Sista blogginlägget

för i år!

Det är väl läge att skicka iväg årets sista inlägg. Julhelgen har firats i stillhet med de närmaste. Och nu är vi på väg söderut för att fira in nyåret med kär kusin, make ... och KATT! Nå, inget problem med kissen. Nog gillar jag de flesta djur ...

Året slutade i positiv anda, hälsomässigt. Inget nytt hittades i min buk under ultraljudsundersökningen. Jag snurrar vidare med min medicinering åtminstone i två veckor till nästa läkarbesök.

Min handarbetsiver håller i sig och om en och en halv ärm får jag själv en gosig tröja. Jag plockade dock garn till sockor med mig. Det känns lite lättare att släpa med sig.

Få se vad det nya året för med sig ...

Årets tröjprojekt

Nu har arvingarna mottagit sina tröjor och jag kan publicera bilderna för eftervärlden. De läser knappast min blogg, men jag ansåg att jag kunde vänta ut julen.

Jag är inte nöjd med alla mönster och färgkombinationer, men jag ville sticka olika tröjor och med olika bottenfärger. Dessutom kunde övriga färger återanvändas. Viktigt var också att tröjorna skulle stickas med så lite montering som möjligt, alltså antingen uppifrån eller nerifrån.

När tröja skulle matchas med mottagare kunde jag tyvärr inte utgå från färgsammansättning utan storlek.

Nu kan jag slå mig till ro och vet att mina söner inte kommer att frysa ihjäl under de kommande vintrarna ...

Inför julen

Ni kanske har märkt vid det här laget att julen inte är så hemskt viktig för mig. Jag tycker det är roligare att sitta och sticka. Det höll faktiskt på att bli riktigt bedrövligt här för nån vecka sen.

Tröjorna blev ju klara för länge sen. Jag levererade damjumpern till Vasa i tisdags och den passade riktigt bra enligt fotot och "dottern" var nöjd. "Den bästa julklappen ever!" Nå, i och för sig kanske hon inte firat så många jular eftersom familjen hemma i Nepal är muslimer.

Den stickade kjolen är också klar och blockad, saknas bara gummiband och ibland räcker det två år innan jag fixar det ...

Det blev bråttom då jag fick höra att ett kusinbarn var på väg. Han är nu född och jag kan leverera tröja, byxor och sockor/vantar då tillfälle ges. Nytt garn var beställt, men jag fick ta till reservhandarbete och sticka ett par bomullstrasor till disk och damm.

Och så äntligen kom garnet. Mönstret var redan hittat och kopierat, men det visade sig vara lite besvärligt. Jag stickade, räknade maskor, stickade och rev upp ett antal gånger. Efter en natts grubbel beslutade jag mig för att hitta ett enklare mönster och nu är jag på god väg. Julförberedelserna i matväg är lite störande ...

Dagens höjdpunkt

Idag fick jag vara med om ett mycket ärorikt representationsuppdrag. Tillsammans med kommundirektören fick jag uppvakta en kommuninvånare som dagen innan nått den aktningsvärda åldern etthundra år.

Damen var klar i huvudet och vi hade en trevlig pratstund. Jag fick en inblick i hennes liv och det känns märkligt att denna kvinna upplevt alla Finlands valda presidenter.

Jubilaren hade mist sin far i ung ålder och hade levt sitt liv i en utby, verkat som hemmalotta under kriget och gift sig med granngårdspojken.

En mäktig upplevelse jag inte glömmer i första hand.

Avslutade kvällen i vackra Terjärv

Veckan som gått

Inga julförberedelser här inte, bara nån ljusstake och ljusslinga framplockad. Det har varit sammanträden i Jakobstad och i Karleby, två stycken var lokaliserade till Kvarnen/Kronoby folkhögskola.

Julklapparna är införskaffade och inslagna. Ett litet kusinbarn, en pojke, har blivit född. En julfest i Terjärv har bevistats för en repris av mitt veterandagstal. Risgrynsgröt har jag blivit bjuden på i två etapper och en tredje ser jag fram emot på måndag.

Barnbarnet har gjort oss sällskap på Jul på Södermalm och vi beundrade förtjust alla stjärnor och tro, hopp och kärlekssymboler för att dela den lilles glädje.

Ett besök på Jakobstads museum bjöd på fashionabla kläder från ett tidigare århundrade och vi deltog också i tomtjakten.

Söndagen blev en dag ägnad åt bänkidrott och stickning och vädret har varit synnerligen tråkigt. Motionen är under all kritik ...

Vitbeta

Jag hittade en ny grönsak/rotfrukt i vår lokala handel och måste bara testa. Oj, vad den var god! Jag antar det är en släkting till rödbeta och gulbeta, men den liknade mer kålrabbi i både smak och konsistens efter skalning.

Jag har prövat att rosta vitbetsbitar i ugnen och att riva till en sallad. Det blev lite över av salladen som jag täckte med folie och förvarade i kylen till följande dag. Den blev fort lite rostbrun efter rivning, men när jag tog ut den ur kylen idag hade den fått en lila nyans och smakade mer som en rödbeta. Men det gick bra att äta den tillsammans med lite kinakål och apelsin.

Jag rekommenderar vitbetan.

Kronoby 50

Jubileumsåret börjar närma sig slutet. Det har varit en lång räcka med mer eller mindre festliga händelser där kommunsammanslagningen 1969 uppmärksammats.

Den femte december hölls en galafest där man sammanförde alla körer och orkestrar i medborgarinstitutets regi till ett fint program för galan. Dessutom delade kommunen ut förtjänsttecken och uppvaktade FM-medaljörer. Årets företag, Action Man, Action Lady och diverse andra bragder stod också i fokus.

Det bjöds på Snåres grisar och kvällen avslutades med lite dans.

En värdig avslutning för en 50-åring!

En 60-årig festdeltagare

Klimathöjare

Det måste vara något fel då jag nästan njuter av veckorna före jul. Inget julstök utan bara lite julklappsfunderingar. Pepparkakorna vilar i burkar och skinkan är beställd.

Igår blev jag bjuden på en riklig jullunch på Strampen i Vasa. Jag blev ordentligt mätt fastän jag bara smakade på rätterna ...

Idag har jag förflyttat mig till Kvarnbacken och ser fram emot två olika vänträffar. Det  skymmer redan, men Philip Järvenpääs julskiva förnöjer och stjärnan är tänd.

Tänk att bara få vara!

Krukmakarbacken

Kvarnbacken

Tema konsert fortsätter

När Thomas Enroth med orkester bjuder på julkonsert med fyra artister, då avviker jag från min antijulsångssjuka.

Visst var det unge Philip Järvenpää som var dragplåster nr ett, men jag blev mäkta imponerad av både Susann Sonntag och Kristoffer Streng. Vilka röster! Helene Nyberg är alltid ett säkert kort med sin ljuva stämma och utstrålning.

Philip stod för rock'n roll, men bjöd också på ett ödmjukt tal till musiken, Thomas och sina morföräldrar. Det var känslosamt och starkt av en nittonåring att öppna sig på detta sätt. 

Ett helgjutet program avslutades med glögg och pepparkaka i ljusskenet på Kvarnbacken. En kväll som fyller på minnesbanken.

Vem annan har ätit Philip-choklad?

Jag har börjat!

Lilla Fru-tycker-inte-om-julen har faktiskt börjat dra fram lite julsaker. Det blev lite byte av gardiner (inklusive fönstertvätt och tvätt av speglarna i huset på samma gång) i matvrån.

Pepparkakor i många variationer gräddades och röda ljusbollar togs fram. Adventsljusstaken står på bordet och väntar på att någon ska stöda upp de vingliga ljusen och elljusstaken är tänd.

Dessutom har vi fått snö! Nu är det ljusare igen. Det tar sig!

Stjärnan på plats

De sista dans- och gymnastikpassen är avslutade för terminen. Vi hade en trevlig dansstund med Nedervetil- och Öjadansarna i Gillestugan och avslutade med lite juldanser.

I de övriga grupperna körde jag också julmusik. Det är ju snart lillajul!

Och nu är stjärnan på plats på Kvarnbacken också. Uteslingan på balkongen har fått nya batterier. Jag ser fram emot julkonserten på lördag med lite glögg och pepparkaka efteråt.

Oj då, på tal om det: jag måste fixa pepparkaksdegen så jag hinner baka ut den imorgon eftermiddag. Bra att ni påminde mig ...

Kulturell i Helsingfors

Vi tog tåget ner till södra Finland fredag morgon och startade med konstupplevelse på Ateneum.

Helene Schjerfbeckutställningen var det egentliga målet, men vi hann med övriga alster också.

Jag fick nostalgiska minnesbilder från högstadietiden då klassen delades in i två grupper och vi hade frågesport efter att ha sett en diaserie. Den avgörande frågan blev namnet på en tavla av Akseli Gallen-Kallela som jag nu återsåg i konstmuseet. Vi brottades med svaret och jag grävde i minnet och serverade en gissning. Den visade sig vara korrekt och vi vann!

            Svar: Lemminkäinens moder

Det var nog en mäktig upplevelse att få en inblick i Schjerfbecks konstnärliga produktion. Till och med jag insåg hennes talang i de teckningar hon åstadkom som liten flicka.

Några smakprov:

Ovanstående blev en ny favorit. När man stod framför tavlan kunde man verkligen se syskonkärleken då den lilla flickan sträckte sig fram mot matskålen och blev ömsint matad av sin storebror.

De många självporträtten är intressanta för att se utvecklingen i konstögat. Jag valde att fotografera den tidigaste, den jag tyckte bäst om och den hon målade i slutet av livet.

Följande konstverk väckte också mitt intresse.

Jag fascinerades av djupet i målningen

Både konstnären och den "moderna" bilden tilltalade mig 

Det lackar mot jul

Jag är ingen julmänska, men nog ljusmänska.

I år har jag satsat på små och enkla ljusslingor i stället för levande ljus i lyktan på postlådställningen. Enkelt med batterier.

På Kvarnbacken monterade jag upp förra årets ljusslinga för att få slut på de gamla batterierna. Jag kunde inte heller låta bli att investera i en superbillig bollslinga och sprang runt i lägenheten och försökte hitta rätt plats.

En stjärna ska det också bli, men först måste jag inventera julprydnadslagret här hemma. Och hur var det månne med ljusstakarna? Är de i skick?

Men mitt mest väsentliga jobb idag var att dra ännu ett varv betslack över mammas soffbord. Det blir betydligt bättre fastän värmefläckarna (som ekonomen åstadkommit) eventuellt kan skönjas.

Lördagsnöje

Det har varit lite av det ena och det andra denna vecka. Budgetbehandling i kommunfullmäktige, laboratoriebesök, gymnastik och dans och deltagande i firande av Mellersta Österbottens centralsjukhus 50 år. Och framför allt en fotbollsmatch som för första gången i historien för Finland till ett EM. Visserligen såg jag bara upp då och då från min mönsterstickning, men öronen var aktiva.

Då var det skönt att ha en lördag med helt tomt program. Vad göra?

Vi slog våra kloka huvuden ihop. Jag ville gärna ta en promenad i en naturskön omgivning. Älgjakten minimerar tänkta mål, men vi fastnade snart för Fäboda. Vi hade inte gått den nya leden för rörelsehindrade och havet lockar alltid.

Det var flera som hade kommit på samma fina plan och på två ställen stod någon och provade fiskelyckan genom att stå en bit ut i det kalla vattnet och kasta. Vädret var grått, men naturen fin.

Ni ser väl fiskaren!

Tänk, att man kan tycka att till och med döda trän är vackra. Man förundras alltid över tallarnas förmåga att växa trots uppenbara svårigheter i kamp med väder och vind.

I högsta grad levande tall

Torr och död, men ändå vacker

Min plan för dagen innefattade också ett litet jobb. Det runda soffbordet, som jag ärvt efter min mor och som fått värmeskador under den blivande ekonomens studietid, fick sig en omgång med mörkbrunt betslack. Det såg riktigt bra ut då jag lämnade lägenheten, men efter att det torkat är jag beredd på besvikelse. Men då tar vi ett varv till ...

Vitt eller svart?

Jag väljer nog vitt den här gången, för jag tänker nämligen på väder och natur utanför huset. Vi har återgått till vintertid och vi har fått snö dessutom. Egentligen borde jag ha skottat, men jag sopade och drog upp en stig till postlådan. Det känns som om den första snön ska trampas ner.

Gladeligen förde jag lite snö på kaprifolen som blommade för första gången i somras. Den lider för det mesta av torka eftersom den står så nära husväggen.

Grannarna hade nog skottat, men jag lider inte av avundsjuka. Envar får göra som hen vill.

Men nog var det mycket ljusare att gå på en liten promenad klockan fyra. Hellre lite vit snö än vått och svart. Nu får cykeln vila och sparkstöttingen är redan nedtagen från laduvinden.

Snart är det lilla jul ...

Novemberresa

Temat för året, nämligen konsertupplevelse, fortsatte med en sen sommaren planerad kort resa till Sverige. ( Du milde vilken satskonstruktion jag bjuder på!)

Vår gemensamma favoritartist Lars Winnerbäck gav konsert i Luleå i torsdags och dit är det helt möjligt att åka med bil.

Fastän varken maken eller jag är IKEA-fantaster, kändes det helt OK att ta en paus i Haparanda där hans släkt har haft sitt potatisland en gång i tiden ...

Dagens lunch råkade vara köttbullar, så varför inte? Jag spädde på med en mjukglass för 50 kr.

Shoppingen då? Jo, jag hittade en lång skosked för 10 kr och tre paket kex för 25 kr. Inte blev IKEA rika på oss ...

Luleå är en vacker stad och vårt hotellrum var bra placerat med vy över kyrka och park.

En smart fotograf tar bild inifrån och utåt samtidigt!

Vi råkade också på en trevlig och välbesökt restaurang där vi intog en liten kvällsmåltid innan vi traskade iväg till Coop Arena.

Lasse bjöd sin vana trogen på härlig musik, fina texter och lite blygt prat, med betoning på lite. Orkestern var suverän och speciellt den kvinnliga trummisen från Las Vegas/Boden. Det var minsann en njutbar konsert och de bjöd på många extralåtar (fyra inklappningar).

Det jag lärde mig av denna resa var att man ska gå hem samma väg som man kom dit. Det var lite snålblåst och minusgrader och jag fick skoskav på högra fotens fjärde tå och hemvägen blev dubbelt längre. Det var inte mitt fel och inte makens utan stadsplaneringen som inte har gångvägar där vi vill ha dem. Efter att ha följt efter fel mänskor, men kommit ut till rätt väg, märkte vi att vägen nog bara tillät biltrafik. Vi vände om och efter två ytterligare försök gav vi upp och sökte oss tillbaka till hotellet ungefär samma väg vi anlänt. En tung läxa!

Förberedelse

Idag har jag kört trippelpass i gymnastik. Det bara råkade sig så.

Jag startade morgonen med att leda en afasigrupp med sittgymnastik på programmet. Alltid lika trevligt och inspirerande.

Snabb förflyttning till Förmiddagsgruppen i jumppa. Denna timme hade flyttats från torsdagen på grund av förestående resa. Med vattenflaskans extra tyngd drogs det passet.

Det är bra med fungerande markservice. Maken hade maten klar och bjöd på förrätt, huvudrätt och efterrätt. Inte så märkvärdigt, jag hade vittjat kylen kvällen innan. Och kaffe är aldrig fel.

Den ordinarie sittgymnastiken avklarades plus ett litet besök hos kära faster.

Nu väntar en Svenska dagenfest innan det blir att packa lite ...

Besviken och nöjd

Jag var glad över att hinna hem från sammanträdet i Vasa för att kunna delta i en föreläsning om fysisk aktivitet i hemkommunen. Det var inledningen på Må bra-månaden.

Men jag var mycket besviken på bristen på uppslutning. Det tycks vara svårt att få kommuninvånarna att ta sig ut till evenemangen. Den enda förklaring jag kommer på är att vi befinner oss i ett litet vakuum när det gäller informationssamhället.

Det räcker inte med information i dagspressen. Det fungerar inte med upplysning på sociala media. Vem läser hemsidan? Stora annonser och postutskick kostar skjortan. Hur göra?

Jag hade åtminstone sett påminnelse på Instagram och fått med mig son och sonhustru. Föreläsningen var mitt i prick och nu är det bara att sätta igång med 5 x 30 minuter fysisk aktivitet och maximera vardagsmotionen med pausgymnastik à några minuter. 

Tur att jag får gratis motion genom mina grupper ...

Ihopkörningar

Jag tycker jag borde få iväg ett blogginlägg, men inspirationen tryter. Det tycks nämligen köra ihop sig med åtaganden.

Det trevligaste var onsdag och torsdag då vi fick ta hand om lilla guldklimpen två dagar och en natt. Det var faktiskt maken som skötte det mesta, för jag hade både jobb och sammanträden.

Det var också maken som fick dela med sig av sitt sängutrymme och hade nöjet att bli knuffad till sängkanten av en liten krabat som förstod att ta för sig. Man kan inte säga att sömnen blev den bästa, men det var ju bara en natt ...

Det ser ut som om nästa vecka blir ganska busy, men bäst att ta en dag i sänder ...

En moders oro

Jag tror att sönerna aldrig blir så stora, vuxna och gamla att mors hjärta slutar oroa sig över deras väl och ve.

Nu är det doktoranden som ska resa på konferens till La Jolla, San Diego, California i Trumplandet. Det handlar om fusion och reaktormaterial, forskning som ska förbättra vår energitillgång om 40 år. Det är fråga om grundforskning.

Banken och posten har ökat mors oro. Ett förnyat kreditkort skickades förra fredagen från banken till sonens adress och kom fram först i sista stund, alltså fredag en vecka senare och resdag är söndag tidig morgon.

Aktivering av kortet bör ske i banken som naturligtvis hade stängt för dagen. Nu är förstås mor orolig att man missar aktivering på måndag ...

Ändring till vintertid sker naturligtvis just innan resan och är inget större problem eftersom ovetskapen om detta bara skulle ha inneburit en timme längre väntan på flygplatsen. Men naturligtvis kollade mor med son att han hade kontroll, vilket han just hade observerat.

Sen finns det ett katastrofproblem. Det brinner i Kalifornien. Mänskor evakueras undan elden. Var ligger Los Angeles International Airport? Detta hade sonen ingen aning om.

Nå, mor har googlat. Flygplatsen ligger sydväst om staden, det brinner norröver och sonen åker bil söderut. Puh, det var skönt!

Men nog väntar jag på att en och en halv vecka ska gå fort och sönerna ska finnas i sina bostäder. Äldste sonen har hoppeligen återvänt från Kina och månne minstingen är lyckligt hemma från kursen i St Michel ...

Bloggrespons

Nu har jag svaret! Det var Jakobstadsväninnan som på basen av min beskrivning genast insåg att jag hade en liten bit olivtvål i min lilla minigrippåse.

Och jag tror hon har rätt! Jag testade på hennes uppmaning att se om den löddrar och jovisst gör den det.

Tur att jag inte åt upp den ...

Den lilla tvålbiten blir perfekt på resor om man behöver ta bort nån fläck eller tvätta händerna ...

Vad är detta?

Det är inte bra då minnet sviker och total glömska infinner sig. Än så länge är mörkret och förvirringen inte total, tack och lov.

I min kökslåda hittade jag en liten, väl tillsluten plastpåse med en liten rektangulär, glansig, svagt doftande, gulaktig, elastisk bit inuti. Vad i all sin världen är detta och varifrån har den kommit?

Igår kväll satte jag upp bilden på Instagram och fick mer eller mindre adekvata gissningar. Ost, tvål, tallsåpa ...

En liten ledtråd kom från en seniordansledare som hade fått en likadan bit på Nordisk Träff i Lojo, juni 2018. Hon hade slängt sin och trodde att det kanske var en ostbit.

Men nej, jag är säker på att det inte är ost. I så fall skulle den nog ha sprungit iväg vid det här laget efter att ha tillbringat nästan ett och ett halvt år instängd i en plastpåse i en rumstempererad låda.

Nu vet jag åtminstone var jag ska leta efter svaret. Kanske nån annan kongressdeltagare har bättre minne ...?

Höstvädret

Brr! Jag tycker inte om hösten. Det är så råkallt. Det är en njutning att komma in i stugvärmen efter en kort utevaro.

Jag är dock glad över att vi igår fick sorterat bort lite skräp som samlats i lador och förråd. Allt placerat på släpkärra för bortförsel.

Ännu bättre att få möblerat om i kompostlådorna. Några kärror ut i odlingslådorna, efterkomposteringsfacket fyllt och värmekompostens innehåll halverat. Vintern kan komma!

Men jag tycker inte om vintern heller ...

Och inte har jag tid att resa bort heller ...

Favorit

Oj, så glad jag blev då jag råkade hitta en ny vattenflaska till mina dans- och jumppatimmar.

Av en händelse tog jag ett varv på husgerådssidan i ett varuhus förra veckan och plötsligt fanns den där, min nya favorit! Först såg jag bara den rosa, inte min grej, men jag skulle ha köpt den. I stället blev jag ännu lyckligare då jag såg den naturvita.

Som kronan på verket fanns det Muminbilder på silikonhöljet runtomkring glasflaskan. Och bra att dricka ur!

Visst var jag relativt nöjd med den gamla flaskan i rostfritt stål, men korken hölls inte på och det var jobbigt att skruva loss "tutten" på flaskan. Jag vill ta ordentliga klunkar.

Tänk, så lite det behövs för att pigga upp en tant!

Kalasdags

Yngste sonen fyller år idag, men det var 60-åringen Yrkesskolan Optima som firades i Jakobstad.

Jag hade äran att vara inbjuden som gäst och fick njuta av god tårta, fin sång av Sebastian Holmgård och ett intressant festtal av Svenska Kulturfondens VD, Sören Lillkung.

En f.d. Kronobybo leder Optima och jag hade fått order av hans mamma som är med mig i både seniordans och sittgymnastik att se till att han sköter sig. Och det gjorde han! I sitt avslutningstal berörde han konsten genom att läsa upp Lennart Segerstråhles tankar om verket som pryder aulan i skolan. Arbetarna på Schaumans hade skaffat pengar till konstverket genom att samla ihop och sälja det skrot som fanns på fabriksområdet. Storartat!

Tystad av WOW-effekt

Jag var på konsert/show i lördags och är ännu helt stum. Redan efter de första minuterna hade jag fått valuta för pengarna.

Naturligtvis tillbringade jag två och en halvtimme i Schaumansalen i Jakobstad. Duktiga Johanna Grüssner med Ålandsprojektet Elvis hade anlöpt staden och bjöd på magnifik underhållning tillsammans med kör, orkester, dansare och lokala solister.

Allt var så genomtänkt och njutbart fastän jag inte är någon stor Elvisfan. Och vilka solister sen! Sommarens favorit Philip Järvenpää gjorde väl ifrån sig och jag såg musikaltalanger i honom, rytmisk och dansant, men nej, han sade sig inte vara intresserad av musikaler då jag fick en liten pratstund i pausen innan han fortsatte sitt sökande efter sina morföräldrar.

Visst var Sebastian Holmgård lika söt och rar som när jag var hans vikarie i gymnasiet och han drog minsann ut på tonerna.

Jag kunde inte låta bli att reflektera över att de österbottniska solisterna måste ha varit de strongaste genom hela projektet.

Jag ska inte heller glömma dansparet som glatt rockande gav guldkant åt musiken. Hääärligt! Det här lever jag länge på ...

Oktobersysslor

Det finns de som tycker om hösten och de som föredrar våren. Jag hör absolut till de sistnämnda.

Visst är jag höstmänska när det gäller färger. Brunt, gult och orange hör definitivt till mina favoriter. Jag behövde bara kasta en blick på kläderna som ställdes ut i korridoren där jag och mina gymnaster hänger på torsdagar.

Jag hann knappt konstatera det själv innan nån annan utbrast: Det där är ju din färg!

Det var nog bara att hoppa in i provbåset efter gymnastiktimmen och medge att plagget måste bli mitt.

För övrigt sysslar jag med att sticka på ylletröja nummer fyra samtidigt som jag följer med TV-sändningarna från Doha.

Lämpliga höstgöromål.

Hemma!

Rosorna ska få ännu en chans till ett nytt levnadsår och är nu hemma för att om en tid sänkas ner i källaren.

Jag vill också försöka övervintra den vita hortensian jag samplanterat med några storbladiga murgrönaplantor. Det har lyckats tidigare, men vi får se ...

De tre klematisplantorna jag köpte billigt får nog stanna kvar i sina stora krukor och ge plats för andra blomster nästa vår.

Sista versen

Stuglivet är till ända för detta år. Igår plockade jag upp morötterna och kunde glädjas över en bra skörd. Inte ett enda mask(larv)hål! Några morötter och en rödbeta hade dock haft besök av en gnagare. Det var nytt för mig.

Jag tvekar ännu med rosorna. Ska jag ta hem dem över vintern? De är så fräscha och bara jag skulle få ändan ur vagnen i vår och plantera om dem ...

Blev lite fel igen!

Det är så roligt att få skriva om sina tillkortakommanden för att senare gott kunna skratta åt sig själv.

För några veckor sen köpte jag garn till en tröja i Vasa. Det fanns inte så många som jag behövde, men huvudaffären i Vörå hade några nystan och jag bad dem lägga undan dem eftersom jag skulle vara ledare på en seniordanskurs där några veckor senare.

Nå, jag tog reda på öppethållningstider och konstaterade att jag på lördagen hade en halvtimme på mig att uträtta ärendet innan kursen började. I god tid parkerade jag utanför affären och väntade in de fem minuter som återstod till öppnandet. När klockan var lite förbi den tiden steg jag ur bilen, gick fram till dörren och läste till min besvikelse på en lapp att man öppnade först klockan tio. Det var för sent för mig och halvt förtretad satte jag mig i bilen igen.

Maken körde iväg till Vasa för att plocka lingon med sin äldste son och jag funderade ut plan B. Kanske jag kunde få nån att skjutsa mig till affären på matpausen?

Jo, det ordnade sig fint. Med dansväninnan åkte vi iväg och steppade in i huset, men blev lite konfunderade då vi inte såg några garnnystan. Nå, de var väl i rummet till vänster ... nehej ...

Nu visade det sig att vi var i fel hus. Det var inte Handarbetsaffären utan Hemslöjdsaffären! Att man inte kan lära sig läsa ordentligt! Det stod Vörå på båda och H ... Husen var båda gula trähus, så ...

Vi åkte några hundra meter längre fram och jag fick mina garnnystan och kände mig som den värsta idioten ... men jag stickar vidare ...

Sakta vi gå ...

Jag har lite svårigheter att komma igång här hemma på Krukmakarbacken. Möten ska förberedas och bevistas. Kurser ska planeras och genomföras. Lingon ska plockas och kokas till sylt. Lunch ska serveras varje dag. Huset borde få en storstädning. Blommor ska vattnas. För att inte tala om allt trädgårdsarbete som försummats. Danser ska läras in. Sommarens missade såpa ska beskådas. Kläder ska tvättas.

Men jag lever och mår bra och klagar inte - bara försöker förklara varför jag inte skriver blogginlägg...

Nytt material

Huvud och fötter känns fullproppade med koreografier då jag sitter på tåget hem från en tvådagars kurs i Helsingfors med både svensk- och finskspråkiga deltagare.

Det är alltid inspirerande att lära sig nya danser och av tjugoåtta danser finns åtminstone arton som känns helt bra. Det är både vals, tango, samba, slowfox och diverse folkliga danser.

Nu gäller det att få ut materialet också till de österbottniska dansarna nästa veckoslut.

Telepati igen

Jag brukar uttala mig om att jag och maken utgör en "match made in heaven". Det står jag fast vid för i morse bevisades vår samstämmighet så att jag rördes till tårar.

Vi kom till Helsingfors igår och jag hade möte med styrelsen för Seniordansförbundet tills det var dags att söka sig till logit.

Denna gång testar vi på ett Forenom Apartmenthotel i närheten av lördagens och söndagens danskurs. Nåja, läget är utmärkt, men trivsamheten får nog tummen ner.

Det är EU-ministrar på besök igen och hotellpriserna är fördubblade. Surt!

I sällskap med doktoranden sökte vi lite mat på kvällskvisten och hamnade efter det vid en nyinvigd staty vid Skillnaden. Jag kunde läsa i Hbl att det var en 84-årig svensk konstnärinna som gjort "Tro, hopp och kärlek" för att påminna oss om vårt nära förhållande till Sverige. Lite annorlunda än Jakobstadssymbolerna för vi såg en boll, en ring och en pinne - allt i stort format. Fri tolkning ...

Under vår spartanska frukost uttryckte jag min sorg över att det var så lite folk som lyssnade på den späda, svenska artistens skönsång. Vi tuggade vidare och tankarna flög.

Min nästa kommentar gick in på vår nya regering och hur trevligt det var att så många ministrar nu klarar av att ge intervjuer på svenska. Det var då som maken utbrast att det var just det som han skulle säga!

Tydligen är vi så sammansvetsade att tankarna löper i liknande banor. Den här gången från den svenska artisten via Anna-Maja Henriksson till övriga ministrar.

Det kallas väl telepati ...

Nu börjar vi ...

Måndag kväll flyttade vi upp från stugan. Ett kylskåp tömdes, ett annat blev tvättat och halvfyllt. Kläder sattes maskin, tvättades och hängdes. Sängkläder byttes. Några mattor dammades och dammsugaren löpte ett snabbt varv i huset. Alla ullhundar jagades.

Seniordansprogrammet uppgjordes, låtarna skickades från dator till telefon (efter lite försök och misstag som vanligt. Koreografier spårades upp, klipptes och sattes i plastficka. Danserna gicks igenom och testades.

Två kastruller lingon kokades.

Nej, inte känner jag mig duktig inte. Vi var två om göromålen, men kanske det var lite påfrestande för när jag tog blodtrycket (som jag slarvat med i sommar), visade undertrycket på siffror som 102, 103 och 106. Inte bra. Eventuellt kan jag hoppas på att resultatet beror på att apparaten signalerade för dåliga batterier. Vi får se ... men tid till specialsköterskan är bokad. Jag slutade med min blodtrycksmedicin när förrförriga cancermedicinen drog ner trycket alltför lågt.

På sista versen

Vi bor ännu ute vid stugan och myser i mörkret. Mulna dagar gör att solpanelens energiladdning inte räcker till för min kvälls- och tidig morgonläsning. Känns lite snopet när man har en halv sida kvar och plötsligt blir det svart.

Men visst bjuder naturen på fina upplevelser eller vad sägs om gästen som flög nära förbi då vi satt ute med eftermiddagskaffet? Det var en mäktig och stor fågel och den gjorde det som maken gissade - flög över till den stora granen och satte sig på toppen. En kungsörn, sa ornitologen i huset.

Vi njuter av brasan i kaminen, lyssnar på radio. Jag stickar och kompanjonen läser. Tänk så bra man kan ha det!

Heldag i Vasa

Maken hade ett möte i Vasa från klockan nio och jag hade möjlighet att åka med. Det blev tidig väckning och iväg.

Jag övertog bilen vid Skogscentralen och körde in mot stan. Efter några rundor hittade jag en lämplig parkering för att invänta att affärerna öppnade.

God planerare som jag är hade jag utrustat mig med dagens tidning och satt bekvämt i bilen i det lilla regnet och läste nyheterna och fixade sudokun.

Nästa plan var att ta mig till en handarbetsaffär som säljer Drops garner. Det är nämligen rea på det garn jag stickar de fyra tröjorna av och det behövdes bottenfärg till tröja nr fyra.

I samma fart köpte jag garn till en extra tröja åt min nepalesiska dotter samt till en kjol i bomullsgarn åt mig själv.

Det blev på köpet en trevlig pratstund med ägaren, en manlig sådan, som slutade med att jag informerade om internationell seniordans.

Nu hade jag egentligen tänkt ta en runda på jakt efter ett par byxor, men det kändes inte aktuellt släpande på en plaskasse full med garn. I stället orienterade jag mot bilen och inhandlade en take-away kaffe MED GRÄDDE på vägen. Trevlig betjäning även där.

Det blev en deckare i stället för shopping i väntan på att maken skulle anropa skjuts.

Vi hade planerat äta en lätt lunch eftersom en liten middag skulle intas med projektingenjören. Jag hade kollat lunchlistan i Vasa och båda längtade efter fisksoppa.

Laxsoppa serverades ute i Vasklot och det blev ett intressant tillfälle. Klockan var halv tolv och vi anlände mitt i ruschen då alla som jobbade i hamnen skulle äta.

Inga problem, betjäning på svenska och delat bord med ett par äldre gentlemän och soppan var otroligt läcker! Äkta husmanskost till förmånligt pris.

Vi hade fem timmar att döda innan ingenjören skulle ha dagens jobb på stickan och vi hade var sitt förslag.

Vi började med makens idé om att åka ut till Replot och Björkö. Det hade regnat och nån långpromenad var inte i sikte, för jag hade sjuk hålfot då jag pladask av en ställning då jag skulle fylla på varmvattenvärmaren. Men det gick att ta sig ut till utsiktstornet i Svedjehamnen och fikapaus efter det.

Vi kom lagom tillbaka in till stan och behövde bara vänta en halvtimme på sonen. Restaurangen var vald och vi åt var sin smakrik rätt på Hejm i kvällssol och åkte ut till Meteoria på Söderfjärden innan vi for hejm/hem.

Ännu en trevlig resa i närmiljön.

Vasskniven

Jag ska inte syssla med att skära vass, maken använde lien på det obeståndet förra veckan. Nej, rubriken uttrycks lite halvdialektalt.

I mitt barndomshem fanns en stålgrå kniv med tunt blad. Den benämndes allmänt "vassknivin" för den var otroligt vass och användes dagligen. När jag blev lite större blev den också mitt verktyg. Den vässtes och blev tunnare och tunnare tills den gick av.

Tydligen hittades en reserv, för numera finns den i min ägo på sommarstugan. Oj, vad den är bra!

Tomater kräver en vass kniv och min kniv är perfekt. Jag är väldigt noga med att torka den efter diskning och föra den inomhus, för den rostar lätt.

Kniven är ingen skönhet, men dess egenskaper överglänser utseendet och jag är en praktisk kvinna.

Min vassa kniv kommer att hålla livet ut. Enda orosmolnet är att den ska tappas bort eller falla under terrassen ...