En liten seriestrip i lokaltidningen fick mig att nicka bekräftande. Man har sina privata funderingar och ingen vet vad som händer efter döden, men jag håller faktiskt med herremannen i Medelålders plus när han säger:
"Jag tror att man lever kvar efter döden ... som ett minne ... som en gen eller som stoft som för evigt finns på jorden, i vinden."
Speciellt det där om att man lever kvar som en gen tilltalar mig och jag kan tänka mig att gå ännu längre. Jag brukar se likheter både i utseende, leende och ibland lite i sättet också mellan min yngste son och min numera avlidne bror (som dog tre år innan minstingen föddes). Här kan man inte tala om gener eftersom min bror är adoptivbarn så vi delade inte blodsband endast känslomässiga band.
Min åsikt är att man ska tro på det som är hoppingivande och var och en får ha sin egen speciella tro om liv och död.
Mitt råd är dock att satsa på livet för vi vet så lite om döden ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar