig på stående fot eller egentligen sittande akter till en kurs för revisionsnämndsmedlemmar i Helsingfors i början av februari och i nästa andetag medgav mitt intresse att åka till Bryssel och bekanta mig med EU tillsammans med andra likasinnade medborgare i Västra Finland?

Eller att jag fixade inköp av en del julklappar? Eller att jag inväntade maken som också varit på tur och fortsatte julklappshandla? Eller var det pizzan jag beställde som råkade vara utan ost vilket jag inte märkt, men som visade sig vara ett bra alternativ eftersom det blev en lättare version?

Ja, inte vet jag, men jag önskar att jag vore klok som en uggla ...

Avkopplande lördag

Ibland hoppar jag från möte till möte, men ibland får jag ta det lugnt och njuta av gemensamma stunder med till exempel kusin och kusinbarn.

Idag var en sån dag då vi hann med fin julstämning på Södermalm (inte Stockholm). Vi köpte dörrkransar och bröd.

Sen bar det iväg på mysupplevelse till Lundagård innan det var dags för julmarknaden i Campus Allegro och julkortsinköp av tidigare kommuninvånare Terese Bast. Jag är så förtjust i hennes figurer. Det känns alltid lite svårt att skicka iväg korten. Dessutom kunde jag inte motstå kalendern och den får jag njuta av själv - ett helt år.

Min jakt på en vinterklänning blev ingen succé, men i stället hittade jag en resehandbok för vinterns södernresa.

Men huvudsaken med vår tripp var naturligtvis förtäringen. Vi hade länge planerat in en Oskarschnitzel och jag njöt av hela själen tills jag såg att kusinen fått broccolibuketter bland sina grönsaker. Inte jag!

Nå, jag glömde broccolin då desserten intogs på det fullsatta Fiika. Efter hallonmarängbakelsen och en cappuccino kände jag att jag är fullt rustad för resten av dagen.

Hundraåringen

Tänk, att få uppleva denna dag då vårt älskade fosterland har varit självständigt i hundra år! Ett stort tack till de som förberedde och möjliggjorde denna självständighet. Det största tacket går till alla som offrade liv och hälsa för kommande generationer. Tack också till alla som slet för att bygga upp landet och betala krigsskadestånden.

Visst har vi det bra som får leva i ett tryggt, rent och ganska jämställt land. Vi lär vara sist på listan över länder som riskerar att råka ut för naturkatastrofer. Vi har ett bra skolsystem och en välfungerande hälsovård. Listan kan göras hur lång som helst.

Kronoby kommuns firande kulminerade i en fest i Ådalens skola på eftermiddagen. Huvudrollen spelade helt berättigat veteraner, lottor samt änkor och änklingar. Inbjudna gäster hade kommit från vänorten Nuckö. Med dessa hade jag äran att få äta middag kvällen före på Torgare. Vi blandade friskt mellan finska, svenska och estniska.

Festprogrammet var högtidligt och fint utan att nämna något. Jag är stolt över att programkommittén hade lyckats så bra med alla arrangemang. Det var en fest värd en hundraåring!

Fashiongäster

Det var igen dags att få ärende till Campus Allegro. Denna gång tog jag väninnan med på modeshow som ordnades av Yrkeshögskolan Centria, deras linjer för pälssömnad samt International Business.

Efter lite mingel och snacks var det dags för den professionella showen. Samtidigt skulle en jury utse Miss Jakobstad.

Det var en njutning att se allt det vackra till en inspirerande musik. Mitt i programmet kom en dam upp på scenen med några pälsverk i handen och började prata intensivt. Men utan mikrofon var ordet 'animal' det enda jag uppfattade. Var det på riktigt? Eller var det en pälsaktivist? Efter några minuter blev damen elegant beledsagad ner från scenen av två studerande. Först när jag träffade Steven Frostdahl, ombudsman på Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund, på ett café efteråt blev jag varse om att det var en demonstrant. Men ingen större skada skedd.

Ja, som man kan räkna ut av ovanstående var det läge för ett besök på Fiika. Gott kaffe, räksmörgås på Malaxlimpa och lite delikatess- och prydnadsshopping var det perfekta sättet att avsluta kvällen.

Miss Jakobstad i mitten (från Hfors)

Tilltalande gran

Terminsavslutning

Snart är höstterminen till ända. Seniordansarna samlades sista gången idag och vi dansade juldanser lagom inför lilla jul.

Imorgon är det sittgymnastiken som tar paus och följande vecka de övriga gymnastikkurserna.

Min motion blir lite hängande i luften utan alla måsten, men jag har börjat träna in fötterna för promenader. Jag vill vara i form till januari då jag hoppas få njuta av sand mellan tårna.

De politiska mötena fortsätter ännu in i december, men två dagar har jag fått koppla bort lite. Men imorgon brakar det loss med tre möten i Kronoby, Pedersöre och Karleby och däremellan jumppan förstås.

För tillfället är det handarbete som lockar mest ...

Är det nåt fel på mig?

Jag undrar om jag blivit en luttrad politiker. De senaste åtta åren har lärt mig mycket om samhället och kommunalt beslutfattande.

Jag har också fått växa som människa och lärt mig vilka saker jag bör låta rinna av mig. Inom politiken förekommer åsikter som går isär och som kan leda till beskyllningar och personliga påhopp.

Har man riktigt tur finns det individer som alltid försöker hitta syndabockar medan de själva är blåögt oskyldiga.

Nu har jag kommit så långt i min personliga utveckling att jag drar på munnen då jag råkar läsa illvilliga kommentarer om den lilla människan som är jag. Är det nåt fel?

Inom kommunalpolitik hamnar man ta tuffa och obekväma beslut. Man kan inte vara alla till lags. Det finns inget som är svart eller vitt. Det mesta är grått.

Jag vet vem jag är och vad jag står för och då är det lätt att strunta i återkommande smädelser (och medveten felskrivning av mitt namn).

En del människor går inte att ändra på ...

Klassiskt

En fördel med att vara kommunstyrelseordförande är att man då och då får inbjudan till trevliga evenemang. Nu senast var det tredje gången jag fick delta i en av Ruskfestivalkonserterna i Campus Allegro. Nästa vecka funderar jag på om jag ska anmäla mig till en modeshow ...

Däremellan ska jag förstås hinna med diverse möten med tillhörande läsning av föredragningslistor.

Men för att återgå till gårdagens klassiska kammarkonsert. Först måste jag medge att jag inte riktigt förstår mig på modern klassisk musik och två kompositörer var födda i slutet av 1980-talet. Det som dock tilltalar mig oerhört är att sitta och både lyssna och iaktta de professionella musikerna.

Violinisterna hanterar sina 1700-tals fioler med säker hand. Det är nästan som att följa med en gymnastikuppvisning. En del hoppar upp från stolen, andra spretar med benen åt olika håll och jo, man kan ha vinröda strumpor med mörk kostym. Ansiktet avspeglar känsla och koncentration och ljudet som bringas ur instrumenten är av perfekt klang.

Utropstecknet på gårdagens konsert var en sydafrikansk musiker, Gareth Lubbe, som bjöd på altviolin och strupsång. Det sistnämnda var otroligt fascinerande. Man trodde inte sina öron då en utdragen ton fick en drillande melodi liksom ovanpå. Det går inte att förklara, måste upplevas.

Det är en stor glädje att se hur musikerna strålar samman från olika delar av världen och njuter av att framföra verk tillsammans. Den femte Ruskfestivalen är en ljusglimt i mörka november. Detta år är vädret med på noterna för idag är det riktigt ruskigt väder med snöstorm.

Senaste veckoslut

Nuförtiden bloggar jag mest i mitt huvud. Orden tycks inte vilja bli nedskrivna. Men nu ska jag återminnas mitt veckoslut som började och fortsatte i bästa stil, men fick ett mindre bra slut då mitt diafragmabråck gjorde sig gällande och kastade ut mycket av det goda.

På fredagkvällen styrde vi kosan mot söderstaden och besökte barn och barnbarn tillsammans med några pizzor. Vilken lycka att träffa dem!

Kvällens andra höjdpunkt blev oratoriet som Thomas Enroth och Thomas Lundin skrivit till minne av Finland 100 år. Vilken magnifik föreställning! Rörande fint! Jag hittar bara lovord för orkester (nystartad), solister och kör. Det blev en upplevelse jag bär med mig länge.

Lördag morgon styrde vi kosan mot Vörå. Jag tillbringade sex timmar med trevliga dansvänner i seniordansens tecken. God mat fick vi också. Maken överlämnade jag i projektmanagerns vård och då blev skogen ett naturligt tema för dem.

På kvällen strålade vi samman och efter en snabb incheckning på favorithotellet Astor blev det ett förtida firande av familjefadern tillsammans med äldste och yngste avkomma. Son nr tre var i Japan och nr 2 med familj skulle vi träffa på söndagen.

Det blev mycket och god mat vilket senare skulle kosta mig lite - inte ekonomiskt utan fysiskt. Till detta bidrog hotellfrukosten nästa morgon. Men vad gör man om det finns en massa läckerheter framdukade? Jo, man äter förstås! Nästan två timmar i bilen hem hjälpte inte upp situationen.

Men återseende med älsklingsbarnbarnet uppvägde ganska mycket. Och små magbekymmer går över förr eller senare ...

A nice cup of tea

Jag hade stämt träff med min nepalesiska sköterskestuderande i hennes lägenhet i Karleby. Vi har alltid så mycket att prata om trots att åldersskillnaden är så stor att hon kunde vara min dotter.

Jag får inblick i kulturen och samhället i hennes hemland och framför allt får jag prata engelska med lite finska ibland när det gäller orter och speciella finländska institutioner.

A frågade om jag vill prova på te från Nepal och det var jag genast villig till. Själva teet doftade underbart och hon tillredde det genom att koka upp mjölk med te och socker. Det såg ut som kaffe, men både smak och doft var oerhört mycket bättre. Jag har numera vant mig av med att tillsätta socker i te, men smaken blev fylligare med mjölken och sockret. En härlig eftermiddagsdryck som inte kräver något annat till.

En berikande eftermiddag!

Teknikens under

Egentligen kunde man tala om teknikens underliga värld som är långt ifrån underbar alla gånger. Min printer och jag är lite osams. Den säger bara "replace toner" och jag låtsas inte förstå utan uppmanar "continue".

Men nu har printern klurat ut att jag försöker vilseleda den och senaste gången jag försökte få ut en trycksak vägrade den totalt att samarbeta.

Ikväll skrev jag ner morgondagens gymnastikprogram och tänkte att jag gör ett försök. Ifall jag misslyckas måste jag skicka e-post åt mig själv med programbilaga och läsa från telefonen, vilket i och för sig skulle vara väldigt jobbigt.

Naturligtvis ville inte printern alls samma sak som jag. Jag drog ur sladden och försökte på nytt. Jag klappade till apparaten på båda sidor, men det hjälpte inte. Våld lönar sig bara med vissa mekaniska ting. Jag började söka efter manualen, men den är förstås på cd och skulle just börja sätta in den i laptoppen då jag tänkte att jag försöker öppna printern och se hur "tonern" ser ut.

Där fanns fyra stycken men jag drog ut den som inte var röd eller blå eller gul och skakade den med mild hand. Nytt försök och plötsligt började printern ge ifrån sig ett mer välvilligt ljud. Tänker den faktiskt printa? Och jo, den var till och med så glad att den genast värkte ut fyra kopior av ett hyreskontrakt jag hade försökt printa ut för någon vecka sen. Och sen kom mitt lilla jumppaprogram i dubbla exemplar för naturligtvis hade jag tryckt två gånger på printknappen för säkerhets skull. Konstigt vad en del apparater kan ha gott minne!?!

Om konduktörer

Kvällens konduktör på tåget mellan Helsingfors och Tammerfors fick mig att gå tillbaka i tiden när jag som ung studerande åkte hem nästan varje helg från Åbo för kärlekens skull.

Då hände det sig att man fick höra av konduktören då han åhörde mitt och medstuderandes samtal att Suomessa puhutaan suomea! (I Finland talar man finska)

Men idag vill jag ge en stor eloge åt konduktör Markus med keps och en stor röd hibiskus (tror jag) tatuerad på halsen.
Han utförde sitt jobb på ett servicevänligt sätt på utmärkt finska, svenska och engelska. Han bytte språk utgående från texten på biljetten. De meddelanden han sände ut via högtalaren var helt hans egna formuleringar och alltid på tre språk.

Det var helt otroligt och servicen var klart sämre sen jag bytt till Uleåborgståget. Jag skulle väldigt gärna vilja ge Markus direkt feedback på hans utmärkta service, men han läser knappast min blogg ...

På resande fot

Tåget för mig söderut till republikens huvudstad. Jag ska nämligen delta i en filminspelning.

Nej, det är inte så märkvärdigt. Det gäller bara att få stegen rätt och i takt då det finlandssvenska seniordansförbundet ska få sina danser till Nordisk Träff inspelade på DVD.

På tidigare inspelningar har jag fått skämmas för mina koben då filmaren råkat få dem i närbild. Några snedsteg har jag också lyckats med - dock inga amorösa sådana ...

Den här gången blir det långbyxor så det gäller bara att få steg och hållning i skick samt ett leende på läpparna.

Rönnbärstankar

Det finns otroligt med rönnbär i år. Nu blir det upp till bevis vilket ordstäv som meddelar sanningen.

Blir det en kall och snörik vinter och rönnbären utgör fågelmat?

Eller är det så att rönnen inte bär dubbel börda, både bär och snö?

I alla fall läste jag om att någon väderspåman gett uttryck för att vintern kommer i november och snön är här för att stanna. Mycken köld utlovas också.

Vi får se ...

När minus blir plus

Jag ska hålla mig kvar vid händelserna i Terjärv. Det är nämligen så att jag blivit som andra tanter. Jag glömmer saker, lämnar dem efter mig. Först tänkte jag glömma min halsduk då vi åkte till MiniMaid. Det skulle inte ha varit så bekymmersamt eftersom jag skulle tillbaka till restaurangen för ett annat möte.

Gladeligen besökte jag företaget och shoppade på min lediga tid innan jag återvände till restaurangen och tog av mig kappan. Halsduken då? Borta igen!

Medan jag bläddrade i MiniMaids fina annons fick jag syn på kontaktuppgifterna till de personer jag just träffat. Jag ringde upp chefen och det var inget problem att komma över med halsduken på hemväg från jobbet.

Och då kom överraskningen! En av företagets key account managers stack sig in och hade med sig förutom halsduken också en förpackning Muminfat. Jag hade frågat honom om jag fick ta en bild av den stora tryckta Muminrullen som skulle bli fat och han kom ihåg det med en present.

Kanske man borde glömma saker lite oftare om det medför så trevliga överraskningar. Jag ser med glädje fram emot att barnbarnet ska få äta sin mat från ett Muminfat. Då ska vi fundera på figurerna och låta maten smaka ...

Från rulle ...

... till fat

En dag i Terjärv

Det blev lunch tillsammans med riksdagsman Anna-Maja Henriksson, SFP kontaktchef för Österbotten Emina Arnautovic, kommundirektören och två kommunalpolitiker på Marinas restaurang i Terjärv. Den goda maten varvades med god diskussion där vår kommundirektör framförde viktig information om kommunens behov inom infrastruktur och social- och hälsovård.

Efter det gjorde vi ett besök på företaget MiniMaid som sysselsätter ett sjuttiotal personer och har nischat in sig på papperstallrikar i olika format, färger och tryck. Det mesta går på export och man satsar på naturvänliga, komposterbara produkter. Ännu ett företagsbesök som stannar i mitt minne och gör mig stolt över den företagsamhet som finns i vår kommun.

Det blev lite fritid för mig innan nästa möte och jag besökte en diversehandel där jag hittade mycket jag behövde. Eller vad sägs om ogräsdämpande fibertyg till min långa potatislåda, halspastiller, gravljus, rundstickor 5,5 till mitt  kommande stickprojekt, en bordslöpare, två par svarta trosor ...

Det kallar jag shopping på praktisk nivå!

Skyldig

Då och då får jag dåligt samvete för att jag blivit så lat med att blogga. Nu kan jag förstås skylla på min förkylning som gått in på den fjärde veckan. Men jag tror jag kommer att överleva! Det känns redan mycket bättre, hostar ibland, snyter mig ibland, men annars behöver jag inte slänga mig på soffan varje dag.

Om nu någon råkar vara lite intresserad av min hälsa för övrigt så kan jag meddela att mitt besök hos onkologen förlöpte bättre än väntat. Jag hade faktiskt oroat mig för jag kände att jag inte hade min vanliga fighting spirit på grund av förkylningen. Men som tur var hade medicinen gjort sin verkan och mina eventuella metastaser hade förminskats eller syntes inte alls. YES!

Nu får jag också lämna cancermedicinen som på senare tid gett mer biverkningar. Mina handflator och fotsulor tycks vara tillverkade av plast och skinnet kommer säkert att ömsas, men det blir bättre.

I stället ska jag återgå till en medicin som fungerar som antihormon eftersom mina bröstcancerceller är partiellt påverkade av hormonnivån. Den biverkning som nu gäller är blodpropp. Men det ska vi väl inte hoppas på.

Så jag dansar vidare i livet ...

Bara som en normal karl?

Jag har gått och fått en riktig "karaförkylning", men jag skulle ändå inte klassa det som "värre än att föda barn", fastän mina fyra förlossningar varit ganska lätta.

Omgivningen tröstar mig med att förkylningen kan hålla på i sex veckor! Jag har nu klarat av två veckor.

Hemma uppför jag mig som en urvriden disktrasa och intar sittande eller allra helst viloläge.

Det viktigaste för mig är att mina grupper är i gång. Som tur, är de ganska inkörda så de mest fysiska klarar bra av att jag ger instruktioner.

De politiska mötena är inte så många, men visst var det tungt att sitta på ett möte som drog mot fem timmar. Klockan 23 ansåg jag att det fick räcka och tackade för mig.

Men har man haft hjärnfunktionen något så när i gång är det svårt att bara placera huvudet på kudden och somna. Där låg jag och vred mig i två timmar.

Nu sitter jag och försöker insupa en och en halv liter vatten inför en röntgenundersökning. Snälla (!?)cancerceller, dra dödsandningen och försvinn ur min kropp. Det räcker med karaförkylningen.

Grantjuvar

När min man fyllde 40 år bestod jag honom på en resa till Göta kanal. Vi bodde i Söderköping och kunde promenera längs med kanalen. Jag minns ännu den härliga frukosten med en supergod wienerlängd som avslutning. Jag har ännu inte stött på något liknande. Dessutom fanns det ett härligt glasscafé alldeles vid kanalen.

På våra promenader i skogarna minns jag till min förskräckelse de i mina ögon jättestora sniglarna. Jag hoppas det var skogssniglar och inte mördarsniglar. Åtminstone blev inte vi mördade, men man fick se sig för så man inte trampade på dem.

Det som vi smugglade hem var ett litet granbörjan. Det var ingen gran som växer vilt i Finland. Den har tjocka, glänsande mörkgröna barr. Den nästan dog i början, men nu tjugo år senare är den större än mig och lite gömd bakom vårt lusthus (ifall polisen kommer).

Reflektioner från stugan

Små naturnära ting får en att reflektera över små och stora saker.

Tänk, så vacker en gammal stubbe kan bli. Det som tidigare var en stor björk har fått en toppning av vacker ljusgrön mossa och några svampar pryder upp det hela. Livskraften i naturen är överväldigande.

   

Lite större saker, en nästan sex meter lång förpackningslåda för rördelar ska i nästa år tjänstgöra som potatisland, tänkte jag

Som jag har längtat de senaste åren att få se en nässelfjäril. I september lyckades det. Livsvillkoren för nässelfjärilar tycks ha försämrats, men hoppas att från och med nu blir det bättre.

                                                   

Lyckad plantering

Jag satt med i byggnadskommittén för Kronoby hälsostation och måste säga att jag är supernöjd med planteringarna utomhus fastän de inte är min förtjänst. För min del var det bara att konstatera att en viss summa pengar ska satsas på utomhusmiljön.

Jag behöver inte heller göra reklam för firman som har utfört arbetet för det minns jag inte, men en tämligen lokal firma är det säkert.

Jag tycker speciellt om de lyckade färg- och formkompositionerna. Sen buskarna växt till sig blir också skötseln lättare.

Vad tycker ni? Solen kom tyvärr från fel håll.

Källarblomster

Det blidde ingenting av mina källarförvarade blomster i år. Dels berodde det på min sena arbetsgång dels på den kalla våren och den eländiga sommaren.

Dahliorna står gröna och granna utan minsta tecken på att vilja blomma. De får står där tills frosten kommer.

Rosorna som jag har i djupa krukor har visserligen blommat, men jag beskar dem för lite så de är gängliga och har fått tillbringa sommaren intill redskapsskjulet.

De två krukorna med klematis har blommat. Den ena sämre och den andra lite bättre, men de har inte varit lika fina som ifjol. De utvecklar ett stort rotsystem märkte jag då jag skulle byta kruka förra sommaren så kanske de vill flytta.

De några fuchsiorna som överlevde torkan i källaren då husmor försummade den månatliga bevattningen allt som oftast, är relativt frodiga och den ena blommar nästan.

Få se vad den lata trädgårdsmästaren gör i höst. Det blir övervintra eller försvinna för vissa växter. Humöret får avgöra.

Lyckokänsla

Mina orkidéer återkommer i bloggen då och då. Men då de skänker en sådan fröjd. Tänk att de villigt blommar om fastän de behöver minimal skötsel, en vattendränkning en gång i veckan och lite gödsel nån gång.

Nu är alla i blom utom den lilla som jag satt på undantag och faktiskt tänkte slänga, men innan jag kom till skott såg jag att en liten blomstängel utvecklats och nu har jag inte hjärta att kasta bort växten.

 

Denna köpte jag faktiskt i år för att ersätta den lilla

 

På väg igen

Den första seniordanstimmen är avklarad och eftermiddagen spenderas på tåget till Helsingfors.

Onsdag och torsdag förväntar jag mig få matnyttig information på den av Kommunförbundet anordnade Kommunmarknaden. Det blir säkert några inlägg på min SFP- facebooksida.

Om man inte vill stiga upp tidigt reser man en dag på förhand och får lite gemensam tid med fysikern. Det blir billigare för kommunen då jag inte behöver hotellövernattning. Priserna lär vara väldigt upptrissade just den här weekenden.

Mitt smultronställe

Ofta då vi behöver en liten utflykt styr vi kosan mot Fäboda. Antingen gäller det blåbärsplockning som utfördes innan picknicken på klipporna bjöd på vackra bilder.

Ibland blir det en vandring i de mäktiga skogarna. En annan gång går vi på stranden och avslutar med något gott vid Fäboda Restaurant&Café. Det finns så mycket skönt i naturen och Fäboda är nog Jakobstads pärla. Jag hoppas stället får förbli rekreation för alla och envar.

Senast vi besökte Fäboda fascinerades jag av miniatyrträden som kämpar mot vind och vågor, men såg så näpna ut i aftonsolens sken.

Och blåbär fanns det massor av ...

pytteliten gran

enris i miniatyr