Våldsamt bråttom

Det lönar sig inte att driva brådskan till sin spets. Jag har testat.

Jag hade en eftermiddag i flygande fläng. Först höll seniordansarna en övningstimme på Sandbacka Vårdcenter. Sen blixtsnabbt iväg hem med CD-spelaren, men glömde förstås svänga in till förvaringen och fick ta en omväg. Byta lite outfit och sen till Karleby på julgröt och möte som förstås drog ut på tiden. Jag fick slita mig loss för att hinna hem till mötet i Kronoby.

Men först slet jag loss nånting annat. Kolla bilden. Det var 0 grader då jag anlände till stan och jag visste inte vart det skulle vända så jag satte för säkerhets skull en filt över vindrutan. Jag kom med skräck i sinnet ihåg hur det var förra gången jag var på möte och fönsterrutorna isade både på utsidan och insidan och jag skulle galant ha rammat varje fotgängare för jag såg knappt någonting. Alltså ingen upprepning av det!

Men nu hade vädret slagit om till snöslask och plusgrader. Jag klarade mig med nöd och näppe till bilen efter att ha halkat ordentligt två gånger (tacka vet jag starka benmuskler). Bråttom, bråttom, av med filten som jag hade fäst lätt under ena vindrutetorkaren. Ingen tid att gå runt bilen och ta loss den utan snabba ryck och filten kom bort men också halva vindrutetorkaren. Våld lönar sig aldrig!

Som tur var skedde demoleringen på passagerarsidan så jag körde till mitt andra möte med en fungerande vindrutetorkare. Parkering hittades utanför dörren, men jag fumlade med telefon, väska och nyckeln till huset. Maken behövde bilen och skulle hämta den så jag lämnade bilnyckeln i - trodde jag. Naturligtvis var närmaste dörren låst så snabbt runt hörnet på hala isar. Väl inne märkte jag att jag stod med bilnyckeln i handen likaväl. Ut igen till bilen, men skulle jag gå runt och slösa tid? Nej, den låsta dörren öppnades och väskan sattes som stopper. En rådig kvinna!

Och jag hann till mötet i tid! Två minuter!