Jag har två skäl att rubriksätta detta blogginlägg så drastiskt. För det första utgår jag ifrån fenomenet "att döstäda" som jag hörde en nypensionerad dam uttrycka det för några år sen. Det innebar att hon gått igenom skåp, garderober, källare och vind och sorterat bort en massa saker. Det är ungefär det jag hade hoppats att mina föräldrar också skulle ha gjort för x antal år sen.
Nu satt jag där på förmiddagen och tömde ett gammalt skrivbord och hittade faktiskt ritningar till huset, men också en massa saker som fick gå direkt till pappersinsamlingen.
Lite tårar blev det nog också då jag rev bort banden från inbetalningarna till min brors minne från år 1990. Där fanns till och med banden som försvarsmakten haft på sin krans. Mitt hjärta fylldes av sorg, saknad och vemod.
Summa summarum gott folk, sortera, släng, sälj på loppis allt som ni inte behöver. Ni underlättar för era efterkommande och mår bättre av att inte ha överflödiga ting. Jag kvitterade ut mina pengar från tre veckors loppisförsäljning och kunde bjuda maken på kaffe med bakelse (och fick pengar över).
Jag har också kommit till insikt att man inte ska spara på allt, nu som då åker en låda till Hoppets stjärna. På tal om din bror, ibland saknar jag honom också. Jag vet inte om jag berättat för dig att samma dag som den förskräckliga olyckan hände var han och hälsa på oss i Hirvlax på vägen mot Kvevlax. Jag kommer ännu idag ihåg hur han leende satt på stolen i köket. Ett fint minne har därför lämnat efter honom.
SvaraRaderaJa, det är just leendet som lever kvar i mitt minne också. Jag tycker jag ser det också i yngste sonen fastän det inte finns blodsband, får mig ibland att fundera över om inte vissa delar av en människa återföds i en annan inom familjen ...
RaderaMamma hade också samma upplevelse som du hade. När André åkte iväg den sista gången stannade han upp bilen framför köksfönstret och vinkade åt henne. Jag tror det hjälpte henne i sorgen. Samma sak hände när hennes yngste bror hastigt dog. Han hade besökt henne samma dag innan han åkte till vännen i Kaustby och lämnade på den resan.
Det gäller att ta till vara på de små sakerna i livet för att orka vidare.