Inre styrka

Det har snart gått ett år sen jag avslutade mina cytostatikabehandlingar (för den här gången) och varje gång jag ska på läkarkontroll känns det lite pirrigt och nervöst. Under den egentliga sjukdomstiden fick jag kommentarer om hur jag kan vara så positiv fastän jag har det jobbigt. Det är nog så att bloggen också får mig att tänka i positiva banor. Ingen vill läsa om bara uselhet och bekymmer och då måste jag försöka hitta några ljusglimtar i vardagen. Det är till stor hjälp för mig själv också.

Inför gårdagens läkarbesök hade jag preppat och peppat mig för alla eventualiteter. Jag har mycket på agendan denna vecka så jag skulle absolut inte ha tid att påbörja nån behandling förrän tidigast nästa vecka ifall att...

Vilken lättnad det var när jag snabbt fick ur läkaren att allt såg bra ut. Blodvärdena och cancertumörmarkörerna var helt OK. Inget nytt sågs heller på röntgenbilderna. Vilken lättnad! Tjohoo!

I bilen blev nästa stora tanke vad jag skulle belöna mig med. Kanske utöka handduksförrådet? Eller besöka ett loppis? Det fick bli det senare alternativet och jag hittade faktiskt nånting jag en gång funderat på att köpa men tyckt att prislappen var en aning hög. Nu var priset rätt och glad i hågen återvände jag hem med min pottliknande plåtbytta.

Senare när jag kom hem efter att ha suttit på två möten i fyra timmar beordrade jag maken ner i källaren. Nu var ett glas rött vin mig väl förunnat!