Nu är det slut

ja, på år 2013, men inte annars.

(tack, vännen, för blomman)

Jag har några små kluriga funderingar som ploppat upp i min minimalt använda hjärna. Det har att göra med mitt nuvarande tillstånd (jag mår bra, för tillfället både fysiskt och psykiskt). Jag har kollat in min läsarstatistik de senaste dagarna och den är stadigt på uppåtgående.

Ska man få en allvarlig sjukdom för att locka läsare? Nej, så tolkar jag det inte. Jag tror på att folk är genuint deltagande och jag upplever det i stället som ett stort stöd inför nästa år som blir mitt tredje "maratonlopp".

Jag har länge haft en högt uttalad dröm om att få åka till Gotland. Maken har varit på kongress där under medeltidsveckan (inget för mig) och har inte semestermålet högst på listan så jag har försökt bearbeta hans resvilja i tio år. Och tänk, nu har det lyckats! Men att man måste bli allvarligt sjuk för att få sin önskan uppfylld! Nå nej, jag tar det inte så, men nu har vi åtminstone ett realistiskt mål som skymtar vid horisonten.

Nu ser vi framåt och jag får önska er alla ett Gott Nytt År!

Ni glömmer väl inte Grevinnan och betjänten/Middag för en?

"Moijasi"

Alla kanske inte vet vad man gör då man "moijar" sig? Det är då man njuter av något och mår gott.

Då barnen var mindre och kära mor nån gång var ute på vift brukade far i huset ställa till med moijasi. Det innebar att han skar frukter i små bitar och så satte sig alla barn plus far i ring på golvet runt fatet och plockade i sig i tur och ordning av frukterna med var sin gaffel. Tänk, så lite det behövs bara man är påhittig!

Igår hade vi moijasi som efterrätt eftersom jag ska försöka få i mig mycket frukt och bär i min kamp mot Big C och vi dessutom har fått en hel låda med frukt som ni minns.

Mumsiga muffins

Då och då återkommer jag till mina dumlemuffins. Jag hittade receptet i en svensk veckotidning en gång för länge sen och bara man kommer ihåg att inhandla en påse Fazers dumlekarameller så är det bara att sätta i gång. Om ni inte har receptet från förr så får ni det nu.

Dumlemuffins (ca 15 st)

2 dl socker

125 g smör (mjukt)

2 ägg

2 tsk vaniljsocker

2 tsk bakpulver

4½ dl vetemjöl

1½ dl mjölk

dumlekolor

Vaniljströssel

1 dl vetemjöl

3/4 dl socker

2 tsk vaniljsocker

50 g smält smör 

Ugn 225 grader

Vispa socker och smör poröst, tillsätt äggen ett i taget under omrörning. Blanda vaniljsocker, bakpulver och mjöl. Rör ner mjölblandningen samt mjölk, blanda till en smet.

Fyll muffinsformarna till drygt hälften med smeten, lägg en dumlekola i varje form. Blanda alla ingredienser till strösslet och fördela det över kolan i alla formar. 

Grädda i mitten av ugnen ca 15 minuter.

Terapiarbete

När man sitter och slöar framför TVn känner man sig lite mer nyttig då man har nåt i händerna och ser ett resultat så småningom.

Inför julen passade jag på att sticka ett kuddfodral åt sötnos. Det gick snabbt och jag hittade både blixtlås, tyg till bakstycke och tråd i mina gömmor. Det var BARA att lyfta fram symaskinen och fixa till det. Jag var nöjd med resultatet och ville absolut ha ett par nya kuddar själv också. Garnet tog förstås slut i affären till den ena, men den kudde som bäst matchar TV-soffan är klar så när som på det där bakstycket och nu måste också ett blixtlås av lämplig längd skaffas och man kan väl inte plocka fram symaskinen på matbordet mitt under alla högtider? Goda orsaker att skjuta upp finishen, alltså.

Rond 3

Konvalescenten (Schjerfbeck)

För exakt en vecka sen (och lagom till jul) fick jag det tråkiga beskedet att jag ska gå rond 3 mot Big C. Jag vann ronderna 1 och 2 och kommer nog att lägga hårt emot i tredje ronden också, men prognoserna blir förstås sämre för varje gång.

Röntgenläkaren såg en skugga nära bröstbenet i mitt hittills friska bröst och tog grovnålsbiopsi. I fredags ringde min onkolog och berättade att provet var elakartat. Det blir antagligen operation, men jag är beredd på att det kan dra ut på tiden med tanke på alla dessa helgdagar.

Jag beslöt att fira en normal jul och inte låta tankarna störas alltför mycket, men förstås är det en hel del som ska bearbetas igen. Jag hade hoppats på att få lite längre tid innan nästa återfall. Men jag är en fighter och har siktet inställt på kamp.

Min kusin, kostdoktorn, lånade ut några böcker och den ena handlar om blodgrupper och kost. Man lär dessutom ha sagt i radion i morse just precis det jag fått veta - att personer med blodgrupp A ska hålla sig till frukt och grönsaker. Nu ska chokladen ätas upp och sen ska jag gå in för en vettigare diet. Jag kan inte avhålla mig från ost, men jag nog försöka optimera grönsaksintaget och minimera det animaliska. Jag minns att jag sa då jag hade bröstcancer första gången att om jag får cancer på nytt ska jag bli vegetarian. Det skedde inte för ett och ett halvt år sen, men nu ska jag bli nästan vegetarian - åtminstone en tid.

Fysiskt mår jag bra, men det harmar mig att jag inte kommer att kunna fullfölja alla mina åtaganden. Mest stör det mig att jag kanske inte kan leda alla grupperna i dans och gymnastik. Men kanske det ordnar sig.

Det enda positiva är allt stöd jag känner från vänner och bekanta och kanske lite det att jag får lockigt hår igen efter läkemedelsbehandlingarna (men det tröstar föga).

Åtminstone börjar jag förstå varför jag fått leva mina "kattdagar". Det är kompensation för att jag måste kämpa med andra tråkiga onödigheter.

Men bloggen lämnar jag inte i första taget och jag kommer inte att fokusera på sjukdomar - bara skriva av mig lite ibland. Jag tror på öppenhet, det hjälper åtminstone mig.

Tre i ett

Planeringstokig som jag är gläder jag mig åt då jag slår flera flugor i en smäll. Före julen dimpade ner funderade jag en hel del över när jag skulle koka risgrynsgröt.

Slutsatsen blev att dan före julafton smög sig det optimala tillfället in. Egentligen var det inte jag som stod och rörde i grytan utan maken som frivilligt erbjöd sig så att jag kunde pynta färdigt.

En gröt kokad på två liter röd mjölk blev den perfekta grunden för:

• kvällsgröt dag 1
• bas i morotslådor dag 2
• efterrätt klementinris dag 3

Då var gröten slut och jag var nöjd. Och gott var det!

Högkultur

 

I morgon får ni inte missa julkonserten bandad i Kronoby kyrka som sänds i Yle5 klockan tre. Vi hade turen att kunna klämma oss in i kyrkan som var fullpackad av bygdens folk som ville delta i skolelevernas fina konsert där också den renommerade Mellersta Österbottens Kammarorkester medverkade.

Allt som vår duktiga musiklärare Malin Storbjörk orkestrerar blir en succé. Så även detta tillfälle. Nu hade hon god hjälp av Martina Broberg och tillsammans lockade de fram de finaste klanger ur elever från årskurs sju till gymnasiets sista klass, kryddat med gymnasieelever som tidigare gått Malins musikkurser i samarbete med Folkhögskolan.

Det var högstämt, välavvägt, trivsamt, själupplyftande och en underbar inledning på väntan på julhelgen. Tänk, att få vara med om ett sånt tillfälle! Glada och fyllda av beundran minns jag att vi vandrade hem i decembermörkret. Stolta över vad kommunens ungdomar skänkt oss.

Men nu är det bara ett aber. Vi är bjudna på kusinträff i morgon klockan tre. Vi är konservativa och har en föråldrad TV (får ofta pikar av sönerna för vår klumptv). Det är bara att hoppas på att man kan få våldgästa kusinen som är modernare ... det skulle vara så roligt att i lugn och ro få återuppliva minnet.

God Jul!

Nu är det som bäst. En liten lugn stund innan de sista julförberedelserna sätter i gång. Tanken vilar på all god mat som ska slinka in i lilla magen. Ljusen ska tändas på gravarna. Och sen julmiddagen med kärnfamiljen. Allt i lugn och ro. Och allra sist den njutbara chokladen och en skön kvällspromenad - om det inte regnar.

Allt är inställt på en GOD JUL och det samma önskar jag alla läsare.

Jobbklappar

Som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg har maken och jag slutat med julklappar åt varann. Vi köper nåt till hemmet, åker på en resa eller äter en supergod middag. Lite klappar blir det i alla fall på grund av det som maken får via sitt jobb. Snäll som han är delar han med sig.

I år betyder det att vinförrådet fyllts på i källaren, medicin inför vinterns förkylningar kommit i form av favoritmärket Larsen, en hel låda fylld med godis, en plåtburk med jultema som jag beundrar varje gång det bjuds läckra italienska chokladpraliner, två ulliga fleeceplädar och det ena passar perfekt in i spisrummet (jag sitter nästan alltid och myser under en filt när jag ser på TV), varma vantar och halsduk, stor låda med olika frukter + fyra fruktknivar (en är orange!).

Så det behövs inga fler paket. Helgen är räddad!

 

Mormors stjärnor

Jag hittade några stjärnor som min mormor troligtvis tillverkat. Man skulle ta till vara allt papper i guld, typ kaffepaket, för det skulle mormor pyssla med och hon var skicklig! Guldstjärnorna kan jag inte slänga, de har för stort affektionsvärde och visst är de vackra också.

Snart blir det lite mer pynt i mitt hus ...

Servettlyx

När jag bevistade en internationell seniordanskongress i Gérardmer i Frankrike för några år sen passade jag på att inhandla billiga tygservetter. Det fanns några gamla textilindustrier på orten och min dansväninna och jag tog oss lite friheter ibland och skolkade från dansövningarna för annan rekreation. Bland annat köpte jag mina servetter och hon köpte ett sängtäcke. Gissa vem som hade fullproppad resväska på hemvägen!

I ÖT visade man en servettbrytning som jag måste testa och den ska jag använda mig av i julhelgen. Man lär så länge man lever.

Detta är ingen vikning utan mina hoprullade servetter som ska hållas släta under förvaringen

Limpor för hela helgen

Jag hade tänkt testa ett annat limprecept i år, men för enkelhetens skull körde jag det välbeprövade. För enkelhetens skull brukar jag också göra avlånga limpor, bara att slänga degen i formar fodrade med bakplåtspapper. Det fastnar inte och disken blir minimal.

Limporna är goda och söta, men vill jäsa och pösa ut ordentligt. Jag borde kanske fördela degen i fem formar, men det är så bra då man får alla fyra i ugnen på en gång och sen är det liksom klart!

Jag har döpt om limporna till Anns limpor för jag känner inte Judith.

Dubbelt av alla ingredienser gäller för mig.

Anns limpor

2½ dl surmjölk eller fil (värm till 37 grader)

2½ dl mjölk

50 g jäst

2 ägg

125 g farinsocker

1½ msk salt

1/4 msk anis

3/4 msk fänkål

250 g (ca 5 dl) rågmjöl

550 g (ca 9 dl) vetemjöl

Arbeta ihop degen och låt jäsa 50-60 minuter. Forma till limpor och låt jäsa under duk 30 minuter.

Pensla med 1 msk sirap och 3 msk vatten före och efter gräddningen.

Grädda ca 1 h i 175 grader.

PS Om jag nån gång kommer med samma recept som tidigare så låtsas som om det regnar (det gör det idag).

Uteljusproblemlösning

Jag trodde det skulle vara enkelt, men då tog jag inte med i beräkningen att jag själv var inblandad i ekvationen. Min lilla gran saknade uteljus som fungerade. Mitt jobb var att skaffa ny slinga.

Jag besökte ett varuhus som hade en hel vägg med belysningslådor. Hmm, uteljus gällde det. Strax föll en hel del lådor bort. Enkla små ljuspunkter. Några lådor mindre igen. Det fanns färgade ljus, men nej tack! Slutligen bestämde jag mig för en liten förpackning med 40 ledlampor. Billigt och bra! Enkelt!

Nästa dag klädde jag på mig och tog min lilla låda, tittade lite noggrannare på den och OJ; DU MILDE! Ljusen var BLÅÅÅ!!! Och inte innehöll lådan någon transformator heller. Hur kan man vara så tankspridd att man inte kollar ordentligt?

Kanske den gamla transformatorn var kurant, men troligtvis passade inte uttaget. Alltså ny fart!

Men ...

... innan jag hann ränna iväg och köpa nytt tog maken en titt på den gamla slingan ... och FIXADE den. Här kom elektrikerns dotter till korta. Visst hade jag sett att koppartrådarna var synliga i ena änden och visst hade jag mixtrat lite med dem och konstaterat att här kan finnas ett problem. Men jag visste inte att koppartrådarna inte får vidröra varandra. Vad ska fysikerfröet säga om sin obildade moder som faktiskt sitter med en nia på gymnasiebetyget.

Men frid och fröjd! Den gamla ljusslingan hänger med ett år till och min beundran för den käre maken bara växer ...

ni ser väl kottarna?

Småbrödsnytt

Jag är inte konservativ av mig. Detta bevisar jag genom att varje jul baka en sorts småbröd som jag aldrig testat förut. Jag har hört att det finns de som bakar elva sorters småbröd inför varje julhelg. Jag nöjer mig med tre eller fyra. I år blir det pepparkakor, havreflarn (måste) och nytt för i år: valkosuklaaviipaleleivät!

Jag ska skriva ner receptet som jag hittade på smörpaketet så får jag det samtidigt sparat, men ni förstår väl att jag måste döpa om småbröden.

Kronjuvelens vita broscher  

Botten:

350 g smör

2 dl socker

1 ägg

100 g mandelmjöl

2 tsk vaniljsocker

6 dl (400 g) vetemjöl

Dekoration:

200 g vitchoklad 

(köp Marabous som är 185 g och du måste köpa två och måste följaktligen äta upp resten själv!)

strössel/nonpareller

Vispa det mjuka smöret och sockret, tillsätt ägget och vispa lite till. Tillsätt de övriga ingredienserna och blanda till en jämn smet. Rulla ut till fingerstjocka (karafingrar) längder på mjölat bord (kräver mer mjöl) och placera tre längder per plåt. Platta till lätt. Grädda i 175 graders ugn 11-13 minuter tills de fått lite färg. Skär dem så länge de är varma med sneda snitt i önskvärd längd.
Till dekoration smältes vitchokladen i mikrougn (bränn inte!) och häll den i en minigripplastpåse. Klipp ett litet hål i ena hörnet och spritsa över småbrödslängderna. Dekorera genast med lite strössel. Låt stelna ordentligt och bjud kaffegästerna på möra, smöriga, smarriga småbröd.

Kakburkar kan man inte ha för många och jag föll för dessa juliga burkar (Mauri Kunnas tomtar)

då mina plåtburkar befann sig på annan ort.

Julbelyst

Igår fixade jag min lilla utegran. Återanvändande som jag är hade jag bett maken transportera hem grankvistar från de båda topparna som gått av i stormen Eino vid mitt barndomshem. Kvistarna har fått vila länge på släpkärran, men igår kom jag alltså till skott med monteringen av kvistarna som till och med hade fina kottar på sig.

Frid och fröjd! Men inte så länge. Det visade sig att den lilla ljusslingan hade tröttnat på att lysa. Granen står grön och grann eller egentligen svart i decembermörkret.

Men i Lissabon hade man ljusbelysningen i skick. Staden blev otroligt vacker efter mörkrets inbrott.

Även på flygplatsen i Amsterdam hade man tagit ut svängarna när det gällde julpynt. Fastän granen har lite too much pynt så får den godkänt av mig på grund av färgerna.

.

Julklappstips?

Ska man gå efter färg eller form? (Nåja, formen står jag själv för. En lärdom - sväng inte största sidan mot kameran! Hihi!)

Den här gången klarar sig maken lätt undan för vi köper inga julklappar åt varann, bara lite choklad. Dessutom är jag bekväm av mig och tycker inte om att krypa ner i trånga sportbilar. De är inte heller praktiska då man ska köra skräp till Ekorosk!

 Men titta får man ...

Julblomning

Det känns lite orättvist då man i Portugal just har planterat ut penséer i stadsmiljön. De tål förvisso lite kyla. Men kanske vi inte tänker på just dessa blommor i december här uppe i jultomtens land.

Ett alternativ man kör på är en hel rabatt med julstjärnor. Kanske inte att rekommendera hos oss heller, men ganska färgstarkt och mäktigt fastän man inte är julstjärnefantast.

Kronobys Luciafölje anno 2013

Så kom då dagen D då jag skulle hålla mitt första och sista festtal. Nedrafsat på Schiphol flygplats, lite påbyggt hemmavid och förstås i tankarna sen oktober. Jag kan gott säga att ni gick inte miste om nånting!

"Brottsplatsen"

Själva luciafesten var förvånansvärt välbesökt med tanke på att vi i Kronoby är lite dåliga på att ställa upp på det som ordnas. Programmet i övrigt var mycket angenämt. Dansmänniska som jag är smet jag faktiskt då ringlekarna tog vid. TVn med "På spåret" drog mer. Tänk, jag som från barnaben älskade ringlekarna som vi alltid dansade i Centralskolan. Men då fick man ju bjuda upp den man i smyg tyckte om och igår satt han framför TVn - så ni förstår att man måste avstå från dans ibland.

Förebyggande hälsovård

Jag anser att jag lite bidrar till den förebyggande hälsovården genom att fungera som ledare för dans och gymnastik (fyra grupper). Det lilla vi kan göra i vardagen borde vi försöka få i system. Det är till exempel hur bra som helst att stå på ett ben då man lagar mat eller pratar i telefon. Bra för både balansen och skelettet som belastas lite extra. Kom bara ihåg att byta ben.

Längs strandpromenaden mellan Estoril och Cascais hade man med jämna mellanrum små stationer där man kunde träna olika kroppsdelar. Jag såg också att de användes av joggarna. Kanske något för våra kommuner att ta efter.

Strandpromenad

Efter en hel dag i storstadsmiljö är det skönt att få promenera i sakta mak längs en strandpromenad. Cirka 3 km från Estoril västerut ligger den mysiga turist- och badorten Cascais och skulle jag åka på nytt till Lissabon skulle jag definitivt välja ett hotell i just Cascais. Där fanns massor av små restauranger och barer men dessutom affärer och definitivt mer mänskor. I Estoril där vi bodde fanns egentligen bara Casinot (författaren Ian Fleming har varit där och forskat inför sitt författarskap) som stod öde på dagarna men var inbäddat i parkerade bilar på lördag kvällen. Visserligen har man kört Formel 1 i Estoril, men på grund av säkerhetsrisker körs numera endast mindre tävlingar. Även stora tennistävlingar ordnas där.

 
Men promenaden längs floden/havsviken Tejo var underbar. Solen sken och värmde skönt när vi tog oss nästan till Portugals västligaste del, Cabo da Roca. Inne i Cascais satt vi sen och vilade oss länge på en uteservering och småpratade med servitören. Vi hade också en lunchgäst i närheten som oavbrutet talade för sig själv. Sen han gått frågade jag servitören vad han pratat om. Han menade att han var lite "speciell" och hade pratat om allt möjligt, revolution, matematik, nån flicka ...

Vi såg en man som joggade i simbyxor för att sen ta sig ett dopp

Boca do Inferno (Helvetesklipporna)

Efter den stärkande upplevelsen vid stranden kunde vi igen spendera några timmar i Lissabon. Det var bara att söka sig till stationen och hoppa på pendeltåget. Ja, vi fick faktiskt söka. Det är otroligt svårt att hitta då gatorna går lite hur som helst och man har problem med att hitta gatunamnet både på kartan och i verkligheten.

Turist i Lissabon

Vi satte en hel dag på att bekanta oss med Lissabon, vilket innebar Hop-on-Hop-off-buss. Vintertid är det lite mer väntan på bussar och trafiken inne i stan är otroligt långsam - fastän alla kör fort!

Lite besviken var jag på guidningen. Det var knapert med berättandet och dessutom översvallade julmusiken själva pratet så det var svårt att uppfatta den engelska rösten, men lite klokare blev man ju alltid.

Lissabon är ganska koncentrerad vid floden Tejo som mynnar ut i Atlanten. Karakteristiskt är kullarna och broarna, nästan Golden Gate, och världsutställningen 1998 har gett upphov till mäktiga moderna byggnader.

Jag bjuder på lite vyer.