Tålamod och envishet

I vissa situationer besitter jag ett enormt stort tålamod och en på gränsen till idiotisk envishet. Dessa egenskaper har jag ärvt av min far och jag har tydliga minnen av hur han och jag satt på kökssoffan och med gemensamma ansträngningar redde ut mors trassliga garnnystan.

I lördags var det upp till bevis. Jag virkar min kofta i dubbelt garn och det har en tendens att kunna krångla till livet. På eftermiddagen påbörjade jag uppdraget Försöka-trassla-upp-garnet-utan-att-klippa-av-trådarna. Där satt jag och jobbade timme efter timme tills det var dags att gå i bastun.

Följande dag fortsatte jag och ibland fick maken hänga med på ett hörn och snällt hålla i en garntuss. Jag satte i gång med lunchen och fortsatte utredningen. OCH PLÖTSLIGT så var det bara klart! Vilken härlig känsla! Jag gjorde det! Yippieee!!!

Sen kan man filosofera över hur mycket snabbare det skulle ha varit att klippa av trådarna och fästa dem på nytt vid arbetet ... Ibland tycker jag det är onödigt att ägna sig åt för mycket funderande över andra alternativ. Känslan av tillfredsställelse är viktigare.