Den romantiska poetissan

Sista inlägget som härrör sig till min lilla minneslåda.


 Jag hade en romantisk, poetisk period som började i samband med högstadiet och en olycklig kärlek. Jag började skriva dikter eller man borde kanske tala om ramsor för den litterära nivån var inte speciellt hög. Jag kommer ihåg att jag skrev en lång kärleksdikt på modersmålstimmen som lärarinnan sen läste upp (föremålet för min stora beundran gick i samma klass). Stackars pojke! Men jag fick de övrigas beundran. Tänk, vad jag kunde skriva i diktform!

Jag fortsatte skriva av mig mina känslor så att till och med den blivande maken hann vara med i spelet.

Jag ska ge ett smakprov för att förlänga ert liv med ett skratt. Tänk er in i en känslig nästan sjuttonårig flickas lilla värld.

Stjärnfall

Stjärnorna ser inte på mig längre

Leendet har slocknat

Tungan har blivit stum

Regndroppar dalar sakta nerför kinderna

De står inte att hejda

ty stjärnorna har fallit.

Liréne 25.2.1976

Haha, jag skrev till och med under pseudonym. 

Mitt första litterära verk har jag antagligen slängt bort. Det var första kapitlet i en hästbok om flickan Li. Jag hade en kort hästperiod utan att ens vara nära en häst och jag var mäkta imponerad då jag ledigt svängde mig med en massa hästtermer. Jag hade förstås hämtat all min kunskap ur ett otaligt antal böcker om hästflickor.

Nej, nu blir jag så inspirerad så liksom stora författare reser jag söderut några dagar för att ägna mig åt att författa ett litet enkelt tal till den trettonde december.