The sound of silence

Ibland, eller egentligen ganska ofta, går det inte som man planerat. Jag skulle ha min danstimme i måndags, men släpade mig i den lilla snöstormen de tre hundra metrarna till hälsostationen med ett urinprov och fick en annullerad läkartid en halv timme senare. Hem igen och äta frukost och den här gången tog jag bilen för krafterna var nästan slut.

Efter en snabbsänka konstaterade tant doktorn att jag skulle förpassas till närmsta sjukhus. Hem igen och packa för nästa resa med eventuell fullpension. Det fick bli det minimala den här gången. Som tur var hade jag förstånd att värma en liten lunch först och så klippte jag ur alla veckans sudokun. Nu var jag redo.

Första hjälpen betyder vänta, vänta, vänta. Jag kom dit klockan tolv och klockan fyra kopplade de mig i dropp och förde mig via lungröntgen till inremedicinska avdelningen. Humöret var på topp och jag skojade friskt med den manliga sköterskan och hans praktikant som villigt använde sin svenska. Det blir en bra sjukskötare av honom i framtiden fastän detta var första dagen för pyhäjärvigossen.

På något sätt hade man lyckats missförstå antingen mig eller min remiss från Kronoby för jag sattes i isoleringsrum och varje sköterska som kom in använde sig av ordet diarré på finska. Lika hängivet protesterade jag varje gång. Nej, jag har inte haft diarré! Men inte hade jag något emot privatrum med TV och eget badrum. Det var nästan all-inclusive! Febern steg ännu på kvällen men annars mådde jag bra.

Läkaren bekräftade nästa förmiddag att jag hade infektion i urinvägarna och skulle få gå över till antibiotika i tablettform så snart infektionsvärdet sjönk. Det betydde en natt till på hotellet, men nu lyckades jag förhandla mig till icke-isolering så jag kunde fritt traska omkring.

Medicinen bet och nu ska jag försöka kurera mig i hemmamiljö. Jag kom hem i en otrevlig snöstorm, men nu börjar vi på ny rulle.

Tack för ert stöd, jag har känt det via vibrationer i atmosfären.