Det hände sig på julaftonen då jag tog skinkan ur ugnen. Jag planerade att göra en god gärning och hällde försiktigt det heta skinkfettet i en halvliters tom gräddförpackning för att vid ett senare tillfälle återbörda fettet till en affär som samlar in det till tillverkning av diesel och med avsikten att donera vinsten till välgörande ändamål. Att det skulle vara så läste jag först i kväll på lokaltidningens webbsida, men att man kunde föra fettet till vissa affärer hade jag nog snappat upp från radion.
Nåväl, julmiddagen intogs och det planerades för skogsutfärd. Eftersom det var dags för barnbarnets middagslur lade jag mig snällt bredvid och nynnade och sjöng: "Aades bastuna vinkar åkull, vår he staar å lutar, betär ti ha ein rokoaan ein än ti va ritti utan" Denna vaggvisa är otroligt fungerande och för att barnbarnet inte skulle ramla ur vår stora säng var det naturligt för mig att också ta en liten tupplur.
Jag hade dessutom hört att maken börjat slamra med disken och eftersom det var söndag kunde jag med gott samvete stanna kvar i sängen. Söndag är hans diskdag.
Senare på kvällen slog det mig. Skinkfettet? En stillsam förfrågan till diskaren fick jag som svar att naturligtvis hade den händige och ordentlige maken hällt innehållet i gräddpaketet ner i vasken i tro att det var vatten. Det vet alla att fett inte ska ner i det kommunala avloppssystemet! Men om man inte vet vad jag tänkt och gjort ...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar