Hipp, hipp, hurraaa!

För det mesta bryr jag mig inte om min födelsedag, men den här gången kände jag för att fira lite.

Redan i början av veckan fick jag en liten present av någon som känner till en av mina svagheter - nämligen bykpinnar och de sötaste sådana. Jag tror bestämt de kan användas till mycket annat än att hänga upp kläder på ett snöre.

Igår kväll startade maken och jag firandet med en bit mat i grannbyn innan vi besåg deras revy. Angenämt!

Kaffe på säng hör till traditionerna och det fick jag.

Och idag har det bjudits på sju sorters kakor + tårta. Det var bara fysikern som inte kunde närvara, men jag får bjuda honom på födelsedagsbakelse i huvudstaden när jag ska dit i slutet av veckan.

Jag tackar för en riktigt fin födelsedag.

Dekorering av cupcakes är inte min grej kan sötnos intyga

 

Nougathavrerutor - lite av en favorit, men hårda att dissekera

Upp till bevis: 7 + 1

Det blev guld!

Ja, inte för Finlands stafettdamer, men de överraskade mig med sin starka åkning. Jag var inte riktigt OK med uttagningen av laget. Jag anser nog att lagledaren är den som ska svara för taktik och uppläggning och inte använda sig av Robinsonmetoder. Det skulle ha varit intressant att se Anne Kyllönen i laget i stället för Pärmäkoski. Men vi vet inte allt, kanske hon siktar på tremilen.

Nej, det jag var som fick guld igår! Posten hade avlämnat ett guldkuvert med en överraskningspresent från en kär väninna som känner till mina favoriter. Vad sägs om Lilla My och orange? Och glasögon och skärmar behöver alltid putsas. Dessutom har jag många handväskor som kräver putsduk, läppstift, borste och eventuellt spegel ...

Jag fick ren i tisdags en annan liten söt present, men mer om den på RIKTIGA DAGEN!

Kompostglädje

Medan övriga intressenter grälar om en soptunna eller två är jag bara glad över att kunna minska på avfallsberget genom att kompostera mitt avfall. Jag har haft uppehåll på lite över en månad då min kompostor inte fungerar hundraprocentigt på vintern. Jag brukar fylla den till max och när det blir lite varmare väder börjar småkrypen jobba igen och jag kan fortsätta fylla på.

Jag kikade in för en tid sen och märkte att jag kunde slopa min svarta påse och fylla komposthinken i stället. Och se, där hade jag förberett mig. Jag sökte med ljus och lykta efter ett nytt kompostämbar eftersom det gamla såg lite sjaskigt ut. Det är alltid roligare att jobba om man har saker runt om sig som man tycker om.

Slutligen hittade jag en hink som jag tror ska vara både lätt att rengöra och vad är bättre än att det passar in med min potatishink.

Som jag sagt tidigare - ibland är jag lätt att förnöja. När jag kom till kassan med hinken fick jag också en glad överraskning då föremålet var rabatterat till hälften. Det passar ett ekonomiskt sinnelag.

Mer om igår

Det blev ett hastigt blogginlägg från plattan igår kväll av olika orsaker. Inte för att jag behöver förklara och inte för att någon är intresserad, men jag gör det ändå.

När jag skulle ta bloggbilden mitt på dagen ville inte kameran vara med. Energilös. Jag tog några bilder med mobilen, men jag kände inte för att ladda in dem - ännu. De kommer kanske senare, för föremålen är uppätna.

Alltså blev det i stället tidigt kvällsmöte och samvaro med väninnan från högsta punkten, lite shopping och en hälsosam pizza! Det vill säga rågbotten, bara lite ost, scampi, lax, salladsörter med mera. Gott och mättande. Det är väl onödigt att nämna att vi svepte en portion mjukglass efteråt.

Väl hemkommen tog VM-magasinet från Falun överhanden samt andra delen av Hustrumördaren. Alltså blev det ett pyttelitet inlägg med en suddig bild av min stickning.

Idag ska jag förklara närmare.

Ni minns kanske att jag förra året satsade på barnmössor som skulle till Nepal. Nu råkade jag få upp ögonen på Jemenvästar som det fanns mönster på i Kuriren. Det tyckte jag var ett lämpligt projekt innan jag på allvar tar itu med att förfärdiga sommarklänningen.

Jag vet inte om nån organisation vill ha mina alster, men det ordnar sig säkert på något sätt.

Och nu är det så himla roligt att sticka västarna i olika färger. Jag testar att sticka på rundstickor nu för att slippa lite mindre sömmar. Jag gör en utvärdering då det är klart.

Sportlov

Jag har inget sportlov utan kör som vanligt med mina grupper. De kommunala mötena är lite färre, bara två denna vecka och det passar bra under skid-VM.

Jag fick fylla på garnförrådet för stickorna är i full gång i TV-soffan - Jemenvästar tillverkas på löpande band.

Frisk luft

Vad jag önskar att jag kunde hinna med alla mina vänner på boendet. Idag hann jag åtminstone ta en runda i rullstol med tre av dem. Det borde vara en självklar sak att få komma ut en gång per vecka, men det finns inte resurser för det och alla vill inte ut heller.

Desto roligare var det att kunna uppfylla någras längtan och märka hur de njöt av att bli skuffade runt kvarteret. Lite ovant kändes det dock att få vindens smekning på kinderna - onekligen lite kallt ändå. Men solen lekte tittut med oss och vi drömde oss till ordentligt vårväder och utevaro på den nya terrassen.

Fyndat igen!

Mitt bland veckans alla måsten kunde jag kombinera ett bokföringsuppdrag med loppisbesök.

Denna gång var jag också nöjd med mina uppköp. Sonens vardagskeramik fick tillökning och jag kunde inte låta bli att köpa ett frukostfat av inhemsk kvalitet till sommarstugan till den facila summan av en euro.

Lite värnar jag om hembygden också då jag infogar i mitt bibliotek en roman som utspelas i Kronobymiljö.

Ett loppisbesök i den andra grannstaden borde hinnas med. Det har nästan gått ett halvår sen sist.

Bra start på dagen

Lördag- och söndagmorgnar brukar vi ligga och dra oss till över nio. Denna morgon blev för min del särskilt lyckad då jag fick höra två favoriter på radion.

Jag är synnerligen förtjust i den pensionerade prästen Lars Collmar som läser ur sina böcker om Helga Hund. Det är helt på min nivå och jag tycker om humorn i berättelserna och Collmar har en otroligt fin berättarröst.

Den andra rösten som jag noterar tillhör en manlig nyhetsuppläsare, men det är en annan historia...

En annan historia är också den om min släkting (även hon en pensionerad präst) och de högklackade röda skorna som inköptes i Norge. Jag fick en association till henne och skorna då jag läste en novell i Kuriren om en dement tant och ett par röda skor.

Det behövs tydligen inte mycket för att få i gång tankeverksamheten en lördag morgon.

Hittat i min skosamling

Äntligen är arbetsveckan slut

Nyss hemkommen från Vörå och seniordansträning tillsammans med trevliga seniordansledare drar jag en suck av lättnad. Det har igen varit en vecka full av evenemang - från eget arbete till kommunala möten och tal på Marthamöte. Nu följer spännande final av På spåret (håller på Jesper och Elisabeth) och ett veckoslut fullproppat med VM på skidor.

Till min glädje är fysikern på visit och ekonom med sötnos väntas också anlända så småningom. Jobb i all ära, men familjen är bäst!

Taltackblomma (nytt ord)

Inte alltid snäll

Jag har just använt min elaka, fräcka och lögnaktiga sida. Ni ska veta att jag inte alltid är en snäll flicka.

Egentligen har jag lärt mig detta knep av min son (säger inte vilken). När jag får ett telefonsamtal till mobilen och ser att det är ett okänt nummer blir jag lite misstänksam. Jag svarar normalt med mitt förnamn (undviker mitt efternamn). Om personen som ringer börjar prata finska och jag hinner höra att det inte är nån jag känner så agerar jag oförstående.

Det är väldigt svårt att inte förstå när man förstår. För att inte avslöja mig får jag tänka till innan jag reagerar. Oftast är det nån som vill sälja nåt och de säger att de ska be nån som kan svenska att ringa upp - vilket aldrig händer, tack och lov. Jag hör till dem som nästan aldrig handlar något per telefon så det är lätt att vara ståndaktig när man väl bestämt sig.

Idag blev det lite komiskt:
Jag: Liane
Han: (sa ett namn som jag inte hann uppfatta)
Jag: Pratar ni svenska?
Han: Neeej 
Länge tyst.
Jag : Vad gäller det?
Han: Jag veeet inte.
Lång paus. Jag väntar.
Han: Det är nå Mondotidningar (tror han sa så)
Jag: Är det nånting ni vill sälja så är jag inte intresserad.
Han: Jaha, (minns inte fortsättningen). Goddag!
Jag: Tack, hej då!
Han: Hej då!

Jag tror påringaren fick en liten kurs i hur man avslutar ett samtal på svenska och jag lyfter på hatten för att han försökte i alla fall. Men jag står fast vid att jag inte vill köpa, prenumerera eller ge bidrag.

Dansflätan!

Tjohoo! Nu är den klar eller egentligen har den varit färdig i ett par veckor - min dansfläta. Idag har jag testat den och den fungerar.

Sittgymnasterna var mäkta imponerade över mitt arbete. Tänk vad jag suttit och klippt och virkat! Jag hade kanske fem väskor med nystan och man blir riktigt nostalgisk då man tittar på flätan och minns pojkarnas pyjamas, den orangefärgade T-skjortan med texten Don't get lost på framsidan och en kompass och Follow me! på ryggen och andra avlagda kläder.

Visst har det gått åt ganska många timmar framför dumburken då ögonen har blickat från skärmen till saxen och tillbaka. Själva virkandet (fingervirkning) var ganska tungt. Jag hade fem nystan i olika färger på min vänstra sida och lika många på den högra. När jag hade fått ihop mer än 23 meter slutade jag och det visade sig räcka.

Vad gör man med en dansfläta då? Jo, det finns koreograferade sittdanser där man använder en dansfläta eller danssnurra som vissa säger. Jag hade också gjort upp ett gymnastikprogram där vi lyfte både ben och armar, rygg, mage och axlar med hjälp av flätan och fastän den inte är tung känns det ändå lite annorlunda. Vi till och med testade balansen genom att spänna flätan mellan oss och göra små benlyft. Det var lite svårt eftersom tygremsorna är av trikå vilket betyder att själva flätan stretchar lite för mycket.

Men jag är nöjd över att ha en alldeles egen dansfläta.

Förhinder

Nu igen har det hänt! Jag har hoppat över en bloggdag helt oförhappandes. Naturligtvis har jag giltiga orsaker och nej, jag är inte sjuk!

Måndagen började med att jag trippade ut ur huset klockan åtta. Ett möte på förmiddagen avklarades i grannkommunen med tillhörande lunch.

Hem och vända och sen iväg till jobbet. Det såg lite skralt ut i början och jag gymnastiserade med en ensam herreman, men plötsligt dök de upp härifrån och därifrån och vi lyfte våra yoghurtflaskor med kattsand och njöt av femtiotalsdängor.

Hem igen och kort paus innan styrelseordförandejobbet kallade och hemma igen först klockan 22.

Och då var jag arg och jag är ännu smått förargad fastän jag fått tillbringa en stund i Jakobstad och gå en loppisrunda. Jag är mest arg på mig själv och min otillräcklighet. Att man aldrig ska lära sig! Nej, misstag begås hela tiden. Visst kan jag bortförklara en del av dem, men jag tycker det är lättare att ta på sig skulden själv och lida av Lilla My-humör en tid.

Tyvärr har jag ännu ett möte i kväll.

Seniordans och loppis har hjälpt upp humöret lite och kanske några bilder på min senaste orkidé fixar resten ...?

Temlor

Jag har bakat många fastlagsbullar under min livstid, men söker ännu den ultimata bullen. I år kom jag ganska nära och receptet snodde jag ur en Allers veckotidning som jag bläddrade i då jag väntade på att få komma in till min cancerläkare.

Lördag förmiddag testade jag. Jag hade inte skrivit ner riktigt allt så jag fick improvisera lite och värst av allt var att kardemumman var slut i mitt skafferi.

Jag vill att min semla ska vara stor och luftig och jag har tidigare försökt med extra mycket jäst och kommit ganska nära. Detta recept kom ännu närmare. Om nån vill testa så skriver jag ner det som jag utgick ifrån.

Fastlagsbullar

50 g jäst

150 g smör (halvsmält)

5 dl mjölk

2 msk fiberhusk (psyllium)

1 dl kvarg

4 tsk kardemumma

2 ägg

1 dl socker

1 tsk hjorthornssalt 

½ tsk salt

ca 900 g mjöl (eller tills degen är lagom)

ägg till pensling

Värm mjölken, rör i jästen och tillsätt fiberhusken. Låt svälla 10 minuter. Lägg i resten av ingredienserna, knåda och låt jäsa 15-20 minuter. Forma fina bullar och låta dem jäsa i en timme innan de penslas och gräddas i ugn (175 grader) ca 10-12 minuter.

Jag tror det är tillägget av fiberhusk och hjorthornssalt som gör susen. Mängden socker är inte stor så bullarna passar bra att fyllas med godsaker som grädde och sylt/mandelmassa.

Minimalistisk shopping

Jag börjar smått tro på att jag är den idealiska lilla frun (ibland).

För en tid sen åkte jag in till stan och gick omkring i affärerna en stund. Vad köpte jag? Jo, några små krokar och klädnypor! Bland alla härligheter som fanns bland utbudet var det just de här små praktiska sakerna jag föll för.

Klädnyporna behöver jag inte ännu, men varje sommar går några sönder. Jag har förstås inte öppnat förpackningen jag köpte i Tyskland för sex år sen, men jag kunde inte motstå de här söta blomprydda. Jag tror bestämt jag ska ha en riktig utrensning i vår och slänga alla bleka, fula bykpojkar.



Praktisk förvaring tilltalar mig och två krokar fick bilda ankare åt mina klädhängare i min walk-in-closet som ni fick en titt på för en tid sen.

En lite finare krok har jag satt upp på väggen intill datorn och där hänger sladden till kameran bekvämt och inom räckhåll då jag behöver den för att ladda in bilder. Jag kom på att ornamentet med den franska liljan (om det nu är det) går igen i min gardinstång och jag älskar när det matchar. Tyvärr orkar jag inte ta nån bild på knoppen på stången utan ni får tro mig på mitt ord.

Fredagen den trettonde

Tjohoo, här kommer årets första olycksfredag och i mars kommer nästa ...

För att vara riktigt säker på att få en liten otursdag tjuvstartade jag igår.

Jag var på väg till min läkarkontroll, backade ut bilen och  KRASCHHH! lät det. Sidospegeln hade vänt sig fel väg och spegelglaset krossades i ett vackert mönster. OJ, OJ, OJ, tänkte jag. Visst märkte jag att jag körde väldigt nära väggen dagen innan. Men har man nu fått förmaningar om att inte parkera mitt i så det är trångt att få upp chaufförsdörren, försöker man sitt bästa och styr längre till höger ... ni hör väl att det inte är mitt fel ...

Nåväl, det hade ju gått att köra in, varför blev det plötsligt så svårt att backa ut? Jag kom till att hjulen antagligen var lite svängda så det blev lite tajt att komma ut. Olyckan hade hänt, men jag måste iväg.

Hundra meter längre fram, lossnade främre delen av hela grejen och jag blev tvungen att stiga ur och försöka hitta nåt snöre. Fanns inte, bara långa rep, men jag greppade tag i shoppingtygväskan och band den om hela härligheten. So far so good, men ute på riksvägen var det blåsigt värre, väskan lossnade, flög sin röda kos och jag fick lov att fortsätta med en hängande spegel.

Läkaren tipsade mig om att fråga kansliet om de hade gummiband eftersom hon inte kunde ge mig första hjälpen (man är väl på sjukhus?). Och se, två stycken rejäla gummiband gjorde susen.

Verkstan skaffar ny attiralj och om en vecka är det fixat och jag betalar dyrt för mitt misstag (eller var det nu mitt?). Verkstadskillen tipsade mig också om en liten knapp som viker in speglarna ...

Men vad hjälper det? Man kan ju repa hela dörren också ...

Den trettonde mars ska jag inte röra bilen!

Jag minns min mor

Idag är det precis tio år sen min mamma somnade in, 72 år gammal. Jag hade förmånen att vara hos henne och har en positiv bild av döden. Men jag saknar henne otroligt mycket. Det är nästan dagligen som jag sänder henne en tanke och jag vet att hon vakar över mig. Ibland när jag har problem med något, hälsan eller så, frågar jag tyst för mig själv: Mamma, hur låter du det här hända?

Dagen blev ganska bråd. Först två timmar gymnastik, snabbt hem och värma lite vegetarisk lasagne, iväg till sjukhuset för läkarkontroll (röntgen igår) och före det hände något som inte borde ha hänt, men det tar vi i morgon.

Allt OK med mina blodvärden och det är egentligen bara min lite skadade njure (av äggstockstumören) som förstoras och antagligen håller på att säga upp kontraktet, men det känner jag inte av och jag har ju två njurar!

I sjukhuskorridoren träffade jag på stadskusin med mor och blev bjuden på kaffe hos den senare i nyinflyttad lägenhet. Angenämt!

Snabbt iväg och shoppa ingredienser till Rocky Road som jag tänkte bjuda son och sötnos på senare på kvällen. Hem och tillaga förstås och sen en snabb promenad till gravgården för att tända ett ljus på mammas grav.

Och det blev jobbigt! Att det var så mycket snö! Och att jag hade så dåliga skor för ändamålet. Lyktan hittades vid sidan av snötäcket, men jag gjorde fel vägval när jag skulle ta mig bort från graven, snö i skorna, halkade omkull i drivan två gånger på fem sekunder, tömde skorna två gånger och blev nästan svettig på kuppen.

Först i morgon är det fredagen den trettonde ...

Små, små lättnader

Det behövs inte mycket så kan man må bra och trivas med sig själv och sin omgivning.

Till exempel en runda till återvinningsstationen under veckoslutet ledde till att garderoben i sovrummet kunde förvandlas till sitt rätta jag - en walk-in-closet. Den har en tendens att avvika från sitt tillstånd ganska ofta. Men med några påsar till klädinsamlingen och lite till lump/energi fick jag en impuls att städa fram lite golvyta igen. Jag gick sen fler gånger in i det lilla rummet för att bara njuta. Bort med några gamla kappsäckar och lite städning på hyllorna kommer fullända situationen.

Vilken tur att jag passade på att investera i några krokar häromdagen. Mina "sixpackhängare" med blusar och linnen fick nya hem på väggen i stället för att vara utspridda lite här och där.

Jag älskar att få pyttelite ordning på nåt ställe.

Brett register

Det känns nästan som julafton då man klickar ihop ett litet bokpaket åt sig själv. Den här gången var jag ganska mångsidig om jag får säga det själv.

Det blev både en biografi över allas vår kära Astrid, en deckarserie jag inte bekantat mig med ännu och lite ungdomlig och prisbelönt fantasy. Jag gick en gång en litteraturhistorisk akademisk kurs i fantasy inom barn- och ungdomslitteratur och blev fascinerad. Lite finlandssvenskt sådant måste man väl nosa på.

Tyvärr får jag inte ännu slänga mig över de nya böckerna. Knausgård 5 är på gång och sidorna räcker till, men sexan får vänta, man måste blanda lite ...

Söndagsnöje

Vi råkade vara på tumanhand hela helgen. En förkylning (inte jag, biter inte så lätt på elaka käringar) och skidskytte och alpina VM höll oss inomhus största delen av tiden.

Mat hittades i frysen och det blev stekta abborrfiléer (jag fick igen testa på att filea/filera men konstaterade att övning krävs mycket, mycket. Hur heter det egentligen? Kollade upp ordet filea som finns i min version av SAOL, däremot inte filera. På nätet hittar man det senare också, men jag väljer att tro mest på vedertagna SAOL, har kanske en föråldrad version, dock) med uppvärmd potatismos och wokade grönsaker.

Hänger ni med? Det blev visst en lite lång parentes, men den skrev jag bara för att retas lite ...

Lunchen smakade gudagott och inspirerad av Elle Mat & Vin 1/15 svarvade vi ihop en Apelsin-Sabayon  som dessert. Vill ni testa så har ni receptet här:


Apelsin-Sabayon 

(4 personer, tid: 10 minuter)

6 äggulor
3 msk socker
1 dl apelsinsaft (från färska apelsiner)

Vispa ihop alla ingredienser i ett vattenbad ovanpå en kastrull med kokande vatten. Vispa kraftigt, det får inte koka, utan bara bli vitt och fluffigt. Servera direkt i portionsglas.

Vi halverade receptet och jag fick ½ dl saft ur en halv stor apelsin. Resten skar jag i bitar och fördelade i skålarna. Nu borde jag hitta på nåt med de tre äggvitorna - inte maränger.

Laina är här!

Det blev lite dåligt med nattsömnen då Laina kom på besök vid ett-tiden. Hon var våldsam i sina attacker mot plåttak och träd i omgivningen. Det är lite på det viset att när man bor mitt i centrum, men ändå i skogen, att man får vara lite rädd för träd som vill lägga sig till marken då de får en ordentlig pust av Laina eller Seija eller Eino eller snö-som-frusit-till-is-tyngder.

Den här gången är effekten (hittills) endast några tunga tallkvistar och en massa barr och annat småskräp.

I Nordnorge lär Ove (visst fick stormen det namnet? Nej, det var Ole!) ha härjat riktigt ordentligt. Det är lite bättre att ha lilla Bottniska viken som granne och inte Norska havet/Atlanten.

Snö med istappar på väg ner från taket

Den kvisten kom nära!

Snön ligger inte så vit längre

Tillträde förbjudet

Tack och lov hade inga träd fallit

Minnesvärda möten

Jag fascineras ibland av små, oplanerade, men fantastiska möten som jag råkar ut för mitt i vardagen.

Nu senast skedde det under veckoslutsuppköpet i lokalbutiken. Jag hälsade försiktigt på en äldre dam som jag visste var mamma till min klasskamrat von anno dazumal. Hon såg inte ut att vara hundra procent säker på vem jag var så jag berättade vems dotter jag var. Sen inledde vi ett samtal som varade i nästan en halv timme och som gick ganska på djupet. Jag tror hon behövde få en pratstund och jag var gärna den trogna lyssnaren. Samtidigt rörde stunden mig och jag fick bekräftelse för mina egna funderingar, vägledning och välsignelse. Allt detta kan behövas.

Med en herreman uppstod det en lite kortare diskussion om Runeberg, men den var också givande eftersom den var så oväntad.

Stärkt till själen återvände jag till hemmets lugna vrå med mina matvaror, men mötena bär jag med mig länge ...

Kvällens outfit

Det är sååå populärt bland yngre bloggare att fotografera sig själva och sin outfit, så inte kan jag vara sämre.

Vi hade fullmäktigemöte torsdag kväll och vi skulle bland annat välja kommunstyrelse för 2015-16.

Min egenhändigt (två ggr) stickade kjol hade varit färdig en tid och väntade på att få komma ut. Nu var lämpligt tillfälle. Lite spännande var det då man inte vet hur det som är stickat beter sig efter formningen av den ofulländade kroppen.

Nå, det gick bra. Kjolen höll måttet och jag blev omvald kommunstyrelseordförande.

Vägen till kvinnans hjärta ...

... går via choklad, choklad och choklad!

Maken hade besökt ett mysigt ställe i Halmstad och tänkte på lilla mig och hade med sig en påse chokladkaffebönor.

Mörk 64% choklad med tillsatt nymalet espresso kaffe är inte fy skam. Påsen gick sönder då jag skulle ta ett smakprov och nu söker jag i mitt stilla sinne efter en lämplig skål att sätta chokladbönorna i, men om jag inte hittar en passande måste jag väl äta upp dem i rask takt, eller...?

Tragikomik

         

En liten seriestrip i lokaltidningen fick mig att nicka bekräftande. Man har sina privata funderingar och ingen vet vad som händer efter döden, men jag håller faktiskt med herremannen i Medelålders plus när han säger:

"Jag tror att man lever kvar efter döden ... som ett minne ... som en gen eller som stoft som för evigt finns på jorden, i vinden." 

Speciellt det där om att man lever kvar som en gen tilltalar mig och jag kan tänka mig att gå ännu längre. Jag brukar se likheter både i utseende, leende och ibland lite i sättet också mellan min yngste son och min numera avlidne bror (som dog tre år innan minstingen föddes). Här kan man inte tala om gener eftersom min bror är adoptivbarn så vi delade inte blodsband endast känslomässiga band.

Min åsikt är att man ska tro på det som är hoppingivande och var och en får ha sin egen speciella tro om liv och död.

Mitt råd är dock att satsa på livet för vi vet så lite om döden ...

Vad är på gång?

Som omväxling har jag lagt stickning och virkning till sidan utan sitter i stället och klipper remsor av avlagda t-skjortor. Tyvärr är färgerna lite murriga, men det beror på den stora andelen svartdiggande män i mitt hushåll.

Och vad månde det bliva dessa remsor och nystan? Nej, jag har inte drabbats av vävsjuka. Jag har inte ens haft nån dragning åt det hållet om man bortser från den pyttelilla vävstol jag hade som barn.

Jag ska tillverka en dansfläta. Vad gör man med en sån? Ja, antingen vet ni det redan eller så tar ni reda på eller så väntar ni tills min egen fläta är färdig och jag berättar. Jag måste dock erkänna att jag planerat min dansfläta säkert i fem år, så man vet aldrig när den är klar...

Snabba tag

Nu har jag exakt nio minuter på mig att skriva detta blogginlägg (innan Så ska det låta börjar).

Dagen har förlöpt i god takt. Jag har hunnit servera lunch åt son och sötnos. Ni undrar säkert vad som stod på bordet och jag ska stilla nyfikenheten med det samma. Det blev stekta duvfiléer i gräddsås åt männen och ugnslax åt damerna med klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker samt en sallad. Efterrätt den gamla vanliga: självplockade hallon och blåbär med vaniljsås.

Sen anlände följande två gäster som bjöds på kaffe med dagsfärska cupcakes bland annat.

Lite senare kom La cousine de la sud med potatisleverans och nu var det dags för kvällste med smörgås.

Och i morgon är jag igen snöänka så det blev att stryka ett par skjortor som tack för att maken snurrat runt med snöspaden i två omgångar idag. Ingen mer snö tack!

Det blir väl att avrunda kvällen med lite intressant läsning om avfallshanteringen i nejden ...