Jag minns min mor

Idag är det precis tio år sen min mamma somnade in, 72 år gammal. Jag hade förmånen att vara hos henne och har en positiv bild av döden. Men jag saknar henne otroligt mycket. Det är nästan dagligen som jag sänder henne en tanke och jag vet att hon vakar över mig. Ibland när jag har problem med något, hälsan eller så, frågar jag tyst för mig själv: Mamma, hur låter du det här hända?

Dagen blev ganska bråd. Först två timmar gymnastik, snabbt hem och värma lite vegetarisk lasagne, iväg till sjukhuset för läkarkontroll (röntgen igår) och före det hände något som inte borde ha hänt, men det tar vi i morgon.

Allt OK med mina blodvärden och det är egentligen bara min lite skadade njure (av äggstockstumören) som förstoras och antagligen håller på att säga upp kontraktet, men det känner jag inte av och jag har ju två njurar!

I sjukhuskorridoren träffade jag på stadskusin med mor och blev bjuden på kaffe hos den senare i nyinflyttad lägenhet. Angenämt!

Snabbt iväg och shoppa ingredienser till Rocky Road som jag tänkte bjuda son och sötnos på senare på kvällen. Hem och tillaga förstås och sen en snabb promenad till gravgården för att tända ett ljus på mammas grav.

Och det blev jobbigt! Att det var så mycket snö! Och att jag hade så dåliga skor för ändamålet. Lyktan hittades vid sidan av snötäcket, men jag gjorde fel vägval när jag skulle ta mig bort från graven, snö i skorna, halkade omkull i drivan två gånger på fem sekunder, tömde skorna två gånger och blev nästan svettig på kuppen.

Först i morgon är det fredagen den trettonde ...