Julstämning

Jag är fortfarande inte sugen på julen, men tycker nog det är fint då andra pyntar och har sig - och aldrig tackar jag nej till en räksmörgås eller två, för att inte glömma kolapaj med vaniljglass ...

Samtidigt passade jag på att låta kameran arbeta lite i kusinens stylade hem.

Denna kontorsmöbel som stod ful på min barndomsvind fick en tuff utsmyckning i glänsande svart med siffror i guld i kusinens skickliga händer

Läckert i svart och vitt, gammalt och nytt

Effektfullt med den röda stolen vid ingången till Narnia

Lilla farstun har fått rutigt golv och piggas upp med turkos

Sötare garnnystan får man leta efter

 ... och så var det dags att tänka på julstämningen ...

Det glänser och lyser om gammalt, nytt, hantverk, silvrigt och glas

Finaste lilla julfönstret med små detaljer som pricken över i

Vi fortsätter till nästa fönster med grått och vitt

Detta har ni sett förut, men det har en benägenhet att förändra sig

Minnen och ramsor

Jag hittade också mina minnesalbum. De vandrade runt bland släkt och vänner som skrev en liten vers. Sen klistrades vackra glansbilder in som dekoration.

Ni kommer väl ihåg nånting i den här stilen:

Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta, bloggläsaren likaså

eller

Jag vill sitta i ditt minne
på en liten, liten pinne,
men om pinnen blir för kort
trillar jag ur minnet bort

Närteater

Det är så modernt med närproducerat och jag har den senaste veckan satsat på närframförd teater. Jag missade Nedervetil teater men i lördags såg jag Krombi tiaters (jo, vi har ett väldigt spetsigt e i teater så det blir till i) Bröderna Östermans huskors, en hundraårig pjäs omplacerad i lokala förhållanden. Riktigt sevärd och rolig!

Igår halkade jag iväg ännu längre ut i skärgården till Larsmo i sällskap av jakobstadsväninnan och min kusindotter som jag adopterar i kulturella sammanhang. Wasa Teater turnerade med den finska pjäsen Kaos som uruppförs på svenska. Tre kvinnor står i fokus tillsammans med små biroller som gestaltas av samma tre skådespelare. Namnet på pjäsen är mycket betecknande för det var en massa trådar som nystades upp och virades ihop till en välfungerande helhet. Bra rollprestationer och en hel del humor fastän det ändå var mest allvar med i spelet. Det var värt besväret att ta sig ut i det blåsiga vädret.

Våldsamt bråttom

Det lönar sig inte att driva brådskan till sin spets. Jag har testat.

Jag hade en eftermiddag i flygande fläng. Först höll seniordansarna en övningstimme på Sandbacka Vårdcenter. Sen blixtsnabbt iväg hem med CD-spelaren, men glömde förstås svänga in till förvaringen och fick ta en omväg. Byta lite outfit och sen till Karleby på julgröt och möte som förstås drog ut på tiden. Jag fick slita mig loss för att hinna hem till mötet i Kronoby.

Men först slet jag loss nånting annat. Kolla bilden. Det var 0 grader då jag anlände till stan och jag visste inte vart det skulle vända så jag satte för säkerhets skull en filt över vindrutan. Jag kom med skräck i sinnet ihåg hur det var förra gången jag var på möte och fönsterrutorna isade både på utsidan och insidan och jag skulle galant ha rammat varje fotgängare för jag såg knappt någonting. Alltså ingen upprepning av det!

Men nu hade vädret slagit om till snöslask och plusgrader. Jag klarade mig med nöd och näppe till bilen efter att ha halkat ordentligt två gånger (tacka vet jag starka benmuskler). Bråttom, bråttom, av med filten som jag hade fäst lätt under ena vindrutetorkaren. Ingen tid att gå runt bilen och ta loss den utan snabba ryck och filten kom bort men också halva vindrutetorkaren. Våld lönar sig aldrig!

Som tur var skedde demoleringen på passagerarsidan så jag körde till mitt andra möte med en fungerande vindrutetorkare. Parkering hittades utanför dörren, men jag fumlade med telefon, väska och nyckeln till huset. Maken behövde bilen och skulle hämta den så jag lämnade bilnyckeln i - trodde jag. Naturligtvis var närmaste dörren låst så snabbt runt hörnet på hala isar. Väl inne märkte jag att jag stod med bilnyckeln i handen likaväl. Ut igen till bilen, men skulle jag gå runt och slösa tid? Nej, den låsta dörren öppnades och väskan sattes som stopper. En rådig kvinna!

Och jag hann till mötet i tid! Två minuter!

Glansbilder - minns ni?

 Jag tror benämningen "glansbilder" är finlandssvensk men i mitt tycke mer uttrycksfullt än det svenska ordet "bokmärken".

Kommer ni ihåg hur vi stod på rasterna och bytte bilder. En del samlade på hundar, en del på katter. De gulliga brudparen var mäkta populära och de söta babyansiktena ...

Vissa bilder hade glitter och sen fanns det också de som var nästan antika. Blommorna var inte så populära. Jag har inte kunnat göra mig av med mina utan de får nog hänga med ett tag till undangömda i en låda.

Att bli sedd

För att finnas till måste man bli sedd. Det är viktigt för barn att bli uppmärksammade med ord eller blick. Likadant är det för oss vuxna. Det är bara ibland vi vill smyga oss in och sätta oss i bakbänken.

Tack och lov förekommer det en charmoffensiv bland butiksanställda på vissa ställen. Det råkade sig att jag besökte en matvaruaffär där jag inte vanligtvis är kund. Båda kassafröknarna (som egentligen var pigga ynglingar) var ytterst måna om att hälsa. Det jag speciellt noterade var att han som satt i kassan bredvid vände på huvudet och sa Hej! då vi gick förbi. Det väckte positiva tankar. Det är inte alltid tanter och farbröder noteras av ungdomar.

Morgonrodnad

Aftonrodnad - vacker natt, morgonrodnad slask i hatt heter det visst och det kunde man tydligt se i går morse. Himlen var underbart rosaskimrande och visst kom det lite snö på kvällen. I morse var det likadant så få se vad kvällen har att bjuda på ...

Jag måste erkänna att bilden ovan inte togs igår morse utan i måndags, men den illustrerar i alla fall samma sak för den togs på morgonen.

Döden, döden ...

Nej, var icke förskräckta! Det var ju med de orden som Astrid Lindgren och hennes syster startade sina samtal. Döden är en naturlig del av livet och vardagen.

Jag har två skäl att rubriksätta detta blogginlägg så drastiskt. För det första utgår jag ifrån fenomenet "att döstäda" som jag hörde en nypensionerad dam uttrycka det för några år sen. Det innebar att hon gått igenom skåp, garderober, källare och vind och sorterat bort en massa saker. Det är ungefär det jag hade hoppats att mina föräldrar också skulle ha gjort för x antal år sen.

Nu satt jag där på förmiddagen och tömde ett gammalt skrivbord och hittade faktiskt ritningar till huset, men också en massa saker som fick gå direkt till pappersinsamlingen.

Lite tårar blev det nog också då jag rev bort banden från inbetalningarna till min brors minne från år 1990. Där fanns till och med banden som försvarsmakten haft på sin krans. Mitt hjärta fylldes av sorg, saknad och vemod.

Summa summarum gott folk, sortera, släng, sälj på loppis allt som ni inte behöver. Ni underlättar för era efterkommande och mår bättre av att inte ha överflödiga ting. Jag kvitterade ut mina pengar från tre veckors loppisförsäljning och kunde bjuda maken på kaffe med bakelse (och fick pengar över).

Inget konstnärsfrö

När jag grävde i min minneslåda hittade jag annat smått och gott som ni kommer att få en liten titt på så småningom. Jag börjar med en publicerad teckning som den "duktiga tösen" ritade med möda och besvär vid fyra års ålder. Jag kommer ännu ihåg precis var jag satt och ritade. Det var hemma hos grannen där jag fick god omvårdnad av Lolas mamma. De bodde då i ett stort "slott" nere vid ån. Det huset stod sen länge tomt och var en underbar lekplats för oss flickor. Jag till och med minns med sorg i hjärtat hur vi spelade gamla stenkakor som sen respektlöst förstördes av oss. Tänk vilka skatter!

Nå, det ena minnet leder till det andra. Det jag också minns var att under min arbetsamma produktion av bidraget till tidningen (minns inte vilken) blev jag otroligt frustrerad (visste inte då vad ordet betydde) och jag gnällde om att det inte blir till något. Det var enda gången Lolas mamma blev lite sur på mig och bestämt höjde rösten och uppmanade mig på skarpen att färdigställa teckningen. Och jag lydde!

Nu har jag kvar urklippet som ett kärt minne och som kuriosa kan jag se att vi på den tiden ännu stavade vårt efternamn med k.

 

Dagboksbrand

Nu har den dag kommit då jag äntligen kommer mig för att bränna upp mina dagböcker. Jag började skriva när jag var knappt tio år (1 januari 1969), hade paus men skrev sen fem eller sex år i sträck - varje dag till och med onsdagen den 17 januari 1979 då jag deklarerade att "det här är nu sista gången jag skriver dagbok". Tänk, då hade jag ingen aning om att jag en gång i framtiden skulle börja blogga ...

Jag kommer inte att läsa igenom dagböckerna före jag bränner dem, men jag råkade få syn på en lista över pojkar jag varit förälskad i (maken står sist på listan) och nu undrar jag vem i sjutton är Aydan Akineri? Honom har jag helt glömt, vet inte om det är en TV-figur, idrottare eller helt vanlig människa jag träffat. Någon som vet eller minns?

Att bruda sig

Förr i världen skulle alla unga flickor "bruda" sig. Det innebar att man sydde lakan, virkade spetsar, vävde kökshanddukstyg och sydde handdukar. Det är mycket enklare nuförtiden.

I mammas linneskåp hittade jag oanvända lakan och örngott med vackra spetsar. Man hade till och med bemödat sig med att sy fast rött silkespapper under spetsen så den skulle komma till sin rätt. Naturligtvis kunde jag inte avstå från dessa vackra ting som antingen min mamma, mormor eller farmor spenderat en massa tid på att förfärdiga. Men jag kommer att använda dem, åtminstone örngotten. Kanske man kan sy om lakanen till påslakan? Tips, tack!

Helsingforsintryck

Telefonkameran fick jobba lite i det gråa novembervädret.

Det är alltid roligt att bonga sånt som man nyligen sett på TV. Butiken Espan enkelit är en sådan. Där köpte man plåtmuggar i programmet Villa och utedass (Huvila ja huussi) förra veckan. Jag promenerade förbi butiken när jag på söndag morgon tog mig från spårvagnen till kursplatsen på Annegatan.

På fredagen tog vi ett varv till Senatstorget. Där finns mycket intressant, Kappeli, domkyrkan, båtarna till Sveaborg, lyxiga affärer och så vidare.

Som jag nämnde hörde Iittalas butik till de få affärer jag besökte och det är nästan som att gå på konstutställning.

Ett konstverk av Kivilyktor

Det var två röda ljus till mina Festivostakar jag köpte, de är som glänsande sammet

Och inne på Fazer på Glogatan påminns man om julen ...

 och barnens ögon tindrar av LEGO i massor ...

 Själv tänker jag mer på mat. Den fina saluhallen ute vid Sandvikens torg är en upplevelse för alla sinnen.

Eino på visit

Eftersom jag var i Helsingfors hela veckoslutet missade jag höststormen Eino som lär ha varit en av de värsta stormarna på trettio år i mina hemtrakter. Jag måste nog medge att jag väldigt gärna avstod från närmare bekantskap med honom, men han hade lämnat ett visitkort efter sig på vår gårdsplan. Maken får lite jobb med motorsågen, men jag får så småningom ved att sätta i värmepannan, lite granris till rabatterna och en söt liten grotta under den omkullvälta roten. En ny liten gran är på väg upp i närheten så det var inte så farligt. Inga elavbrott heller. Jag var lite orolig för mina fulla frysar. Vi dansar vidare ...

grottan är djupare än den ser ut

Dans och mat och dans och mat

Visst är livet som en dans ibland. Får man lite mat däremellan så är dagen komplett. Lunchen intogs på den kinesiska restaurangen alldeles i närheten av kursplatsen och det blev ett smakprov på rätter med både nötkött, höna, friterade jätteräkor och som pricken över i:et min asiatiska favoritdessert - friterad banan med vaniljglass och sirapssås.

Det blev kanske lite för mycket av det goda för då kvällen kom och jag stämde träff med sonen för en pizza på Putte's var jag inte så värst hungrig. Jag satsade på en Quattro formaggio med lite rött vin, men denna gång lydde jag visheten inom mig och enligt asiatisk sed åt jag inte upp allt.

Medan jag väntade på sonen hann jag beundra arkitekturen på byggnaderna. Visst byggde man i vacker stil förr! 

Onormal?

Jag har börjat fundera. Är jag inte ett riktigt normalt exemplar av mitt kön? Jag hade en heldag till mitt förfogande i en storstad med stort utbud och jag hade inte det minsta lilla intresse att pila från butik till butik. En orsak till det kan ha varit mitt sällskap av manligt kön, men han är nog så snäll att jag kunde ha förbisett hans intressen.

Vi stack oss faktiskt in i en affär, nämligen Iittala på Norra esplanaden, men det är nästan som att gå på konstutställning. Ni ska få några mobilbilder då jag väl är lantlolla igen. Och jag köpte faktiskt något som ni kan se på bilden nedan. Men kan ni lista ut vad det är?

Min lediga dag blev i stället en doftupplevelse i Sandvikens saluhall, en fin promenad in till city centre, smakrik lunch på Factory, promenad ner till Senatstorget, kaffe och bakelse på Fazers cafe och en lugn hemmakväll på Arabiastranden. Lite vila behövs för på lördag och söndag väntar seniordanskurs med över tjugo olika danser, höstmöte och styrelsemöte.

Back in town

Tidig väckning för att hinna med 5.50 flyget till Helsingfors tillsammans med dansväninnan. Tur att vi har tågbiljett tillbaka eftersom det är strejkvarsel inom flygservicen.

Efter en lätt frukost vid flygstationen skildes vi åt för att hälsa på nära och kära. Jag tog lokalbussen som tyvärr inte tog rutten via Herrgårdsforsen som är ett så trevligt område, nästan Danmarkkänsla där.

Jag börjar bli lite van i stadskärnan och hittade ett lämpligt ställe att kliva av och byta till spårvagn. Jag kunde inte låta bli att plocka fram pekplattan i Sörnäs och ta en bild av skyltfönstret med diverse vinkande katter. Vinkarna syns kanske inte, men använd fantasin.

Utanför fysikerfröets hus tvekade jag lite på dörrkoden, knappade in ett förslag, men inget pip, tog nästa alternativ och bingo! Nu har jag en timme ensam innan sonen kommer från sina föreläsningar uppe på Gumtäktsbacken (kolla vita bollen på tornet). Sen får vi se vad vi hittar på. Man kunde kanske tvätta fönster ...